En kristen teolog, Joel Halldorf, går till attack mot Adonis nya bok ”Våld och islam” i Expressen (24/9/16). Han skriver under rubriken ”Adonis målar upp en vrångbild av islam” att boken är bitvis ”en faktaresistent och absurd attack på en hel världsreligion”. Han fortsätter med att säga att ”Adonis definition av islam exkluderar både filosofi och vetenskap, trots att de har haft en stark ställning i den muslimska världen”. Recensenten menar dessutom att ”Adonis islam är en teoretisk konstruktion snarare än en beskrivning av den levda muslimska tron.”
De röster som höjts mot Adonis beskrivning av en sida av den islamiska verkligheten, dess våldsamma utveckling genom tiderna och wahhabismens seger under vår tid över reform- och moderniseringsförsöken – som pågick i över 100 år från ca 1850 till ca 1970 – kan kännas förbluffande när de kommer från svenska kritiker. Kritikerna, som tror sig gå i försvar för muslimerna, liknar mest de blinda som försöker beskriva en elefant. Ingen av dem har en helhetsbild av varelsen, och det de känner efter med handen blir för dem hela bilden.
Dessa kritiker glömmer t ex att det var upplysningstidens hårda attack mot den inkvisitoriska och politiska kristendomen, en attack som då också riktades ”på en hel världsreligion”, som såg till att kristendomen överlevde och förvandlades till det en religion egentligen skall ägna sig åt, att ge tröst och stöd åt människor i nöd, inte att styra över deras liv och tankar. Den moderna kristendomen är på så vis det bästa beviset på det välgörande som ett ifrågasättande av religiös övermakt kan leda till. Man kan förstås fråga sig varför muslimerna nekas rätten till detta ifrågasättande.
Islams återvändsgränd
För oss som kan arabiska och följer den pågående debatten i den arabiska världen mellan religiösa apologeter och sekulära tänkare finns ingen tvekan om att ”islam”, trots alla tecken på ett uppvaknande, befinner sig i en återvändsgränd. Enda sättet för muslimerna att ta sig ur sin svåra belägenhet är att godkänna reformkraven, d v s begränsa de religiösa auktoriteternas makt över individer i samhället. Detta bekämpas förstås med alla medel av de bokstavstroende som fått vind i seglen de sista 50 åren tack vare oljepengarna med vilka wahhabismen köper både vapen och samveten.
Den islam som Adonis motsätter sig är inte någon ”teoretisk konstruktion” som recensenten hävdar. Och Adonis syfte med sin kritik har ingenting att göra med ”en beskrivning av den levda muslimska tron”. Den teoretiska konstruktionen finns däremot i de kretsar som, utan att ha någon förstahandskännedom av det de försöker förklara för sina läsare, påstår att islam som ”världsreligion” ej får kritiseras. Wahhabiter hade inte kunnat säga det bättre än Rickard Lagervall, Joel Halldorf m fl. Låt mig först ta några konkreta exempel på vad wahhabismen har åstadkommit idag i arabvärlden.
Några wahhabistiska exempel
I Egyptens anrika religiösa universitet, al-Azhar, finns kurslitteratur som bygger på urkunder från 700- och 800-talen, inte som historiska texter som man ska ta ställning till och analysera litterärt eller antropologiskt, utan som föregångarnas (al-salaf) diktat som man absolut inte får säga emot eller betvivla. Egyptiska författare har mördats eller sitter i fängelse idag för att ha vågat kritisera dessa urkunder.
I en av dessa kursböcker, som tjugoåriga män och kvinnor som går på al-Azhar okritiskt får lära sig som en del av sin religion, står det till exempel, enligt Sayyid al-Qimni (egyptisk sekulär religionshistoriker), att om en man under fastan känner att han absolut måste få utlösning, att vätskorna har så att säga samlats så pass att de måste finna en väg ut, och han inte vill bryta sin fasta, då får han låta en två- eller treåring hjälpa honom med handen, för mannens sperma är ädel och ren och kommer inte att besudla barnet eller påverka fastan! Där står också att en kvinna som vill obeslöjad ta emot besök av en man som inte tillhör hennes släkt kan ”adoptera” honom genom att låta honom dia ett bestämt antal gånger!
Ja, det räcker med dessa två exempel för att visa hur texter och attityder från 800-talet görs rumsrena tack vare wahhabismens dödliga inflytande på allt vad sunt förnuft och medmänsklighet innebär. Samma wahhabism som köpte vapen från Västerlandet för 50 miljarder dollar de sista åren för att så död och förödelse bland sina fattiga grannar och tvinga dem ut på flykt ur sina hem! Samma wahhabism som vägrar ta emot en enda flykting och tycker att Europa kan gott ta hand om dem!
