Artikel av Caitlin Johnstones från 3 mars 2023, i fri översättning av Niklas Hallander.


”Ett samhälle växer till storhet när gamla män planterar träd vars skugga de vet att de aldrig kommer att sitta i.” ~ Grekiskt ordspråk

Den heroiske visselblåsaren och fredsaktivisten Daniel Ellsberg är döende. I ett öppet brev till sina vänner och anhängare meddelade Ellsberg att han för två veckor sedan fick veta att han har inoperabel bukspottkörtelcancer med en prognos på tre till sex månader. Brevet är vackert och inspirerande, men det är också så hjärtskärande som som något du någonsin kommer att läsa, till stor del för att Ellsberg i brevet gör det alldeles tydligt att han har ytterst trängande oro för den värld han snart kommer att lämna bakom sig.

”Medan jag skriver pågår ’modernisering’ av kärnvapen i alla nio stater som innehar dem (USA mest av alla)”, skriver Ellsberg. ”Ryssland gör monstruösa hot om att inleda kärnvapenkrig för att behålla sin kontroll över Krim och Donbas – likt de dussintals lika illegitima första-användningshot som den amerikanska regeringen har gjort tidigare för att upprätthålla sin militära närvaro i Sydkorea, Taiwan, Sydvietnam och (med medverkan från varje dåvarande medlemsland i NATO) Västberlin. Den nuvarande risken för kärnvapenkrig, över Ukraina, är lika stor som världen någonsin har sett.”

Ellsberg skriver om den ”vetenskapliga nära konsensusen” att ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland skulle orsaka en kärnvapenvinter som gör slut på det mesta livet på jorden, och sörjer det faktum att denna förståelse inte har haft någon betydelse för beteendet hos världens största kärnvapenmakter.

”Det finns massvis mer att säga om Ukraina och kärnvapenpolitik, naturligtvis, och du kommer att höra från mig så länge jag är här”, skriver han.

Men Ellsberg kommer inte att vara här länge. Och jag tycker personligen att detta är en mycket kär förlust, av skäl som går mycket längre än en mans död. Vid 91 års ålder är det helt orimligt av mig att harmas över Daniel Ellsbergs utträde från scenen vid denna tidpunkt; mannen är ingen vårkyckling, och han har gjort mer gott under sin livstid än tusentals av oss mindre själar tillsammans. Och ändå kommer jag på mig själv med att invända: ”Varför nu? För helvete, varför nu?”

Precis när hotet om kärnvapenkrig är, som Ellsberg säger, ”så stort som världen någonsin har sett”, förlorar vi vad som förmodligen är den mest kända och inflytelserika rösten ägnad att motsätta sig galenskapen hos regeringar som lagrar harmageddonvapen och viftar med dem mot varandra på sätt som äventyrar oss alla. Just i det ögonblick då en kraftfull anti-krigsrörelse behövs mer akut än någon gång i mänsklighetens historia, förlorar vi en av de största fredsaktivisterna som någonsin har levt.

Och Ellsberg är bara den senaste rösten vi tappar på den här fronten precis när vi behövde dem som mest. Stephen Cohen, den berömda forskaren och experten på förbindelserna mellan USA och Ryssland, dog i cancer 2020 efter att ha tillbringat sina sista år med att enträget varna för de farliga eskaleringarna som västvärlden genomförde mot Moskva. Consortium News grundare Robert Parry dog 2018, även han av cancer, och efter att också ha tillbringat flera år med att varna för de farliga vatten världen drogs in i av västerländsk aggressiv politik mot Ryssland.

(Jävla cancer, förresten.)

Och med varje ny förlust finner jag samma invändning komma upp: ”Varför nu? För helvete, varför nu?”

Och, självklart, när jag lugnat ner mig och är riktigt ärlig mot mig själv, vet jag att källan till min dispyt med verkligheten inte är en invändning mot att alla har sin tid och att äldre män ibland får cancer. Nej, när jag är riktigt ärlig mot mig själv vet jag att den verkliga källan till min invändning är att jag vet att dessa förluster innebär en ökning av mitt eget ansvar. För varje gång vi förlorar en jätte i kampen mot imperiets globalmord betyder det att resten av oss måste kliva fram och kämpa så mycket hårdare.

I slutändan är min dispyt inte med dödlighet, eller med cancer, eller med Daniel Ellsberg, Stephen Cohen eller Bob Parry. Min dispyt, när jag är riktigt ärlig mot mig själv, är med min egen rädsla för att fortsätta utkämpa den här striden utan dessa titaner vid min sida.

Men det är verkligheten. Förlusten av våra antikrigshjältar ger oss inte lyxen att kollapsa i sorg och nederlag, eftersom det betyder att de av oss som är kvar här måste alla kliva fram och kliva in i några mycket stora skor. Förlusten av denna världens Ellsbergs, Cohens och Parrys betyder inget annat än behovet av fler Ellsbergs, Cohens och Parrys. Och det finns ingen som kan kliva i de där jätteskorna utom vi.

Tack för din tjänst, Daniel Ellsberg. Du är en vacker och modig själ som har levt ett vackert och modigt liv. Må dina återstående dagar vara dina bästa och ljusaste. Gå i frid och lita på att vi kommer att fortsätta kampen.

Föregående artikelMitt politiska liv (del 4) – Vardagsarbetet i Umeå
Nästa artikelKINESISKA LASTKRANAR – OSYNLIGA SPIONVERKTYG?

1 KOMMENTAR

  1. Undrar om inte männen ifråga gjort mer ljud ifrån sig på hemmaplan än hörts i Sverige. Det får mig att tänka på ordspråket (Trump) ”Amerika first”. För vad har vi för fredsikoner, det är organisationer, mera som Svenska Afghanistankommitten (innan den blev statlig myndighet) vi har, ja vad där vi idag skickar frågan vidare kanske ett antal små organisationer, ingen nämnd ingen glömd typ Kvinnor för fred etc… Vad jag menar är att det är ändå folkets motstånd som utgör grunden och männen ifråga såklart initierande krafter.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.