– Vem var Lars Vilks?

Lars Vilks Foto: Wikipedia

MYCKET FINNS ATT diskutera runt denne Lars Vilks. Bertil Carlman för här en inre dialog med sitt bättre jag om den nu döde konstnären.

– Lars Vilks var konstnären som sparkade lite väl mycket nedåt.

– Vad menar du med det?

– I detta fall betyder det att Vilks förlöjligade många miljoner fattiga människors religion.

– Du tycker om att skämta om kristna värderingar, treenigheten till exempel.

– Ja, men även om jag är ateist så tillhör jag ändå ett samhälle som kan räknas till den kristna sfären, och det är skillnad, och jag vill inte förlöjliga. Jag gör ungefär som Albert Engström gjorde. Men Engström var också antisemit, precis som många var på hans tid utan att det väckte särskild anstöt. Se på exempel 39. Rent förkastligt.

– Om nu Vilks sparkar uppifrån, vad tycker då de där uppe?

– De försvarar naturligtvis honom. Han försvaras som en maktens avslöjare, som till exempel Julian Assange aldrig blir försvarad, inte av dem. Nu när Vilks omkommit skriver till exempel min dagstidning Smålandsposten stort om honom, det har man aldrig gjort om Assange. Ledarskribenten Jacob Sidenvall skriver att ’Lars Vilks räddade vår heder’. Den moderate riksdagsmannen Hanif Bali skriver ”Res Vilks rondellhund vid olycksplatsen”. Det är han kvick med att skriva, men jag har aldrig hört honom prisa den som verkligen kämpar för folks rätt att få veta sanningen om överhetens ständiga folkrättsbrott.

– Vad tycker du då om fatwan som Salman Rushdie fick mot sig av Ayatollah Khomeini 1989? Jan Myrdal skrev då fatwan utdelades ’Imamens dom över Salman Rushdie var en åtgärd (som) möjliggjorde för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde’. Det skrev han i Svenska Dagbladet 22.2 1990.

– Jag tycker nog att han hade fel. Jag har läst en del av Rushdie, bland annat Midnattens Barn. Jag tyckte mycket om den boken, och jag anser inte att Rushdie trampat på muslimers människovärde. Jag tyckte nog som Kerstin Ekman. Men tiden har gått.

– Vad menar du med nog?

– Myrdal och Ekman har förmodligen satt sig in i det hela långt bättre än jag. Tyvärr blir det emellanåt så, att man tar ställning utan att riktigt ha trängt in i det hela. Ofta brukade jag ta ställning för vad Myrdal skrev. Men eftersom jag nu läst en del av Rushdie tyckte jag inte som Myrdal. Dessutom undrar jag hur många muslimer som läst vad Rushdie skrivit och vad de tyckte. Jag tror för min del att de flesta muslimer, precis som de flesta kristna, inte är fanatiska. Men du hör; det är vad jag tror!

– Räknar Rushdie sig som muslim?

– Det vet jag inte, jag skall kolla … ’Sir Ahmed Salman Rushdie KBE, född 19 juni 1947 i Bombay, Maharashtra, är en indisk-brittisk författare. Hans genombrottsroman var Midnattsbarnen vilken gav honom det prestigefyllda Bookerpriset.’ Nä jag hittar inget, så där har du kanske en poäng.

– Har du läst Satansverserna då?

– Touché, det har jag inte!

– Där ser du. Du vet alltså egentligen inte om Myrdal kanske hade rätt i det han skrev.

– Men jag sa ju att jag ’nog’ tyckte som K. Ekman, och jag vet alldeles säkert att jag inte har den läskapacitet som Jan Myrdal hade. När det gäller Vilks är jag långt säkrare. Jag har till exempel sett hur han emellanåt ställt upp på möten som arrangerats av personer som är positiva till Israels ständiga människorättsbrott mot palestinier. Vänta ett tag … Nu ser jag på nätet att Johan Westerholm, som skrivit en bok om muslimska brödraskapet, också skriver om Vilks. Han skriver ’Lars Vilks var kanariefågeln som varnade för fara. Kanariefågeln i sin bur. Som gruvarbetarna och gruvgasen hade en kanariefågel med sig ner som kunde varna för den dödliga gruvgasen hade Lars Vilks samma roll för oss alla. Han varnade för att det fria ordet och den fria kulturen var hotad.’ Här får du tänka själv. Vad menar Westerholm med fritt ord? Är det samma fria ord som Julian Assange sitter i Belmarshfängelset för? Och vad menar han med oss alla? Dit vill jag inte räkna mig!