Hur mycket kan Joel Halldorf om hur islam praktiseras idag för att hävda att Adonis ”liknar de salafister han är mest kritisk mot”? Och vad går detta nitiska försvar för det oförsvarliga ut på egentligen? Självfallet tar de allra flesta muslimer idag avstånd från sådan medeltida obskurantism. Men antalet hjärntvättade predikanter ökar ständigt tack vare oljepengarna, tack vare Västerlandets omoraliska stöd till wahhabismen!
Ett vanligt påstående som ofta tas upp när man ska försvara ”islam” är att hävda att kvinnans ställning blev betydligt bättre efter islam än under förislam. Jag har själv för 25 år sen publicerat en bok skriven av en muslimsk feminist som handlar om profetens hustrur, där detta försvar för kvinnans ”förbättrade villkor under islam” görs gällande. Men böcker är till för att skapa underlag för debatt och vidare läsning, inte för att sväljas bokstavligt talat som ”sanning”. Detta gäller i lika hög grad ”Profetens hustrur” av Magali Morsi som Våld och islam av Adonis. Frågan om kvinnans ställning före islam är dock långt ifrån klar. Här följer en liten ijtihad (tankemöda) från min sida som jag hoppas inte heller tas för en absolut ”sanning” av människor som läser mer än vad som står på raderna.
En liten ijtihad
Den biografiska litteratur som behandlar profetens liv och verk har skrivits ner minst 100 år efter att Koranen sammanställts till en bok. De första riktigt stora levnadstecknarna verkade t.o.m. senare än så, mot slutet av 800-talet. Under sex till åtta generationer överfördes alltså detaljerna kring profetens liv och den tid han levde i muntligt. En tillräckligt lång tid för att låta politiskt färgade vinklingar ta över och färga själva förloppet. Kan det vara så att islams utformning under dessa 6 till 8 generationer var den patriarkala monoteismens sista spik i kistan på antikens polyteistiska inställning? Låt oss granska några detaljer närmare.
Under antiken hade den arabiska civilisationen ungefär samma andel kvinnor som lyckats nå maktpositioner som andra civilisationer. Några drottningar finns åtminstone dokumenterade: Bilqis i Jemen, Zenobia i Palmyra och Sajah under själva profetens tid är tre exempel. Samtidigt var de hedniska araberna ett av de sista folk som fortfarande hade gudinnor i sin panteon i en värld som alltmer kom under den växande kristendomens inflytande, de tre s k Allahs döttrar, som en vers i Koranen välvilligt kallade dem innan den rensades bort under senare period (se Rushdies Satansverserna). Att en vers i Koranen var välvilligt inställd till Allahs döttrar beror ju på att profeten behövde stöd från dem som trodde på dessa gudinnor i början av sin mission; och att den rensades bort senare beror helt enkelt på att det stödet inte behövdes längre.
Men det kanske mest slående beviset för ett mer nyanserat system, som utan att vara helt matriarkalt ändå bejakade och respekterade kvinnan, t o m som en helig varelse, finns i själva profetens liv. Som tjugoåring valdes Muhammad till äkta man av Khadija, en kvinna som var i hans mors ålder. De förblev gifta i ett monogamt äktenskap i många år, varunder Muhammad av kärlek till henne, enligt traditionen, aldrig ens skulle våga tanken att skaffa sig andra hustrur. För Khadija var inte vilken kvinna som helst. Hon var en rik affärskvinna, ägde en karavanrörelse och utan hennes stöd, både moraliskt och konkret med pengar, hade Muhammad kanske inte kunnat etablera sig som profet. Efter Khadijas död blev omvandlingen total. Man räknar med dussintals kvinnor i hans liv mellan hustrur, konkubiner, sådana som han ägde ”med högra handen” (slavar) och andra som tilldelats honom som krigsbyte. Nu ingick inte Muhammad äktenskap med samtliga dessa kvinnor. Som segerrik herre över de arabiska stammarna tvingades han ofta ta emot kvinnor som ”fredsgåvor”.
