Så sjöng Hoola Bandoola Band första gången 1972. Det blev en slagdänga i många sammanhang. Jag och två andra sjöng den tillsammans på avslutningsfesten vid Lärarhögskolan i Umeå. 1972 var också året då Folket i Bild/Kulturfront startade och Vietnambulletinen såldes på gator och torg i varenda liten svensk småstad. Då fanns en stor besvikelse och vrede över hur världens största demokrati kunde bomba ett litet fattigt land tillbaka till stenåldern – och hävda att det var rätt! Och Hoola Bandoola sågs förstås som en fortsättning på traditionen efter Karl Gerhard som häcklat Hitlertyskland i den Trojanska hästen 30 åt tidigare, som Mats Parner skrev om igår.
Det var uppenbart för många av oss att det stora ljugandet pågick och varifrån det kom. Men massmedier presterade ännu stora avslöjanden som Watergateskandalen, Song My-massakern och IB-affären. Men idag, när situationen både hemma och långt borta blivit ännu värre och när USA öppet hotar med sina kärnvapen mot ett litet land borta i Sydostasien, blir man hånad om man säger som Hoola Bandoola, alltså att man tvivlar på His Masters Voice.
Kritik av bloggen och dess redaktör
På senare tid har jag utsatts för personliga påhopp från gamla ”politiska vänsetrvänner”. De varnar mig för att fortsätta driva min blogg på det sätt jag nu gjort i mer än 10 år. Jag bör – liksom de gjort – ta avstånd från personer som svikit den rätta vänsterlinjen genom att tala med och interferera med ”högerpopulister”. Gör jag inte bättring kommer snart även jag att vara högerpopulist. Analogin med undfallenheten för Hitlertyskland på 30-talet (Nils Flyg) vilar tungt under ytan, som om USA fortfarande stod i spetsen mot nazismen i försvaret för demokratin.
Detta är förstås ett tecken på att vi lever i tider med mycket skärpta motsättningar, icke desto mindre är påtryckningarna påfrestande. En del verkar faktiskt inte stå pall för trycket från vårt USA-styrda etablissemang och/eller förstå att det goda kan byta skepnad samt att yttrandefriheten på allvar även gäller politiska motståndare. Nej, man håller istället fast vid gamla inrotade mönster, då vänster var vänster och höger var höger, fast man säkert vet att man måste gå tillbaka 100 år för att finna en tid då det kanske var så enkelt. Men det var det ju inte – har vi också lärt oss – bland annat genom Anders Perssons inträngande skildring av de ryska revolutionerna 1917.
Bloggens och min påstådda ”vurm för högerpopulism” är istället – i mina ögon – motstånd mot nedtystande, isolering och utestängning av udda röster och ett stort riksdagsparti. Det är ett nödvändigt försvar av allas rätt att yttra sig, att inte gå i taket för att någon vänsterprofil publicerat sig i en politiskt svårbedömd tidning och att samme vänsterprofil talat på ett seminarium i Östeuropa där även nationalister och högerpopulister deltagit.
En annan anfallsvinkel på bloggen och mig är att det mest är gamla gubbar som skriver, alltså alldeles för få kvinnor, helst unga. Underförstått i detta är att om det varit fler kvinnor bland skribenterna hade politiken blivit en helt annan. Svenska gamla medeklassgubbar står liksom inte högt i kurs numera, men de (vi) är faktiskt också människor med fullständiga rättigheter 😉
Nå, det var kanske dumt sagt. Men, sådan kritik är omöjlig att bemöta. Den har varit uppe förut, men det enda jag kan säga är att man ska läsa texterna, tänka själv och diskutera i sak. Allt annat blir – enligt mitt sätt att se det – bara någon form av ”guilt by association”.
Alla är välkomna
Så kära läsare – av alla sorter (inklusive kritikerna!) – för mig är ni alla lika värdefulla. Kanske en del ändå ska tänka på att inte hugga på allt, ha lite tålamod och vänta in andras kommentarer innan man trycker på ”skicka”. Men jag vet, vi är olika, en del måste få ur sig sina åsikter direkt. Andra gömmer sina uppfattningar som äkta pärlor och visar sällan upp dem. Men det är roligt när många olika och förhoppningsvis kloka röster kommer fram. Och så är det ganska ofta. Det är min och bloggens ambition.
Vi har även en medie- och informationskris i världen idag. Vi är alltså inbäddade i ljugandet. De gamla jättarna vacklar och uppstickare dyker upp lite varstans. Jättarna går i regeringars ledband och har blivit en del av förberedelserna för ”det osannolika kriget” – det otänkbara. Jag kallar inte ljugandet fake news, för det är jättarnas förvirrande språkbruk. Jag kallar det för vinklad och intressestyrd journalistik, precis som 1972 då Hoola Bandoola sjöng och Folket i Bild/Kulturfront startade.
Men med Internets alla etablissemangskritiska ”autonoma” uppstickare är det ännu svårare att veta vem att lita på. Häromdagen skrev jag om den nya tyska lagen mot hatpropaganda… och refererade bland annat till en sajt SMOPO (Schweizerische Morgenpost) och två svenska källor. Alla skrev i princip samma sak, men SMOPO hade en uppgift om att lagens upphovsmän hämtat inspiration från Nazityskland. Den uppgiften svalde jag utan att kolla sanningshalten och fick naturligtvis detta i retur (och med rätta) från en kritisk läsare. Jag försökte kolla källan i efterhand, men fann ingenstans vad denna sajt har för upphovsmän eller politisk agenda. Det borde varit ett varningstecken. En sajt som inte presenterar sig trovärdigt och öppet bör man förhålla sig skeptisk till. En självklarhet kan man tycka.
Idag är det alltså ännu svårare att veta vem man kan lite på, vilket gör att vi alla måste vara än mer på vår vakt. Det är enda sättet att behålla sans och vett i offentligheten. Någon lagstiftning mot osanningar låter sig inte göras.
Så frågan – Vem i hela världen kan man lita på? – är hetare än någonsin.