– En sista fråga bara. Vad tycker du om Vilks konst?

– Nä nu får du ge dig. Det hör väl för f*n inte hit!

... är läst 930 gånger!

  19 kommentarer for “– Vem var Lars Vilks?

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    Men grisen är ju inte slaktad? Och tänk om det är en ”judesugga”. Vad jag minns ritade Vilks även en sådan, men henne blev det inte lika mycket liv om. I varje fall inte i arabvärlden.

  2. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Vilks är för mig tämligen okänd. Han var förvisso mannen bakom det hisnande konstprojektet Nimis vid Kullaberg, samt naturligtvis känd skapare av rondellhunden Muhammed. Men så fick jag ett lästips via Facebook. Det var en länk till tre texter av Lars Vilks publicerade i nättidskriften Kvartal. Där framträder en välskrivande Vilks med intressanta texter om den svenska konstvärlden. En värld som (enligt Vilks) i vår tid utgörs av en tämligen homogen trupp, oftast i väl avstämd takt med rådande trender. Jag är, det måste tillstås, inte den mest initierade bedömaren, men hans beskrivning förefaller träffsäker. Läs själva!

  3. Hans M Gabrielson skriver:

    När en 4,5 tons Säpobil i hög hastighet kraschar genom mitträcket på en fyrfilig motorväg och frontalkrockar med en långtradare i motsatt körfält med tre döda plus en skadad som resultat blir det så klart stora rubriker. När så en av de omkomna är konstnären Lars Vilks blev rubrikerna än större. De omkomna två poliserna som ingick i Vilks’ mångåriga livvaktsskydd omnämndes synnerligen knapphändigt. Dock höll polisen i hela landet en tyst minut för sina döda kollegor med flaggan på halv stång. Så långt inget märkvärdigt i vår mediebevakning.

    Det som stör mig är den enorma uppmärksamhet och hyllning Vilks’ gärning bestås, såväl i svenska medier (SR, SVT, DN, SvT, etc.) som utomlands (Le Monde, The Guardian, Frankfurter Allgemaine med flera). Han är ju främst känd för skulpturverket Nimis på naturreservatet Kullahalvön och striden mot dåvarande länsstyrelse som förgäves ville riva det hela. Samt den beramade rondellhunden 2009 och framträdandet på en antisemitisk sammankomst 2012 vilka gav upphov till såväl protester som allvarliga hot och attentatsförsök. Ett litet tunt konstnärligt CV om ni frågar mig. I likhet med bl a Åsa Linderborg – är jag beredd att försvara hans yttrandefrihet var dag i veckan, även om jag avskyr budskapet.

    Jämför med Jan Myrdals mediala eftermäle. Sju decennier av ett vittomfamnande författarskap reducerades i nekrologerna nästan helt till litanior om Demokratiska Kampuchea, fatwan mot Rushdie och Himmelska Fridens Torg. Hade JM så totalt fel? Gå till vad han skrev, läs noga och reflektera. Vilket inte många gjorde vare sig då eller nu. Oavsett åsikt om ovanstående, är Myrdals författarskap något helt annat och större än det Vilks fick ur sig. JM är på väg under glömskehorisonten som han påpekade när vi sågs i Varberg 2019. När nu Vilks hyllas för sin antiislamhållning ser man tydligt det fenomen Noam Chomsky han kallar ”dubbla måttstockar”. Högre än så når inte vår svenska och europeiska offentlighet. Fast det är åtskilligt annorlunda i Indien och Kina…

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Problemet med långsökta resonemang, som ovanstående artikel, är att de kan byggas åt vilket håll som helst och bevisa vad som helst. Ett antagande bygger på ett annat antagande, som bygger på ett annat antagande. Som att stapla lådor på varann, varje låda fem centimeter längre åt vänster än lådan under. Till slut faller lådorna ner.

