Vem tror du att du är?

Foto: Jenny T

Det finns en fallfärdig byggnad som jag passerar ibland på mina morgonpromenader. Av någon anledning står den övergiven mitt bland alla välskötta villor och prydliga trädgårdar. Känner stor sympati för det huset. Har ofta känt mig som ett ruckel bland lyxkåkar. Den som blev lämnad kvar när alla gick vidare med sitt.

I tonåren kom kroppsskammen, fattigskammen, ensamhetsskammen. Det tidiga vuxenlivet blev ett sökande efter någonstans att höra hemma och jag tog det som bjöds utan egen kompass. Sedan alla känslor av underlägsenhet i jämförelse med dem jag tyckte var smartare, härligare, bättre föräldrar, ordentligare, mer spontana, snyggare, bättre klädda, roligare…

Det där har bara fortsatt.

Läste någonstans om identitet. Att den bygger på dina antaganden om vem du är, men också dina antaganden om vad du är värd. Så när du sitter fast i en identitet som för länge sedan slutat tjäna sitt syfte gäller det att börja ifrågasätta det du håller för sant. Men det är inte helt lätt att ömsa skinn. Jag har det särskilt besvärligt med mina antaganden om vad jag är värd. Innerst inne är jag fortfarande det där rucklet. Skamfläcken på lyckliga gatan.

Jag har också svårt för snacket om att hitta sig själv. Som om det finns ett oföränderligt autentiskt jag någonstans långt därinne som kommer att visa sig om man bara gräver tillräckligt djupt. Som om vi hade en själ frikopplad från den fysiska och sociala verkligheten.

Om vi en gång skapade vår identitet i samspel med andra människor måste vi sannolikt också omskapa oss i samspel med andra människor. Kanske genom att undersöka vad som händer om vi slutar vara de vi tror att vi måste vara. Blir det kris och katastrof om jag slutar vara ängslig och självutplånande? Kommer folk att överge mig? Hata mig?

Istället för att leta efter det sanna jaget vid regnbågens slut försöker jag utmana mina antaganden här i verkligheten. Vem vet? Kanske är jag inte ett ruckel utan en småtråkig, men på något sätt hemtrevlig, enplansvilla från 80-talet.

... är läst 712 gånger!

  2 kommentarer for “Vem tror du att du är?

  1. Leif Strandberg skriver:

    Jenny T!
    Vilken text du skriver. En oerhörd prosadikt som växer i spännande rötter. Den börjar i August Strindbergs ”Vid avenue de Neuilly / Där ligger ett slakteri… ” och sen vidare genom Bodil Malmsten, Sonia Åkesson och Kristina Lugn. Och sedan avrundas den med ”en enplansvilla från 80-talet” som vid en första läsningen ligger långt ifrån Tomas Tranströmers romanska bågar men efter ännu en läsning så är det verkligen romanska bågars ”valv bakom valv”. På Jenny-språk heter det ”en enplansvillan från 80-talet”. Jag hoppas att en sådan metafor blir lika känd som Tranströmers katedral. Enplansvillan är bättre! ”Valv gapande bakom valv” är en tröst men ”enplansvillan” siktar framåt, den utmanar tänkandet – och livet.

    Tack.

  2. Dirk Elvers skriver:

    Det som är botten i dig är botten också i andra, skrev poeten Gunnar Ekelöf. Betyder det att vi alla i grunden är lika?

    Vad skulle denna gemensamma botten i så fall vara? Delar vi alla denna botten lika?

    Förmodligen om vi upplever livet som ett evigt grävande i det bottenlösa hålet, utan att finna det vi söker, själva meningsfullheten med livet?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.