Alla i ansvarig ställning; i politiska partier, på myndigheter och i lärarnas fackförbund är nu luttrade och påstår att de inte är förvånade. Med blanka ansikten upprepar de vad som för dagen eventuellt kan låta passande. Men svaren ekar tomt. Faktum är att ingen, oavsett politisk färg, har en aning om var man ska sätta ner spaden för att bygga upp något rimligt likvärdigt igen.
Deras förtroende är förbrukat. De har alla haft chansen att vända utvecklingen, men inte vågat ta tjuren vid hornen. Den svåraste nöten för dem alla att knäcka idag är att först inse och erkänna sina egna och sina företrädares grova missgrepp.
Så länge inte detta sker finns inga förutsättningar för att att grundskolan ska kunna dras av grundet. Min första bok som kom 1986 hette Grundskola på grund. Då var i stort sett hela det svenska skoletablissemanget fullständigt besatt av vad professor Donald Broady senare kallade ”statsprogressivismen”, som byggde på grundläggande tankefel om förhållandet mellan lärare, elever, skola och samhälle.
Någon sa igår i radion att skolproblemen också är samhällsproblem. Alltså, i vårt nuvarande svenska samhälle har det gjorts omöjligt att upprätthålla ett rimligt likvärdigt skolsystem. Ett sådant skolsystem harmoniserar inte längre med 2000-talets nyliberala, marknadsfixerade och individualistiska tankelagar. Var och en har gjorts till sin egen lyckas smed. Och vill du inte vara välutbildad, rik, frisk och lycklig, så står det dig fritt att avstå. Att vårt samhälle ska ta ett gemensamt ansvar för alla barns grundutbildning, ta hand om fattiga, arbetslösa, handikappade och mentalsjuka är inte längre någon självklarhet. Vi ska alla vänja oss vid att för okunniga gäller enkla osäkra jobb, tiggeri, utslagning, ghetton och att personlig karriärklättring är din enda chans. Tar du inte för dig, gör någon annan det istället. Och, den som inte är en god konsument kan knappast längre ses som en fullvärdig medborgare. Det skändliga har kommit åter, det som Hidenstam skrev i sin Medborgarsång:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.
Alltså, vi måste ta itu med den samhällsanda där medborgarrätten eroderas, där politikerföraktet ökar, där tiggare åter ska passeras obemärkta på gatan och där fattiga är beroende av de rikas allmosor, det som Strindberg så effektivt fördömde i Röda rummet genom snickarens utfall mot välgörenhetskäringarna när de besökte de fattigas kvarter i Vita bergen. Där kan vi åter finna de goda argumenten för en likvärdig skola.
Den finske skolforskaren Pasi Sahlberg, som forskat om vad som gör skolor framgångsrika i olika länder, säger i en artikel bland annat att elevframgång beror till 10-20% av förhållandena i klassrummet (lärarens förmåga etc), 10-20% på själva skolans klimat (school climate – sociala, materiella och ledar – och kulturella förhållanden) och till mer än två tredjedelar på förhållanden som ligger utanför skolans kontroll (familjebakgrund, studiemotivation etc). Alltså, den viktigaste styrfaktorn är det omgivande samhällets attityder.
Att bara satsa på lärarna och lärarutbildningen kommer alltså inte att lösa problemet. Men man kan inte heller avstå från att en stor lärarsatsning.
Sahlberg säger med anledning av OECD-rapporten enligt UNT att:
… det är mycket svårt att lyckas komma tillbaka från den situation som Sverige befinner sig i. Det är ungefär som i USA och ingen har hittat en lösning på den här nedåtgående spiralen.
Nu ska den nytillsatta skolkommissionen sammanställa en handlingsplan. Jag har skrivit om kommissionen förut och delgivit mitt förslag till handlingsplan. Dessutom rekommenderar jag kommissionen att läsa min bok om Kunskapsrörelsen för att få perspektiv på hur statsprogressivismen satte sina klor i svenska politiker och myndigheter, det som lade grunden för det svenska skolhaveriet.