    Nu skall jag hitta på ett annat resonemang. Jag skriver inte nödvändigtvis under på resonemanget; jag bara demonstrerar tekniken. Nu börjar jag.

    ***

    Den viktigaste skiljelinjen i Sverige i dag går mellan å ena sidan de fina välbeställda, och å andra sidan de fula mänskorna längre ner på samhällsstegen. De välbeställda skaffar sig privata lösningar i utbildning och sjukvård, gynnas av värdestegringar på bostäder, har kapitalinkomster och avskärmar sig fysiskt från packet.

    Som bekant kan vilka frågor som helst användas för att skilja på folk och folk. Tidigare har religion och annat varit sådana skenfrågor. I Sverige i dag har islam och invandring blivit sådana frågor. De övre skikten i Sverige har givetvis inte något människovänligt program; att vara en fin och god människa är bara en klassmarkör.

    Det fula, smutsiga folket i Sverige har fula åsikter. Inte för att de är onda – i verkligheten skulle de vara mer hjälpsamma mot individer än de giriga välbeställda – utan för att de tvingas in i intoleranta uppfattningar (falska medvetanden) av den svenska och internationella ideologiproduktionen.

    Ett obetydligt tjästehjon i denna ideologiproduktion är Bertil Carlman. I ovanstående text bidrar han till föreställningen att det viktiga i Sverige i dag är nationell samling mot islamofobi och främlingsfientlighet. Att överbetona detta bidrar till att vidmakthålla status quo i det svenska klassamhället. Att Bertil Carlman i andra frågor säger sig ha vänsterpolitiska åsikter saknar betydelse. Det är ens ställning i den viktigaste frågan, frågan om vilka tankar som styr det sociala skeendet, som avgör var man står. Bertil Carlman står på de rikas och reaktionäras sida. Att skriva om att islamofobi är Sveriges problem är som att skriva på 1800-talets Irland att det viktiga är att kämpa mot katolicismen, eller att Islam är roten till allt ont i Afghanistan under de senaste årtiondena.

    Skenbart angriper Bertil Carlman Alfred Hedenstiernas efterföljare på Smålandsposten, som står långt åt ”höger”. Sanningen är att den svenska överklassen delat upp sig i grupper, som inför folket låtsas att de strider mot varandra i olika frågor. I verkligheten förenas alla dessa ”höger”– och ”vänster”-eliter av det gemensamma intresset att kontrollera och samla på sig resurser – pengamillioner, strandtomter, östermalmsvåningar, sinekurer, toppbefattningar i privat och offentlig verksamhet – i en enda ”hönster”-elit.

    Det förnuftiga i detta läge är inte att upprepa de svenska ideologiproducenternas trötta fras om att ”inte sparka nedåt”. Sådant tal bara spelar i händerna på dem som vill underblåsa motsättningar i fel frågor, och hindra en verklig och produktiv motsättning mellan det fula folket i Sverige och de fina och goda i toppskiktet.

  5. Bertil Carlman skriver:

    Med hänsyn till vad Jan Arvid Götesson nu skriver, och tidigare skrivit i andra frågor, måste jag fundera. Är det kanske beröm att få omdömet ”Bertil Carlman står på de rikas och reaktionäras sida”? Nåväl, både jag och J A G lever i en värld som förändras snabbt. Denna snabba förändring gör det svårt för oss, åt det mer intellektuellt lagda hållet, i Väst att hänga med. Framåt blir snabbt bakåt, hit blir snabbt dit och höger blir snabbt vänster.

    Om jag då efter ett tag upptäcker att jag faktiskt står på de ”reaktionäras sida”, får jag väl försöka bättra mig. Men naturligtvis finns det inga garantier till att jag gör en sådan upptäckt, och därtill finns det två möjliga förklaringar.

    Om jag emellanåt står på ”de rikas sida” gör mig mindre. Den rike behöver inte vara reaktionär. F Engels var relativt rik. Han stödde regelbundet K Marx med pengar. Det hjälpte på ett odiskutabelt sätt K Marx i dennes revolutionerande arbete.