Mytens betydelse
Det är förstås svårt att bedöma sanningshalten bakom alla dessa detaljer som överförts muntligt i många generationer innan de skrevs ner för att bli underlaget för den institutionaliserade ”islam” på 800- och 900-talen. Men påminner inte denna knivskarpa distinktion mellan striktaste monogami och vildaste polygami om något mer än en realistisk återgivning av ett levnadsöde? Det patriarkala systemets genomförande och slutliga seger behövde ju en myt, och myter får oftast sin utformning under övergångsperioder. Ett av de första offren för den segrande islam var en poetissa som vågat skriva en raljerande vers om profeten. Hur det går ihop med påståendet som flera islamologer och muslimska feminister framkastat om att kvinnan skulle ha fått det bättre efter islam, är en fråga som söker sitt svar.
Adonis förtjänst är att ha satt den svenska ankdammen i gungning. Om hans bok bara leder till att både muslimer och de som verkligen bryr sig om muslimer som människor, inte bara som ”troende”, börjar tänka om och ställa frågor så har den uppfyllt sitt syfte.
Hesham Bahari
…
Hesham Bahari är författare och bokförläggare (www.alhambra.se)
Vi som såg litteraturprogrammet Babel i SVT i söndags (13.45 in i programmet), fick följa en intervju med Adonis där det klart framgår att han i sin kritik helt riktigt innefattar samtliga monoteistiska religioner.
Viktigt med denna intellektuella bredsida mot vidskepelsen i dagens av ras och religion så präglade samhällsklimat.
Religioner kan väl, precis som vilka ideologier som helst, användas för att ursäkta vad som helst. Pacifism har använts för att legitimera krig, kommunism har använts för att legitimera ojämlikhet. Ideologier är mentala konstruktioner i människors hjärnor och diskurs, och böjs därför till att försvara samma människors intressen. Och när det blir tillräcklig bredd på det – dvs när tillräckligt många människor omfattar en ideologi – går det inte att hålla det samlat. Då går det inte längre att hävda att den och den ideologin ”betyder” ditt eller datt, mångfalden blir helt enkelt för stor.
I motsats till skribenten tycker jag också att ingen ska behöva någon särskild ursäkt för att yttra sig i ett ämne; det enda som blir konstigt är när privilegierade slår ner på underklassens ideologier. De kan förstås få göra det också, inget bör vara förbjudet, men det får så lätt en unken atmosfär av överhetspekpinnar över sig.
Men nu är det ju inte detta Halldorf gör.
För övrigt har jag svårt att se den här hatiska inställningen till just religioner, just i Sverige. Adonis må man förstå, han har upplevt det på skinnet. Men svenskar? När den ideologi vi närmast drabbas av, dagligen, är den neoklassiska ekonomin och alla dess avarter.
När jag läser om Wahhabismen i det muslimska centret för teologiska studier Al-Azhar kommer jag att tänka på Robert Fisks artikel i The Independent för några dagar sedan. Det hölls ett konferens i Grozny i slutet av förra månaden anordnad av Tjetjeniens president Kadyrov med stöd av Rysslands president Putin, ca: 200 sunni-muslimska imamer och lärda deltog, bl a stor-imamen Ahmed el-Tayeb av Al-Azhar.
Konferensens syfte var att definiera vilka riktningar inom islam som kunde anses tillhöra Sunni-Islam. Imamerna och de lärda enades till slut om att Wahhabismen inte kunde anses vara en Sunni-riktning och att den till och med utgjorde en farlig och deformerad form av islam. Det är det närmaste Saudierna och Wahhabismen kommit att bli bannlysta.
Det är tydligt att det händer mycket inom den muslimska världen just nu. Wahhabistiskt inflytande i Al-Azhar bekämpas aktivt, vilket förhoppningsvis kommer få stor betydelse för framtiden. Jag antar att det till stor del är det ryska inflytandet som driver på utvecklingen. Väst stödjer ju Wahhabismen och det medeltida mörkret.
Islam kommer kanske, för att inte säga måste, i mötet med den ”vetenskapliga tidsåldern”, att som kristendomen en gång, genomgå en reformation. Den oljedrivna Whahabismen tjänar framförallt USA:s intressen av att splittra och söndra för att kunna erövra och kontrollera oljetillgångarna, fortfarande helt avgörande för västs ekonomi. Utan olja tvärstannar ju våra samhällen.
Men: Stora flertalet muslimer kommer sannolikt avvisa denna extremt reaktionära och kvinnoförtryckande tolkning av Islam. En av orsakerna till att USA/EU och Wallströmskan menar att Assad måste bort är att han inte vill ha den av USA planerade oljepipelinen från Persiska Viken till Medelhavet över sitt territorium. Olja och Whahabism hänger ihop, om man säger…
Mitt tips: Trump blir USA:s nästa president. Samma tendens som i Europa. Politikerföraktet når nya höjder. Sannerligen; vi lever i dystra tider! Böldpest eller cancer är vårt val.