En lärare tackar.
2001 var jag i Göteborg och firade min skolas 100-årsjubileum. I olika seminarier påmindes vi om de principer som grundarna, göteborgska liberaler, många ur den judiska samfälligheten, hade satt upp 1901. Det var en chock, eftersom det lät precis som de principer som idag sägs styra den svenska flumskolan.
Då slog det mig att goda och kloka principer inte förverkligas av sig själva. De som förverkligade dem på min skola var bra betalda lärare med högst anseende, det var en fjäder i hatten att vara lärare på min skola.
Så den heta gröt man likt katten de senaste decennierna har gått kring är ”löner och prestige”. Man har velat skapa en bra skola utan att det skulle ha kostat något. Som om lärarna jobbade ideellt.
Så höj deras löner kraftigt och ge dem mera makt att hålla ordning. Konstigare är det inte.
Anders P!
Om det vore så enkelt hade det varit klart för länge sedan.
Det kan tyckas så, men mer pengar och mer status innebär också politiska beslut och det är uppenbarligen där skon klämmer. Knut Lindelöfs och andra visioner och planer skulle leda till att folk blev mer utbildade – men det vill vi inte. Underklassen skall inte göras alltför utbildad!
De argument som möjligen biter på överheten (borgarklassens diktatur) är alltså inte att reformer skulle göra vanligt folk kunniga (usch!), utan att Sveriges förmåga att hävda sig på exportmarkanden minskar drastiskt, inte bara av bristen på väl utbildade yrkesmän, utan också en bildningsfientlig kultur där dessa yrkesmän inte känner sig uppskattade av omgivningen.
Eller, ska Sverige ömsa skinn? Låta tyskarna ta över våra industrier och låta vårt land bli ett agrart ”semesterparadis” för utarbetade tyskar?
Anders P!
Det här är en viktig diskussion som vidrör en mycket öm punkt i mig och många andra vänstersinnade skolmänniskor. Frågan är: Lönar det sig att kämpa för en rättvis skola i en orättvis samhälle? Många svarar nej på den frågan, men jag svarar ja. Orsaken är att grundläggande läs- och skrivkunnighet har en bonuseffekt, nämligen att man därigenom ges tillgång till världen, litteraturen och historien och därmed kan skapa sig en egen bild av sakernas tillstånd. Så var det även när man införde husförhören på 1600-talet för att styra de uppväxandes tankar i överhetens riktning, men fick de så kallade ”läsarna” på köpet – de som läste bibeln och gjorde sina egna fria tolkningar. Detta är den stora risken för de styrande, folk som tänker själva.
En annan knäckfråga är om dagens överhet är betjänta av breddutbildning (likvärdig skola) eller främst god utbildning för eliter (skolpeng, valfrihet, friskolor …)? Det tror jag att man inom överheten faktiskt tvistar om, men jag lutar åt att den starkaste falangen är den som vill ha ett omfattande outbildat låglöneproletariat för enkla, osäkra, tillfälliga skitjobb – som i Indien och Kina t ex. Därför är vårt segregerade skolsystem och fri invandring i deras ögon på sikt en lönsam affär, eftersom det kommer att sänka priset på arbete.
Knut!
Så det är dags att börja om från början, menar du? Bli de nya ”läsarna”, skapa den nya folkbildningen. Dagens svenska skola är helt enkelt den Moderna skolan? Det senkapitalistiska samhällets modellskola.
Och att skolan är så framgångsrik i den konfucianska världen är bara för att de är så efterblivna där? För att nu inte tala om hur det är i Finland. Europas i särklass mest gammalmodiga land.
I en TT-intervju, återgiven i UNT igår, jämför Pasi Sahlberg den situation som Sverige befinner sig med den i USA. Här har vi kanske en viktig pusselbit?