  6. Jan Arvid Götesson skriver:

    Problemet med att skämta är att man inte vet när personer som svarar också skämtar. Mitt skämt handlar, som jag sa, om att man kan hitta på vilka vindlande tankekonstruktioner som helst, och placera Bertil Carlman, eller vem som helst, på vilken sida som helst.

    Med åren blir jag allt mer fundersam över problemen med att se världen genom omfattande tolkningssystem. Allvarligt talat, är det meningsfullt placera in Lars Vilks i en stor tolkning av världen och samhället?

    Eller skall man begränsa sig till att ha arbetat politiskt mot saker som man på goda grunder kan säga är direkt fel mot människors välbefinnande och frihet? Som när makten fängslar personer som sprider information, eller skickar drönarbomber?

  7. Bertil Carlman skriver:

    Naturligtvis får jag hålla med Jan Arvid. Skämt kan vara mycket svårt, varianten ironi är ännu svårare. Min far satt något år som redaktionsmedlem för teknologernas tidning Blandaren. Då fanns det en Vårblandare och en Gåsblandare (Hur Mår ten gås?). Jag är fostrad i en viss form av humor.
    Som färsk lärare fick jag av en erfaren speciallärare veta att mina elever, främst de mindre snabbtänkta, hade problem med mitt sätt att blanda skämt och allvar. Staffan, rörmokaren som jag emellanåt tvingas anlita, skämtar på ett sätt som ofta går mig förbi. Jag måste tänka mig noga för, innan jag reagerar på vad han säger.

    Till slut vill jag säga som Vijay Prashad sa på en konferens för ett tag sedan. Han sa ungefär ”Jag struntar i om ni är negativt inställda till kineserna. Det viktiga är om ni arbetar för att minska den pågående krigsrisken [mellan USA och Kina]”.

    Vi står där. Enligt några av de källor jag följer, menar de att dagens situation rörande ”Taiwanfrågan”, är långt allvarligare än Kubakrisen 1962. Då handlade USA:s och Sovjetunionens ledare på ett tillräckligt rationellt och ansvarsfullt sätt. I USA av idag finns inte mycket av rationalitet, och de som gjort de analyser jag förlitar mig på, menar att Väst verkar tro att Kina bluffar i sina motreaktioner på alla provokationer. I varje fall tas situationen inte på något större allvar, svenska nyhetsmedia är ett bra exempel på detta.

    Det kanske inte nu är läge för att skämta? I så fall kommer jag att få det svårt!
    Vänliga hälsningar från ”lilla jag” till ”stora J A G”.

  8. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C!
    Nu har vi kommit in på något intressant. Vore jag tvungen att förutsäga framtiden, och toge mig djävulen om jag hade fel, skulle jag gissa att det inte blir någon allvarlig konflikt mellan Folkrepubliken Kina och Förenta staterna. Det hela pyser nog ut, som kalla kriget. Denna uppfattning bestämmer hur jag tänker om andra saker, som att man kan kritisera FR Kina utan att behöva oroa sig för att man bidrar i det lilla till ett kommande krigsutbrott. Jag tror alltså inte på nödvändigheten av det stora perspektiv som vår värderade redaktör menar att man måste väga in.

    Inte heller tror jag att en högerradikal kantring kommer att ske i Europa, med påföljande förföljelse av folkgrupper. Därför tycker jag att man kan strunta i att ha uppfattningar om Lars Vilks. Albert Engström ritade dumt om judar; året efter hans död började de stora massmorden. Jag tror inte att Lars Vilks teckningar kommer att framstå i samma dager om 50 år. Jag tycker inte ens hans konst sparkar på någon.

    Jag kan inte bevisa att mina gissningar om framtiden är sannolika. Men vi har alla sådana här tankar om framtiden som styr hur vi bedömer saker som händer nu.

