Vem i hela världen kan man lita på?

Så sjöng Hoola Bandoola Band första gången 1972. Det blev en slagdänga i många sammanhang. Jag och två andra sjöng den tillsammans på avslutningsfesten vid Lärarhögskolan i Umeå. 1972 var också året då Folket i Bild/Kulturfront startade och Vietnambulletinen såldes på gator och torg i varenda liten svensk småstad. Då fanns en stor besvikelse och vrede över hur världens största demokrati kunde bomba ett litet fattigt land tillbaka till stenåldern – och hävda att det var rätt! Och Hoola Bandoola sågs förstås som en fortsättning på traditionen efter Karl Gerhard som häcklat Hitlertyskland i den Trojanska hästen 30 åt tidigare, som Mats Parner skrev om igår.

Det var uppenbart för många av oss att det stora ljugandet pågick och varifrån det kom. Men massmedier presterade ännu stora avslöjanden som Watergateskandalen, Song My-massakern och IB-affären. Men idag, när situationen både hemma och långt borta blivit ännu värre och när USA öppet hotar med sina kärnvapen mot ett litet land borta i Sydostasien, blir man hånad om man säger som Hoola Bandoola, alltså att man tvivlar på His Masters Voice.

Kritik av bloggen och dess redaktör
På senare tid har jag utsatts för personliga påhopp från gamla ”politiska vänsetrvänner”. De varnar mig för att fortsätta driva min blogg på det sätt jag nu gjort i mer än 10 år. Jag bör – liksom de gjort – ta avstånd från personer som svikit den rätta vänsterlinjen genom att tala med och interferera med ”högerpopulister”. Gör jag inte bättring kommer snart även jag att vara högerpopulist. Analogin med undfallenheten för Hitlertyskland på 30-talet (Nils Flyg) vilar tungt under ytan, som om USA fortfarande stod i spetsen mot nazismen i försvaret för demokratin.

Detta är förstås ett tecken på att vi lever i tider med mycket skärpta motsättningar, icke desto mindre är påtryckningarna påfrestande. En del verkar faktiskt inte stå pall för trycket från vårt USA-styrda etablissemang och/eller förstå att det goda kan byta skepnad samt att yttrandefriheten på allvar även gäller politiska motståndare. Nej, man håller istället fast vid gamla inrotade mönster, då vänster var vänster och höger var höger, fast man säkert vet att man måste gå tillbaka 100 år för att finna en tid då det kanske var så enkelt. Men det var det ju inte – har vi också lärt oss – bland annat genom Anders Perssons inträngande skildring av de ryska revolutionerna 1917.

Bloggens och min påstådda “vurm för högerpopulism” är istället – i mina ögon – motstånd mot nedtystande, isolering och utestängning av udda röster och ett stort riksdagsparti. Det är ett nödvändigt försvar av allas rätt att yttra sig, att inte gå i taket för att någon vänsterprofil publicerat sig i en politiskt svårbedömd tidning och att samme vänsterprofil talat på ett seminarium i Östeuropa där även nationalister och högerpopulister deltagit.

En annan anfallsvinkel på bloggen och mig är att det mest är gamla gubbar som skriver, alltså alldeles för få kvinnor, helst unga. Underförstått i detta är att om det varit fler kvinnor bland skribenterna hade politiken blivit en helt annan. Svenska gamla medeklassgubbar står liksom inte högt i kurs numera, men de (vi) är faktiskt också människor med fullständiga rättigheter 😉

Nå, det var kanske dumt sagt. Men, sådan kritik är omöjlig att bemöta. Den har varit uppe förut, men det enda jag kan säga är att man ska läsa texterna, tänka själv och diskutera i sak. Allt annat blir – enligt mitt sätt att se det – bara någon form av ”guilt by association”.

