Jag läser nu Thomas Hammarbergs bok om utrikesnyheter Massmedia och vår bild av världen från 1981. Jämfört med då så har det blivit tvärt om. Nu är det västvärlden som vill censurera och hindra spridningen av icke önskad information. Då var det Sovjet, öststaterna och tredje världens diktatorer som censurerade och västvärlden som fördömde detta.
Men mönstren känns igen. Hammarberg skriver: “Det finns ett mönster i rapporterna om övergrepp mot tidningar och journalister: det är de aktiva, de kritiska som drabbas. Det är regimer som är politiskt hotade som i första hand tenderar att försöka lägga munkavle på media”
Och i en annan lika gammal bok Massmedia som informationshinder skriver Åke Olsson: “Med visst fog kan man påstå att ett mått på journalistens självständiga ställning i samhället är den grad med vilken han förföljs av överheten.“
Detta är väldigt aktuellt i Sverige idag, eftersom politikerna just nu arbetar på en lag ”Stärkt straffrättsligt skydd för journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner” som ska hindra undersåtarna från att opponera sig mot ljugande journalister.
“Det är helt oacceptabelt att den som bedriver nyhetsförmedling eller utövar en annan samhällsnyttig funktion utsätts för våld, hot eller trakasserier. Det är ett angrepp inte bara mot den enskilde utan i förlängningen även mot det demokratiska samhället. Regeringen vill därför stärka det straffrättsliga skyddet för dessa yrkesgrupper, säger justitieminister Gunnar Strömmer.“
Nu är det väl inte bara regeringen som är nöjda med Sveriges journalister. Även oppositionspartierna kommer nog att ställa sig bakom lagen. Journalisterna står ju verkligen upp för makthavarna i vårt land och de riktar all sin energi och sitt förakt mot undersåtarna. Och i framtiden ska undersåtarna inte få uttrycka – utan tvingas tiga och svälja – sin ilska och besvikelse över en journalistkår som går i makthavarnas ledband.
Jag försöker ibland skriva kommentarer på Journalistförbundets hemsida. Det går bra om jag inte är saklig och inte framför oönskade sanningar. Men om jag är saklig och länkar till förstahandskällor så blir mina kommentarer refuserade. De tar ju inte in konspirationsteorier, inte ens om jag länkar till en förstahandskälla. Man måste agera “journalistiskt“ för att få framföra saker i vårt land. Man får inte hänvisa till en förstahandskälla (myndighetsdokument, organisationsdokument o.dyl) utan måste gå via en “expert“ som har “rätt“ “fakta“ att förmedla. Precis så som Källkritikbyrån jobbar när de i ensamt majestät får avgöra vad som är sant eller falsk. De söker sig aldrig till förstahandskällor. Och för detta är de högt respekterade av etablissemanget som faktagranskare.
Frågan är viktigare än att göras till något slags slagträ i debatten. Att överheten söker få sitta i någotsånär orubbat bo är en sak. Men de måste hållas efter över hela kulturarvssektorn och mediavärlden i vidare betydelse. Läs inlägget från vår företställande riksarkvarie i den alltid så pigga ”nya”nättidningen Realtid!
Hej!
I dagens upplaga av God Morgon Världen tar krönikören Ulrika Knutsson upp Tryckfriheten och Högsbo Bibliotek som jag är tveksam om ett besök.
Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!Avbryt svar
Inte mycket bevänt med det arvet, då polisledningen nu tio gånger har trotsat domstolsbeslut och förbjudit demonstrationer utan giltigt skäl.
Jag läser nu Thomas Hammarbergs bok om utrikesnyheter Massmedia och vår bild av världen från 1981. Jämfört med då så har det blivit tvärt om. Nu är det västvärlden som vill censurera och hindra spridningen av icke önskad information. Då var det Sovjet, öststaterna och tredje världens diktatorer som censurerade och västvärlden som fördömde detta.
Men mönstren känns igen. Hammarberg skriver: “Det finns ett mönster i rapporterna om övergrepp mot tidningar och journalister: det är de aktiva, de kritiska som drabbas. Det är regimer som är politiskt hotade som i första hand tenderar att försöka lägga munkavle på media”
Och i en annan lika gammal bok Massmedia som informationshinder skriver Åke Olsson: “Med visst fog kan man påstå att ett mått på journalistens självständiga ställning i samhället är den grad med vilken han förföljs av överheten.“
Detta är väldigt aktuellt i Sverige idag, eftersom politikerna just nu arbetar på en lag ”Stärkt straffrättsligt skydd för journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner” som ska hindra undersåtarna från att opponera sig mot ljugande journalister.
“Det är helt oacceptabelt att den som bedriver nyhetsförmedling eller utövar en annan samhällsnyttig funktion utsätts för våld, hot eller trakasserier. Det är ett angrepp inte bara mot den enskilde utan i förlängningen även mot det demokratiska samhället. Regeringen vill därför stärka det straffrättsliga skyddet för dessa yrkesgrupper, säger justitieminister Gunnar Strömmer.“
Nu är det väl inte bara regeringen som är nöjda med Sveriges journalister. Även oppositionspartierna kommer nog att ställa sig bakom lagen. Journalisterna står ju verkligen upp för makthavarna i vårt land och de riktar all sin energi och sitt förakt mot undersåtarna. Och i framtiden ska undersåtarna inte få uttrycka – utan tvingas tiga och svälja – sin ilska och besvikelse över en journalistkår som går i makthavarnas ledband.
Jag försöker ibland skriva kommentarer på Journalistförbundets hemsida. Det går bra om jag inte är saklig och inte framför oönskade sanningar. Men om jag är saklig och länkar till förstahandskällor så blir mina kommentarer refuserade. De tar ju inte in konspirationsteorier, inte ens om jag länkar till en förstahandskälla. Man måste agera “journalistiskt“ för att få framföra saker i vårt land. Man får inte hänvisa till en förstahandskälla (myndighetsdokument, organisationsdokument o.dyl) utan måste gå via en “expert“ som har “rätt“ “fakta“ att förmedla. Precis så som Källkritikbyrån jobbar när de i ensamt majestät får avgöra vad som är sant eller falsk. De söker sig aldrig till förstahandskällor. Och för detta är de högt respekterade av etablissemanget som faktagranskare.
Frågan är viktigare än att göras till något slags slagträ i debatten. Att överheten söker få sitta i någotsånär orubbat bo är en sak. Men de måste hållas efter över hela kulturarvssektorn och mediavärlden i vidare betydelse. Läs inlägget från vår företställande riksarkvarie i den alltid så pigga ”nya” nättidningen Realtid!
Hej!
I dagens upplaga av God Morgon Världen tar krönikören Ulrika Knutsson upp Tryckfriheten och Högsbo Bibliotek som jag är tveksam om ett besök.