  9. Tommy Sjöberg skriver:

    Hans M Gabrielson!
    Du har en viktig poäng med citatet av Chomsky med ”dubbla måttstockar” det finns en dokumentär på svt.play kan ses till 1 december, om Filippinernas galne president Rodrigo Duterte som sedan 2016 har låtit polisens dödspatruller avrätta 10.000.tals ”knarkare”. Han erkänner att han själv har deltagit i dödandet. Stor hjältinna är journalisten Maria Ressa. Om vi gör tankeexperimentet att Putin eller någon annan makthavare som media i Sverige bara hittar fel hos hade begått Dudertes brott, kioskvältare är bara förnamnet.

  10. Knut Lindelöf skriver:

    Hans M G!
    En kort markering. Tycker inte att din subjektiva bedömning av Lars Vilks konstnärskap (”Ett litet tunt konstnärligt CV om ni frågar mig”) är relevant i sammanhanget. Kan heller inte förstå jämförelsen med Jan Myrdals eftermäle i normalmedia. Möjligen finns en beröringspunkt, den om Salman Rushdie, där jag nog anser att JM hade fel och Kerstin Ekman och Lars Gyllensten rätt. Det är mycket som går i kors i diskussionerna runt Lars Vilks. Här måste vi skärpa oss och inte gå vilse.

  11. Dennis Zackrisson skriver:

    Lars Vilks liv slutade som han levde; i ett konstverk. Han var inte en typisk målarkludd eller trätäljare eller ens en som högg i sten. Han var en konceptkonstnär och de sista åren blev ett ständigt sig själv förnyande verk. Med ett grandiost och dramatiskt slut, som våra media inte lyckats klarlägga. I strid mot det gängse sättet att behandla sådana här saker. ”Det finns vittnen, som sett hela händelseförloppet” säger en penningsniken snut till media. Uppenbarligen är inte vittnena lika sugna efter boulevardpressens dusörer, eller också är det något annat som lägger sordin på det vanliga mediadrevet. Kanske kommer sanningen ändå fram till slut?

    I väntan får vi nöja oss med att Vilks lätt ironiska snabba pennteckning av Mohammed som rondellhund fick lika stort genomslag och tragiskt slut som hans kollegor på Charlie Hebdo, den franska satirtidningen. Och ännu en påminnelse om att satir och ironi är en svår genre.

  12. Tommy Sjöberg skriver:

    Dennis Z!
    Enligt P1 i morse så får inte Trafikverket göra en fullständig undersökning p g a polisens sekretess. Det dog ju även poliser d v s icke-kändisar också.

  13. Dennis Zackrisson skriver:

    Har du någon länk till inslaget i P1? Förundersökningssekretess finns ju alltid, men i det här fallet finns ju inte någon brottsmisstanke. Dessutom är just den sekretessen inte polisens utan åklagarens och han kopplas ju inte in utan just brottsmisstanke. Om det är polisens ”vittnen”, som inte vill yttra sig eller belagts med något, såvitt jag förstår olagligt, s k ”yppandeförbud”, kan det något förklara tystnaden i pappersmedia. Efter att än en gång sett reprisen på ”Mannen från Mallorca” härom kvällen, d v s Bo Widerbergs filmgestaltning av Leif G W Perssons ”Grisfesten” där han tar, i varje fall det politiska, livet av den förste i raden av en justitieminister med S-märkt partibok, vilka råkade illa ut under 1970- och 80-talen, har jag liten förståelse för en omhuldad livvaktsskvadron hos den svenska hemliga polisen.

  14. Tommy Sjöberg skriver:

    Dennis Z!
    Det var någon gång under Nyhetsmorgon mellan 05:30 och 09:30. Trafikverket fick inte kolla hastigheten på olycksbilen, däckslitage, bromssträcka m m på grund av att det var en polisbil, sekretess. Är inte polisernas död lika intressanta som Vilks, eller?