Alla är välkomna
Så kära läsare – av alla sorter (inklusive kritikerna!) – för mig är ni alla lika värdefulla. Kanske en del ändå ska tänka på att inte hugga på allt, ha lite tålamod och vänta in andras kommentarer innan man trycker på “skicka”. Men jag vet, vi är olika, en del måste få ur sig sina åsikter direkt. Andra gömmer sina uppfattningar som äkta pärlor och visar sällan upp dem. Men det är roligt när många olika och förhoppningsvis kloka röster kommer fram. Och så är det ganska ofta. Det är min och bloggens ambition.

Vi har även en medie- och informationskris i världen idag. Vi är alltså inbäddade i ljugandet. De gamla jättarna vacklar och uppstickare dyker upp lite varstans. Jättarna går i regeringars ledband och har blivit en del av förberedelserna för “det osannolika kriget” – det otänkbara. Jag kallar inte ljugandet fake news, för det är jättarnas förvirrande språkbruk. Jag kallar det för vinklad och intressestyrd journalistik, precis som 1972 då Hoola Bandoola sjöng och Folket i Bild/Kulturfront startade.

Men med Internets alla etablissemangskritiska ”autonoma” uppstickare är det ännu svårare att veta vem att lita på. Häromdagen skrev jag om den nya tyska lagen mot hatpropaganda… och refererade bland annat till en sajt SMOPO (Schweizerische Morgenpost) och två svenska källor. Alla skrev i princip samma sak, men SMOPO hade en uppgift om att lagens upphovsmän hämtat inspiration från Nazityskland. Den uppgiften svalde jag utan att kolla sanningshalten och fick naturligtvis detta i retur (och med rätta) från en kritisk läsare. Jag försökte kolla källan i efterhand, men fann ingenstans vad denna sajt har för upphovsmän eller politisk agenda. Det borde varit ett varningstecken. En sajt som inte presenterar sig trovärdigt och öppet bör man förhålla sig skeptisk till. En självklarhet kan man tycka.

Idag är det alltså ännu svårare att veta vem man kan lite på, vilket gör att vi alla måste vara än mer på vår vakt. Det är enda sättet att behålla sans och vett i offentligheten. Någon lagstiftning mot osanningar låter sig inte göras.

Så frågan – Vem i hela världen kan man lita på? – är hetare än någonsin.

  16 kommentarer for “Vem i hela världen kan man lita på?

  1. Arne Nilsson
    2018-01-25 kl. 8:03

    Du skall inte lita på någon. Du måste på egen hand bilda dig en uppfattning. Detta är både svårt och tidskrävande, men inte omöjligt.

    Yttrandefriheten gäller framför allt dina meningsmotståndare. Så, Knut, vik inte ned dig för påtryckningar.

    Det du publicerar på din blogg avgör du. Det du väljer att inte publicera har inget med yttrandefrihet att göra. De som är missnöjda kan söka sig andra plattformar eller öppna en egen blogg.

    Håller givetvis inte med i allt du eller andra skriver på bloggen. Gjorde jag det borde jag betraktas som hjärndöd. Din blogg är en frisk fläkt.

  2. Arne Nilsson
    2018-01-25 kl. 8:29

    För egen del har jag inga problem med att samarbeta med antiglobalister, identitärer, trotskister, statsminister m fl, alla saknar i mina ögon demokratisk trovärdighet, om de har rätt i någon eller några frågor. Det bör välkomnas om personer och eller organisationer med tveksam demokratisk grundsyn väljer att ställa sig rätt i någon fråga.

  3. Anders Persson
    2018-01-25 kl. 9:28

    Ni verkar alla ta Karl Gerhards hjältestatus som något självklart. Ni undrar var man idag kan hitta en motsvarande reslig kämpe osv.

    Men DÅ var han ingen självskriven hjälte. Han hade fullt med “konstiga” uppfattningar, kontroversiella bekanta (bl.a. Alexandra Kollontaj, sovjetambassadören i Stockholm) och det viskades man och man emellan om hans känsloliv.