Al-Azhars deltagande i mötet i Grozny var mest för att försöka blidka Putin att skicka de ryska turisterna tillbaka till Sinai. Al-Azhars chef vägrade egentligen ”exkommunicera” wahhabismen efter mötet, precis som han vägrade ”exkommunicera” dem som ansluter sig till Islamiska staten och räknar dem alltjämt som ”muslimer”. Däremot sekulära muslimer får snabbt fatwor på sig och måste fly, hålla tyst eller fängslas när de inte dödas.
Och det är sheikher anslutna till al-Azhar som formulerar fatworna. Men egentligen behöver de inte anstränga sig, för själva domarkåren är så pass anfäktad av salafism, att fällande domar har blivit allt vanligare i tryck- och yttrandefrihetsmål. Se fallet med författaren Ahmad Naji t ex. Den som väntar på ett sanningsord från al-Azhar får vänta länge. De har för det mesta gått härskarnas ärenden och vänt kappan efter vinden. Under Nasser var islam hur socialistisk som helst.
Just nu sköljs arabvärlden av en tsunami av unga människor som bekänner sin ”ateism” eller ”agnosticism” på YouTube utan att gömma sig. Rädslan är borta! De har organiserat sig och antalet nejsägare växer dagligen. Googla efter följande namn om ni vill ta reda på den nya utvecklingen i arabvärlden: ”Hamed abd al-Samad” och ”Sayyid al-Qimni” eller ”al-Qemani”. Man får leta lite men man hittar alltid intervjuer på engelska eller kortare klipp med översättning.
Sådana offentliga ställningstaganden hade varit omöjliga i arabvärlden för bara 5 år sen. Läs gärna mitt svar till Karen Armstrongs svammel på min blogg, under ”Välkommen till den sköna nya världen!”
Att västerländska etablissemang inte vill stöta sig med ”islam” har förstås att göra med bl a oljan och vapenförsäljning.
Hesham B!
Det kan ju också ha att göra med att vi inte tycker det är vår sak. Bättre att folk gör uppror mot sina egna förtryckare än att det kommer in nån med överlägsna materiella resurser och påstår sig ”befria” dem; detta resulterar alltför lätt i ny kolonialism.
Jan Wiklund!
Människan har alltid berikat sig på andras elände därför att hon saknar moralisk kompass. Hon skiter fullständigt i hur det går till med andra, bara ”vi” har det bra, och ”vår sak” gynnas och frodas.
Visst, det är också en ”fungerande” inställning, som vi (de flesta) lever efter, mer eller mindre dagligen. Jag vet inte vad ”din sak” är, men min är att försöka förstå vad som händer i världen.
Personligen har jag slutat tro på kollektiv frälsning för länge sen. Det finns varken ”befrielse” eller ”uppror” som fungerar. Vi går från det ena kontrollsystemet till det andra och inbillar oss saker som frihet, evighet, jämlikhet o s v. Men som tur är kan vi faktiskt uppleva skönhet i världen, och det är den som lär oss att revoltera mot det falska.
Problemet är inte ny kolonialism eller vem som ska befria vem. Rabelais skrev en gång för 500 år sen att ”Kunskap utan samvete är själens död”. Och i 500 år har vi samlat på kunskap utan samvete, och den som undrar om själens tillstånd, idiotförklaras av systemet.
Oavsett vilket, allt vi kan göra är att fortsätta sprida kunskap och hoppas att samvetet inte är stendött redan.
Så här avslutar jag mitt tredje inlägg Välkommen till den sköna nya världen! om detta ärende. Hela inlägget kan läsas på min blogg som nås enkelt genom alhambra.se.
”För att säga det kort: Wahhabismen har redan förstört det mesta av de framsteg som gjordes de sista två hundra åren i den arabisk-muslimska världen, och detta gjordes i maskopi med stormakterna som ville att bakåtsträvande krafter ska dominera arabvärlden för att lättare kunna splittra den och utnyttja dess resurser. Så enkelt är det! Låter vi dessa krafter, som hör till det religiösa/militärindustriella komplexet, förstöra den lilla frihet vi har kvar i Europa också, då kan vi sälla oss så småningom till våra muslimska systrar och bröder och dela munkavle med dem! Välkommen till den sköna nya världen!”
