Lassse Ekstrand och Parisa Liljestrand (Mornage: Redax)
Kulturministern, hon som förespråkar en ”borgerlig kulturpolitik” som är detsamma som nedskärningar i de offentliga åtagandena om jag förstått saken rätt, buades ut under Filmfestivalen i Göteborg.
Därefter har en hätsk debatt utbrutit i spalterna. För och mot Parisa Liljestrand och hennes deklarerande att staten inte ensam kan stå för fiolerna (sic!).
Denna Liljestrand som hellre ägnar sig åt ett studiebesök på Netflix än lägger ned mer än minimal statsrådstid på festivalen i Lilla London.
Ordet ”kultureliten” (observera ordval, inte ”kulturutövarna”) flyger i hetluften. Denna ”kulturelit” som det moderata kommunalrådet i Norrköping, hon heter Jarl i efternamn men osäkert om hon är släkt med filmaren Stefan, retade upp genom att kalla ”bortskämd”.
Varför ska man inte spara på ”kulturen”, när man tvingas spara på allt annat? Jag har lite svårt att följa med i resonemanget. Det ska tillstås.
Men hon kanske fattar själv vad hon menar. Och konsekvenserna.
I den fabrikstyngda X-regionen, där jag bor, står inte den offentligt subventionerade kulturen särskilt högt i kurs. Även om det var länge sedan insändarpennorna gick glödheta.
Nå, det nya Agnes Kulturhus i Gefle har föranlett ett och annat barskt inlägg på den sida jag hellre läser – för att få höra folkets anonyma röst – än den som förr hette Kultursidan.
Jag minns när landstingsfinansierade Folkteatern, en gång med stjärnor och ”kändisar” som Sven Wollter och Ulla Sjöblom i ensemblen, väckte stor irritation. I samband med att ett nytt anslag hade beviljats.
Pengar till teater när gamlingarna ligger i sitt träck! Och det skärs ned på välfärden! Vad har gemene man för nytta av kostsamma satsningar på ”kulturen”?
Likaså symfoniorkestern har varit föremål för populasens upprördhet. Ett på tok för dyrt påfund som endast den bildade överklassen i Gefles Djursholm, Villastaden, har glädje av.
Nä, satsa på skola och vård! Orkestern är ett onödigt lyx – för de fåtaliga.
Sanningen att säga går jag nästan aldrig på teater. En gång för länge sedan i Östberlin. Frank Castorfs Volksbühne satte upp ”Trainspotting”.
Jag var nog ende utböling i salongen den aftonen. Efter en stund övergick ensemblen till att prata östberlinska. Nästan obegripligt för en inte uppvuxen öster om Brandenburger Tor.
Nå, teater ser jag. Men bara om det är Gävle Handikappteater. Politisk teater när den är som bäst. Utan att vara plakatteater och slagord. Som när Fria Pro och andra intog scenen.
Vass och slagfärdig. Häcklande dem som häcklas bör. Men inte beviljas de några pengar av de häcklade kommunalpamparna.
Utan hänvisas till att tigga hos fonder bortom det offentliga.
Påfallande ung publik på Volksbühne när jag var åskådare. Till skillnad från Dramaten, kallad ”Dramatanten” för sin Östermalmsbetonade, kvinnliga publik.
Men det kanske bara är nesligt förtal, vad vet jag? Sanningsfärdigt ögonvittne är jag ju icke.
Jag betalar, icke tillfrågad, via min skattsedel till Kungliga Dramaten. ”Sveriges nationalteater” som det högtidligt heter.
Men jag sätter sålunda aldrig min fot där. Inte heller på Kungliga Operan som jag också, likaså icke tillfrågad, är med och ”sponsrar”.
Big deal. Jag lägger hellre de surt förvärvade, och hårt beskattade, pengarna där än på vapen till Ukraina och ett fortsatt slaktande. Utan att tillhöra ”kultureliten”.
För övrigt finner jag det märkligt att ställa det ena, ”kulturen”, mot det andra. Vilket det nu är. Som om vi klarade oss utan ”kultur”.
Kanske en mossig ståndpunkt. När det är ”kulturentreprenörer” som behövs. Som får det att klirra i kassan. Och glädja kommunalrådet Jarl.
Väldigt intressant debattinlägg. Tänk i koncentrationsläger i Polen eller om det var annorstädes spelade utmärglade fångar i en ”symfoniorkester” typ, eller kanske i en enklare form, men kultur överlevde den fysiska förintelseprocessen 100 meter från gasungnarna. Vad säger det om kultur?