    Men efter 1945 borde ju allt detta ha försvunnit? Kanske, men när jag i tre stora borgerliga tidningars arkiv sökte på titeln på hans mest berömda sång, “Den ökända hästen från Troja” dröjde det till 1961 innan jag fick napp, och då på UNT. Det kom ytterligare ett omnämnande 1966.

    Dagens Nyheter har nämnt om sången EN gång, 1962, medan första nappet i SvD kom först 2009!

    Så Karl Gerhards sång blev i praktiken aldrig förlåten – och kanske inte han heller.

  4. Leif Stålhammer
    2018-01-25 kl. 12:06

    Knut L!
    Din blogg är utmärkt och viktig. Det är helt naturligt att bli angripen i en tid som vår. Företeelser byter förtecken och våra motståndare, den globaliserade kapitalismen med sina lokala förespråkare, har närmast outtömliga resurser för att desorientera människor. Orwell är väl passerad med råge vad gäller nyspråk. När organisationer som t o m kallar sig socialistiska “är glada att inte ha Jan Myrdal som medlem” har det gått ganska långt i förvirring. Du är inte ensam om att bli utsatt för spott och spe i denna vår tid. Löfven säger att det “går bra för Sverige”. Fan tro´t…

    Men det är bara att jobba vidare. Men det är ju fint att Korea uppträder gemensamt i kommande olympiska tävlingar. Tror inte Trumpen gillar det någe vidare…

  5. Jan Arvid Götesson
    2018-01-25 kl. 12:22

    Anders Persson!
    Svenska Dagbladet stödde (mellan raderna) Karl Gerhard och hans häst 16 augusti 1940: ”’Trojanska hästen’ inför K. M:t.”, och 8 augusti 1941.

    Efter kriget skrev SvD välvilligt om Karl Gerhard och hästen 16 juli 1945, 2 november 1947, 13 mars 1948, 15 januari 1951, 10 april 1951, 14 april 1951, 27 februari 1956, 7 oktober 1958, 9 juni 1960, 11 april 1961, 2 januari 1965, 24 maj 1967, 29 december 1973, 24 september 1974, 6 oktober 1974, 29 oktober 1974, 14 januari 1975, 17 mars 1976, 18 oktober 1978, 8 augusti 1979, 24 oktober 1980, 18 februari 1981, 25 september 1981, 19 augusti 1984, 1 november 1985, (2 oktober 1986), och ytterligare ett dussin artiklar 1986–2010. Så nog skrev Svenska Dagbladet och Karl Gerhard och trojanska hästen.

  6. Anders Persson
    2018-01-25 kl. 15:07

    Jan Arvid G!
    Utmärkt jobbat! Jag ger mig reservationslöst.

  7. Bo Persson
    2018-01-25 kl. 15:23

    Arne Nilsson!
    Kan man av det Olle Josephson skrev på Clartébloggen den 20/1 om samarbete med antiglobalister, identitärer med flera, dra slutsatsen att enskilda clartéister idag är förhindrade att vara med i t ex en antiimperialistisk fredsfront organiserad efter samma modell som DFFG på sin tid.

    Ja, om jag förstått dig rätt så menar du det. Men själv är jag inte säker på att man kan det. Så därför har jag ställt den frågan direkt till Olle Josephson.

  8. Magnus Göransson
    2018-01-25 kl. 16:47

    Lite komiskt är det väl ändå?
    Samtidigt som du skriver om SD som “udda röster och ett stort riksdagsparti”, om Nya Tider som “en politiskt svårbedömd tidning” och om motstånd mot extremhögern som “nedtystande, isolering och utestängning”, så reagerar den gamla studenthögern i Uppsala “Heimdals seniorer” starkt mot dagens samröre med SD; helt enkelt för att dagens alt-höger är något helt annat än till och med Alliansens högerparti (se dagens Svenska Dagbladet).