Nu kan ju ”samma situation” ibland komma av olika anledningar. Men antag att det är av ”samma” anledning, vilken är den då? Kan denna ”samma” anledning se olika ut i Sverige och USA därför att i ena fallet ska den tillämpas i det ofta konservativt segregerade och religiösa USA, i det andra fallet i det mer radikalt jämlika och sekulariserade Sverige? Alltså Överhetens ovilja att utbilda underklassen ”för mycket”.
Med sin dåliga utbildning ligger kanske Sverige, tack vare att vi, som vanligt, följer Storbror USA, i en utveckling som andra länder efterhand kommer att följa. Sverige i täten – igen!
Ty vi följer USA på gott och ont. Var det inte så att Vietnamrörelsen i Sverige hade sitt ursprung och inspiration, inte från Moskva, Peking eller Hanoi, utan från USA?
Här mer om Pasi Sahlberg.
Samhälle och skola – vad är sambandet? Hur är sambandet?
Idag år 2015 har vi byggt upp databaser som täcker in det mesta som går att mäta om människor. Ofta bygger dessa mätningar på politiska indelningar i form av stater. Samtidigt som många samhälleliga och naturliga fenomen inte avgränsas via staters gränser utan via andra gränser. Men hur hänger allt samman? Är det möjligt att analysera skolans förändringar utan att analysera samhällsförändringar?
Vilka samhällsförändringar är centrala för att förstå den svenska skolans utveckling? Hur ska dessa samhällsförändringar analyseras? Vilka aktörer är inblandade i dessa förändringsprocesser?
Vi som är över 60 år har upplevt många förändringar – själv har jag upplevt Sverige som bondesamhälle, industrisamhälle, servicesamhälle och som informationssamhälle. Jag har upplevt hur mjölkproduktionen har ökat på ett sätt som man inte kunde föreställa sig på 1950-talet. Jag har upplevt hur det som benämns artificiell intelligens (AI) sakta men säkert håller på att etableras. Och det AI-forskare nu frågar är: Vad händer när en robot är smartare än en människa?
Och jag utgår ifrån att denna utveckling inte är på förhand given, utan att det är såväl kollektiva som individuella aktörer som så att säga har orsakat dessa förändringar, vissa förändringar var avsiktliga – medan andra var oavsiktliga. Dessa aktörer agerar utifrån de villkor (natur, sociala relationer etc.) och den kunskap som för tillfället omger dem.
När Sverige år 1974 fick en ny kriminalvårdsreform kunde de som fattade dessa beslut inte veta vad som komma skulle 40 år senare. Eller när Richard Nixon den 15 augusti år 1971 lämnade guldmyntfoten som värdemått för pengar kunde han inte veta hur ekonomin skulle se åt 40 år senare, varken i USA eller globalt. Och när skolreformerna kom en efter en efter andra världskriget kunde man inte veta vad som komma skulle.
Varför sker då dessa förändringar?
Ja, att Richard Nixon kände sig tvingad att lämna guldmyntfoten lär vara väl belagt, men hur är det med t ex de svenska skolreformerna?
Inte kunde väl Britt Mogård år 1980 veta att många svenska elever år 2015 på sin fritid tillbringar timtals framför datorskärmar?
Att Lgr 80 var ett tecken i tiden är givet, men vad som komma skulle var inte givet.
Att kunskap skulle vara målet med skolan är kanske inte givet – eller att kunskap är medlet för något annat högre mål är inte heller givet. Att kunskap ska stå i konflikt eller harmoniera med demokrati, omsorg etc. i och utanför ett utbildningssystem kan vi ju studera med hjälp av våra databaser.
Men likt förbaskat vet vi inte så mycket om framtiden, den framtid som vi vill att våra barn ska erövra. Forskare om artificiell intelligens brukar framhålla ett sätt att hantera en framtid där robotar kan bli smartare än människor. Robotarna måste lära sig att uppskatta de värden som vi människor uppskattar. (Detta berör alltså robotar som kan lära).
Inte ens robotar kommer ifrån det här med värden som har med demokrati, omsorg etc. Och då bör väl en skola också ha dessa värden för våra barn, eller?