För mig, att tal om att ”vård och omsorg” är ”viktigare än kultur” är nonsens! och bekräftas i ytterlighetsfall som koncentrationsläger i Auswitch, Polen 1945. Människor behöver kultur för att överleva. Sedan kommer frågan om vilken sorts kultur som är ”bäst” och det går inte svara på i hast – kulturyttringar är allt från amatörteater till symfoniorkestrar – minns att Sjostakoviks spelades för invånarna i Leningrad under tyska belägringen 1941-44, och för att ingjuta mod i de svältande medborgarna, och författare höll föreläsningar i kalla rum trots en situation som vi knappast kan förstå, och sådan – kraft – har kulturen, och att tro att man kan ställa ”vård mot kultur” på allvar, ja då har man ingen empirisk syn och djupare förståelse vad kultur innebär för det stora flertalet människor.
Summasumarum; kultur är som mat, bränsle för hjärnan.
Kultur är livsnerven i ett levande samhälle, uttryckt på de många sätt vi berättar våra historier, firar, minns det förflutna, underhåller oss själva och föreställer oss framtiden. Vårt kreativa uttryck hjälper till att definiera vilka vi är och hjälper oss att se världen genom andras ögon.
För övrigt ett mycket bra debattinlägg av Lasse Ekstrand och även Dan Johan Kotka med sin intressanta kommentar!
Winston Churchill blev anklagad när han ville satsa på Bibliotek. Det tycktes att man borde satsa på upprustning istället. Då svarade W C ”Men vad skall vi kämpa för om inte ett samhälle med Bibliotek.”
Kultur är ju vårt minne som alla samhällen odlar för sin särart.
Såg ett klipp ifrån Irak och mitt i förödelsen stod en infödd och framförde ”New York mining disaster 1941” på gitarr. Melodin är känd genom The Bee Gees.
(According to the liner notes for the box set Tales from the Brothers Gibb (1990), the song was inspired by the October 1966 Aberfan disaster in Wales. According to Robin, there actually had been a mining disaster in New York in 1939, but not in 1941, and he thought ”New York” sounded more ”glamorous”.)
Stockholms stadsbibliotek kom till på initiativ av högerpolitikern Valfrid Palmgren. Torde väl vara enda gången i svensk historia som högern tog ett initiativ av social karaktär, men man insåg värdet av att folk läste böcker. Till bygget av det stora stadsbiblioteket, f n stängt för renovering bidrog också Wallenbergsfärens Knut och Alice Wallenbergs stiftelse med en ansenlig donation.
Själv minns jag med glädje när jag nyss, något runt 7 år, lärt mig läsa och pappa tog med mig till Halmstads nybyggda bibliotek och jag fick ett lånekort och kunde packa ned några böcker i min ryggsäck. Tror det var barnen Hedenhös och något annat. Sedan blev det allt möjligt vartefter, Fem-böckerna var mycket populära och svåra att få tag i, dom var väl nätt och jämnt rumsrena som finkultur. Biggles fanns inte alls, sånt rynkade bibliotekarierna på näsan åt, så man köpte dom på antikvariat för några kronor och sålde tillbaks dom för ett något lägre pris. Men vad var det för fel med Biggles? Han, James Bigglesworth, kämpade ju för en ädel sak mot nazityskland och den evige fienden von Stalheim. Och böckerna var faktisk välskrivna och god läsunderhållning. Hade biblioteket haft dom i sortimentet så kanske fler unga grabbar gått till bibblan och sedan fortsatt med andra böcker.
Jag kan säga vad det var för fel på Biggles! I någon bok var Biggles i Indien. Någon, kanske Biggles, skulle bli mördad nattetid med kniv av en lönnmördare. Mördaren var klädd i fladdriga vita kläder som Gandhi. Han syntes som en ond nattfjäril. Kanske var det månsken. Som i barndomens spökhistorier kom knivmördaren närmre och närmre. Synlig ett kort ögonblick, sedan dold. Synlig, sedan dold.
Denna skickligt skrivna brittiska skräckbild fastnade för gott i det läsande barnets hjärna. Jag är ännu inte kvitt den otäcka känslan. Om jag, som snart växte upp till att läsa ”Indien väntar” av Jan Myrdal, har kvar denna inre syn av orientalisk ondska som nalkas i natten, finns där kanske andra som har kvar sådan bilder av människor i syd, och som inte har övervunnit dem?
Jag tog i vart fall, vad jag vet, inte någon skada av att läsa Biggles. De lästes med intresse liksom allt som lånades på biblioteket. Hemma läste pappas Folket i Bild liksom mamma Veckorevyn med Fantomen. Pappa var kommunist men köpte Expressen, aldrig Aftonbladet. Det blev ett brett urval i läsandet.