    SD syns, hörs och tar plats. Här är några exempel på nedtystade, isolerade och utestängda röster du inte tar upp i din blogg: Undersköterskor i privat och kommunal vård och omsorg. De papperslösas utsatthet. De som sliter som städerskor. Hamnfyran i Göteborg (jo, *ett* inlägg 26 januari, för ett år sedan), asylsökande som kräver mänskliga rättigheter (du tar upp dem i helt andra sammanhang).

    Här är en text av Dylan, som du borde lyssna på. Och lyssna på igen…

  9. Arne Nilsson
    2018-01-25 kl. 17:03

    Bo Persson!
    Jag vet inte hur andra människor gör sina politiska ställningstaganden. Det är upp till dem att avgöra vilka politiska sammanhang de kan tänkas delta i.

  10. Knut Lindelöf
    2018-01-25 kl. 18:05

    Magnus G!
    Du har rätt, SD är numera insläppta på de flesta områden. Men det är ganska nytt, eller hur? Du har också rätt i att jag inte skrivit om undersköterskor i privat och kommunal vård och omsorg och de som sliter som städerskor. Men de asylsökande afghanpojkarna har jag skrivit om. Asylsökandes problem i allmänhet känner jag till för lite om, trots att jag läser och hör om det på många håll. Men det är förstås en lucka.

    Att kritisera bloggen och mig för vad jag inte skriver om är märkligt. Vad som “är lite komiskt” förstår jag inte heller. Jag skriver det som jag tycker att jag vet tillräckligt om. T ex om skolan, som jag skrivit om sedan slutet av 70-talet. Men nu blir det allt mer sällan, eftersom jag varit ifrån skolan i över 10 år.

    De “vänsterskribenter” som väljer ämnen efter någon slags “klasskampsskala” når mest de redan frälsta. Men har du någon intressant artikel om ovanstående luckor i ämnesbredden är du välkommen.

  11. Arne Nilsson
    2018-01-25 kl. 21:11

    Knut L!
    Du skriver:
    “De ‘vänsterskribenter’ som väljer ämnen efter någon slags ‘klasskampsskala’ når mest de redan frälsta.”

    Knäckfrågan är vad som är en “klasskampsskala”. Det finns klasser i Sverige. Vissa ställningstaganden gynnar arbetarklassen, andra gynnar kapitalistklassen.

  12. Knut Lindelöf
    2018-01-25 kl. 22:29

    Arne N!
    “klasskampsskala” är ett grumligt begrepp, det medger jag. Det var ett försök att beskriva ett skolastiskt marxistiskt tänkande – att klasskampen aldrig kan sättas i andra hand.

  13. Arne Nilsson
    2018-01-25 kl. 22:46

    Knut L!
    1. Begriper inte vad du menar med “ett skolastiskt marxistiskt tänkande”.
    2. Är överens om “att klasskampen aldrig kan sättas i andra hand”. Men frågan är vad som är klasskamp. I vissa sammanhang är kampen för nationellt oberoende den viktigaste klasskampsfrågan.

  14. Knut Lindelöf
    2018-01-25 kl. 22:53

    Arne N!
    Tror vi är överens där.

  15. Olof Larsson
    2018-01-26 kl. 16:27

    “… och när USA öppet hotar med sina kärnvapen mot ett litet land borta i Sydostasien”.

    Det är svårt att sova riktigt gott om nätterna när kärnvapenkoderna finns en armlängds avstånd från en amerikansk president vars främsta egenskap verkar vara oberäknelighet. Än värre störs nattsömnen vid insikten om vem hans motståndare är. En absolut monark i en de facto monarki, nummer tre i ordningen av Juchekejsare i en egen variant av solgudsdyrkan, som notoriskt spottar på varje upptänklig FN-resolution och som regelbundet låter kärnvapenladdningar brisera. Samtidigt hålls härskarens folk till nöds över svältgränsen medan mänskliga rättigheter är ett fullständigt okänt begrepp.

    Ur led är världen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.