Av det framsagda kan vi sluta oss till att det är visst vår sak om vi nu ska godkänna det ”islamistiska” tänket som en del av det europeiska arvet. Politiker som Merkel som går ut och säger att nu islam är en del av Europa förstår inte vad de håller på med, eller så är de uppköpta. ”Muslimer” är visst en del av Europa i likhet med alla andra folkslag som bor på kontinenten, men ”tänket” får absolut inte bli det, för då är det slut med det enda positiva som Europa åstadkommit: rätten att ifrågasätta överhet och övermakt.
Uppenbarligen behöver jag förtydliga och precisera mitt första inlägg:
Adonis angrepp på ”alla monoteistiska religioner” ska givetvis innefatta allt, som av den aktuella uppfattningsföreträdaren används som en religion, d v s även i de ganska vanliga fall där politiska föreställningar, som kommunism, socialism, liberalism, konservatism o dyl, beskänks en religiös trosvisshet.
Dennis!
Detta kan jag naturligtvis hålla med om. Dock ställer islam till med förhållandevis lite elände jämfört med liberalismen och dess monomana tro på att marknaden ska lösa alla problem (under förutsättning att alla lagar skrivs om för att underlätta detta).
Sen kan det förstås se annorlunda ut lokalt här och där i världen.
Ja Jan, vad är egentligen värst? Olika komparativa exerciser har jag svårt att se någon större mening i på det allmänna planet. Då tenderar diskussionen bara att handla om trosfrågor.
Men konkret går det naturligtvis att finna ämnen att diskutera. Som det här med mobiltelefoner t ex, vad är egentligen skyldigt till att dessa tingestar är ett sådant dominerande kommunikationsmedel (även för den numera allt populärare självkommunikationen) i dag? Liberalism eller socialism?
Wahhabismens tro på ”marknaden” är t o m större än liberalismens!
Man måste precisera vilken ”islam” man talar om. En reformvänlig, öppen sådan som så gott som försvann ur maktens korridorer efter de sekulära projektens nederlag 1967, innan den ens hunnit få fotfäste, eller den som idag härskar allena över större delen av den muslimska världen, nämligen den wahhabitiska som jag försöker beskriva i artikel efter artikel.
Problemet med väst är att den tar på sig sina kliché-glasögon varje gång man talar om islam. Det jag berättar om är ingen skröna om några marginella galningar. Det är sådant som serveras miljoner muslimer på bästa sändningstid dagligen, tack vare oljepengarna. Men det kanske inte är vår sak heller. Det kan vi fortsätta säga tills demonstrationer börjar gå ut ur moskéerna i Sverige och kräva sharia i de segregerade bostadsområdena.
Hur gör man för att inte hamna där?
Sluta gränsen och se till att inga fler kommer in, hur hemskt det än låter, är nr 1.
Det andra är att verka internationellt för att detta ”krig mot terror” upphör och att saudierna isoleras. Det skulle leda direkt till att flyktingströmmen upphör. Terror bekämpas med skolor, sjukhus, vägar och rättvisa, inte med mer terror.
Det tredje är att sprida, gynna och uppmuntra religiösa reformtankar bland dem som redan finns här, samt göra det klart att inga extrema tankeströmningar kommer att tolereras i landet, varken i moskéerna eller på de s k religiösa privatskolorna.
Det är alltså främst via kultur, diplomati och en del svåra beslut (som man helst hade velat undvika, men som förr eller senare måste till om man vill slippa uppleva ett inbördeskrig), som man kan tackla problemet. Men den som försöker avslöja wahhabismen utsätts för blockad och anklagas för allt möjligt nonsens. ”Stör inte storkunden!” verkar vara mottot idag.
Intressant i samband med förhållandet ”fri marknad”/”Wahhabism” är att de presidenter i USA som satte igång med att ”befria” marknaden, nämligen Reagan och Bush d ä var också de som gav wahhabismen det största stödet (genom att skapa mujahidin, qaida, etc. för att fälla sovjet). Så sambandet mellan fri marknad och wahhabism är mycket starkare än vad vi tror, på tal om Jan Ws tanke att ”islam” (utan vidare definition enligt honom) skulle vara mindre farlig än tron på marknaden. De hör ihop!
Enligt den konventionella ortodoxa islam är det bästa av yrken affärsmannen, för profeten var en affärsman. Undra på allt pussande och kramande mellan våra västerländska ledare och de saudiska kungarna de sista 30-40 åren!
[…] över det viktiga samtal som har påbörjats. För att bygga vidare på Alhambra-förläggaren Hesham Bahari som i ett inlägg menar att bokens stora förtjänst är att den har desarmerat en laddad […]