  15. Hans M Gabrielson skriver:

    Det jag försökte visa i min tidigare text, bäste Knut L, är dels skillnaden i eftermälen för Wilks och Myrdal, såväl i tonfall som omfattning, dels att kommentariatet efter den hemska kraschen tvärvände som ett sillstim. Inget okänt fenomen när det gäller den sorten. (Kunde ha varit tydligare där, det erkännes.) Efter rondellhunden och framträdandet på antisemitkonferensen några år senare frynade våra gängse kulturpratare och dito skribenter (med något undantag) på näsan; Wilks hölls utanför värmen i finsalongerna. Moderna Muséet tackade efter lite krumbuktande nej till att införliva Muhammedhunden i sina samlingar som en del av beröringsskräcken innan hans död.

    Nu är det annat ljud i skällan. Nu är det tal om att hunden i fråga bara ska in på muséet. Hur det blir med judesuggan – på tyska ”Die Judensau” – återstår att se. Riksdagsledamoten Hanif Bali (M) vill samla in pengar via sociala medier till en staty i naturlig storlek av Vilks med hunden i koppel vid olycksplatsen. Därtill många spaltmeter med postuma hyllningar här och i utlandet för Vilks’ förmåga att provocera och att göra reklam för sig själv som ett konstverk-i-sig. En pågående happening, kan man säga. (Där låg Myrdal i lä!)

    Allt medan JM bestods en betydligt snålare medial behandling efter frånfället. Därtill okunnig och ytterligt selektiv. Mest var det tal om ”Barndom”-trilogin. Samt hans politiska ställningstaganden som nästan unisont fördömdes, såvitt jag förstår utan insikt i hans förmåga att resonera med dubbla perspektiv. Den enorma bredden – se antologin ”Den vanartige Jan Myrdal”, 2019 – i hans gärning berördes över huvud taget inte. Heller inget om hans ställning i Indien (”India Waits”, 1980, 1984 och ”Red Star over India”, 2012) och i Kina där ”Report from a Chinese Village”, 1963, nu trycks i ny stor upplaga. Ja, det är skillnad på skit och pannkaka, d v s ”Double Standards” som Chomsky för länge sedan noterat.

    PS. Intressant val av litteraturpristagare. En migrant från Zanzibar som envetet skriver om det limbo, ”standing on the verge of Hell” som migranter dagligen upplever i våra fina, liberala länder… DS.

  16. Dennis Zackrisson skriver:

    Tommy S!
    Det måste ju snart bli ett slut på polisens otillständiga själv-”utredande” i olika ”interna” frågor! Om det nu går att rädda några delar av den svenska ”rättssäkerheten” ö h t!

    Hans M G!
    Din jämförelse mellan JM och LV haltar väl något, även om du naturligtvis har helt rätt om mediaspelet efter JMs frånfälle förra året. Själv har jag inget emot att både ”Mohammed som rondellhund” och ”Judesuggan” köps in till någon av våra offentliga konstsamlingar, hellre kanske Moderna än National. Men jag förstår inte varför du ändrat stavningen på LVs efternamn.

    Angående Nobelpriset var det ju ett intressant sådant, men väl i linje med prisandet av tredjevärldsförfattare som exilerat till mer ”civiliserade” samhällen. Något som säkert JM (och mindre säkert LV) haft något viktigt att säga om!

  17. Tommy Sjöberg skriver:

    Dennis Z!
    I morgon klockan 11:03 kan du lyssna på Medierna i SR och jag misstänker att dom tar upp olyckan med Lars Vilks och dom två poliserna som dog. Min erfarenhet av nyhetslyssnande på P1 är att ämnen som tas upp 05:30 försvinner i senare sändningar.

  18. Dennis Zackrisson skriver:

    Bra tips, Tommy! Jag brukar ofta reservera tid för att lyssna in ”Medierna”, antingen lördag förmiddag eller på reprisen sen söndageftermiddag. Däremot brukar man där inte ta upp själva ”olyckan” utan fastmera mediers reaktioner och handlande kring det inträffade. Och det kan ju vara minst lika intressant!

  19. Tommy Sjöberg skriver:

    Nu har min hjältinna från Filippinerna, journalisten Maria Ressa, fått pris för sin våghalsiga granskning av president Duterte. Nobels demokratipris eller fredspris? Den ryske pristagaren riskerar ”bara” att stoppas, Maria att dödas. Mitt ovanstående tips från SVT-PLAY blir ju nu ännu viktigare att se.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.