Vem var egentligen vad i DDR?

Christa Wolfs gravsten i Berlin

Christa Wolfs Nachdenken über Christa T, på svenska Vem var Christa T?, läste jag för flera decennier sedan. Den grep mig omedelbart, berörde starkt den unge och livsmeningssökande Skriftställaren. 

Den melankoliska berättelsen om den unga, självständiga och sjuka kvinnans öde har stannat kvar. Mottot för boken, ur det allt sämre minnet fritt återgivet: Vad innebär det, detta människans uppvaknande till sig själv?

Upphovsman till mottot den tidigare kulturministern i DDR, poeten Johannes R. Becher som författade den svulstiga texten till DDR:s nationalsång. Omtalad för sitt svåra drogberoende. Kunde iakttagas påverkad på krogar i centrala Östberlin. Såsom tillhörande toppskiktet var han per definition oantastlig.

Efter Murens fall drog snart ryktet igång som med många andra som ansetts obefläckade. Christa Wolf, som förärades en våning på Friedrichstrasse av staten, påstods ha haft samröre med Stasi. Hon förnekade det envist, sårat. Hävdade att hon varit övervakad. 

Än i dag oklart vad som egentligen ägde rum. Kanske ryktet bara illasinnat. Måhända hade hon rört sig i en gråzon. Samtalat med Stasi utan att därför av säkerhetstjänsten klassats som Inofficiell medarbetare, som uttrycket löd.

Liksom teatergeniet Heiner MüllerBerliner Ensemble och andra mot den realsocialistiska staten inte hundraprocentigt lojala. 

Den vildvuxne Müller förnekade aldrig att han träffat Stasi. Ryckte på axlarna åt det. Antydde i en intervju att han genom att ibland dricka kaffe med Stasi kunde skydda skådespelare på teatern. 

Under många år korresponderade Christa Wolf med en väninna i Väst. Så snart ryktet kom i svang om närheten till Stasi bröt väninnan kontakten. Berliner Zeitung har utförligt redogjort för denna relationshistoria. Breven finns samlade i en bok.

Jag har flera gånger stått vid Christa Wolfs sobra gravsten. Besökare lämnar pennor. Det har till dags datum blivit en ansenlig mängd. Wolf hade många läsare. Graven finner man på kyrkogården Dorotheenstädtischer Friedhof. 

Denna fridsamma kyrkogård med gravar under vita björkar vid sidan om huvudstadens larm som härbärgerar celebriteter som Hegel, Brecht och Heinrich Mann. Likaså den tidigt bortgångne Becher

Även en sådan som Herbert Marcuse, den uppburne studentgurun när det begav sig på 60-talet på Freie Universität. Skedde förvisso inte utan heta diskussioner. Skulle den röde samhällsrevoltören verkligen hedras med en grav som staden Berlin vårdar? Men så blev det. Marcuse fick sin sista vila i Berlin.

Kyrkogården belägen bakom det hus där Wolf Biermann bodde fram till sin utlåsning från DDR. Ett hus som ännu icke rustats upp. Alltmer förfallet. Kanske råder ägandestrider som annorstädes i Berlin. Därför händer inget med det. Läget torde vara mycket attraktivt. 

Frågan infinner sig osökt: Vaknade Christa Wolf någonsin upp till sig själv? Christa T, var det hennes alterego? Föregrep hon i fiktionens form, och uppskruvat, sitt eget öde under och efter DDR?

Dags för omläsning!

  2 kommentarer for “Vem var egentligen vad i DDR?

  1. Bert Hoflund skriver:

    Den svulstiga texten till DDR:s nationalsång? Jag för min del finner inget svulstigt alls däri — tvärtom. Noterbart är också att den skrevs (1949) för ett enat Tyskland. Via länken här kan var och en bilda sig en egen uppfattning. Där finns även i två engelska översättningar.

  2. Bror Kajsajuntti skriver:

    Dags för omläsning och för mig förstagångsläsning. Vad gäller DDR bär jag på en sorg. En gång hälsade jag på en väninna, som arbetade på Radio Berlin Internationals svenskspråkiga redaktion. Jag hälsade på där en gång på Blankenburger Strasse 122 och jag blev intervjuad för radion. Blåögd hade jag pratat om sådant jag egentligen inte fick säga och säkerligen inte fick säga. Jag nämnde Wolf Biermann. Jag såg det man skulle se, såg Drei Grossenopfer på Berliner Ensemble. Jag köpte böcker av de författare som en nära vän rekommenderade. Jag Vandrade på Alexanderplatz och åkte upp i tornet. Jag föredrog Östberlin, fast mycket fortfarande var slitet, det var som att det i alla fall var lite mer socialistiskt.

    Många minnen väcktes när jag läste Dan Fränkels bok: Brevbärarens sista möte. Där möter jag Stasi och tänker på att även jag kunde ha varit övervakad.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.