Vi känner inte längre igen oss på mediescenen

Senaste numret

I tisdags hade vi i Uppsala FiB-avdelning vår regelbundet återkommande Tisdagsklubb, denna gången med “tidningsdiskussion”. Det var de senaste numren av tidningen som skulle nagelfaras.

Eftersom jag varit bortrest så tyckte jag att jag hade goda ursäkter för att inte ha läst senaste numret ordentligt. För det är ju en underförstådd självklarhet att alla fibbare bör ha läst tidningen ordentligt. Så jag lyssnade mest.

Men hur är det om jag nu ska vara riktigt ärlig? Läser jag i allmänhet tidningen ordentligt? Svaret är skamligt nog – nej. Jag är alltså fibbare sedan 1971 (46 år), men läser inte längre tidningen ordentligt, jag bara prenumererar och läser lite här och där.

Jag har svårt att förklara vad det beror på. Kan inte peka på något konkret som tar emot. Egentligen gillar jag det nya stramare formatet som det nya unga gänget i redaktion och ledning har tagit fram. Men något saknas, tidningen lockar mig inte.

Möjligen har det blivit för estetiskt. Alltså, tidningsmakarna verkar mycket tekniskt skickliga och formmedvetna, men är innehållet tillräckligt intressant? Fångar de det väsentliga i tiden? Ja, mycket är förstås bra och läsvärt, men vem är det man tror sig tala till? Vem vill man nå och vad vill man uppnå? Det förefaller i alla fall mig oklart. Och tittar man i tidningen blir det inte klarare. Den har ett lite ängsligt, spretigt och ganska opersonligt tilltal, men en jättefin kostym.

Min lojalitet med det gamla FiB-projektet är obruten. Jag önskar inget hellre än att vi bleve en betydande röst i dagens mediedebatt. Men så är det inte. Mycket talar för att tidningen kommer att dö med oss 40/50-talister, vi som i mycket stor utsträckning tror på papperstidningar och pappersböcker som kulturens och demokratins själ. Det är något närmast sakralt för oss.

Men, något mycket väsentligt går oss troligen förbi idag, något vi inte förstår. Allt vi gjort de senaste 20 åren för att expandera, höja upplagan och värva prenumeranter har inte lett till annat än marginella kortvariga ökningar, som snart gått tillbaka till normalläget. Även försök att kombinera papperstidningen med olika webbsatsningar har inte lett till någon nämnvärd förändring. Vi står kvar och stampar på mellan 1200 och 1400 betalande prenumeranter sedan många år. De intäkter vi får av detta är vad vi har att anpassa oss till, vilket är en mycket mager kost. Det blir en papperstidning per månad, vilket egentligen är ett under. Vi är som humlan, som egentligen inte kan flyga, men gör det ändå – år efter år. Vad kan man egentligen mer begära?

Den andra sidan av FiB/K är föreningen och de aktiviteter som faktiskt lever ett ganska vitalt liv på flera orter i landet. Medlemstalet snarare ökar än minskar och är uppe runt 750 idag. Och intresset bland medlemmarna att träffas och diskutera politik omkring våra tre paroller är stabilt. Men det är 40-/50-talistgenerationerna som dominerar.

Igår samlades alltså 12 personer i Uppsala för att diskutera tidningen, men i mina öron kändes det mesta som ett gammalt positiv. Allt hade jag hört förr; för fint, för fult, för grovt, för lite klös, för långt, för kort, för svart, för vitt, för förutsägbart, för tråkigt. Men ganska snyggt – och bra att det för tillfället finns skönlitteratur och poesi i varje nummer – även om mycket av detta är svårbegripligt. I 45 år har detta positiv halats. Plötsligt kändes det meningslöst att försöka formulera sig.

Idag läste jag en intervju med den excentriske Alexander Bard i senaste Resumé på nätet och tror mig kanske genom den förstå något av FiB/Ks problem. Vi tänker utifrån den gamla mediescenen, den som håller på att falla ihop, den som inte kommer att kunna räddas annat än som mycket små öar i ett helt nytt mediehav.

Denne Alexander Bard har jag dock aldrig förstått mig på. En virrigare karriär eller något mer väsensskilt från vår paroll om en folkets kultur är svårt att finna. Men tanken flyger onekligen högt och fritt. Och medietrender är trots allt en specialitet för honom. Därför kan det vara intressant att lyssna till vad han säger.

Han är som alltid mycket bestämd. De gamla medierna och det gamla konceptet med hojtande reklam för att sälja idéer och produkter kommer att dö och ersättas av något vi aldrig tidigare sett, en interaktiv medie- och idéutbytesvärld, som var och en själv kommer att skapa med olika digitala verktyg. Det hela är mycket okonkret, men tankeväckande. Mycket kan man faktiskt känna igen. Omni är ett intressant exempel. Inte en tidning, utan en smart sammanställare av många andra pressröster på ett överskådligt sätt.

Bard menar att de gamla drakarna nu kämpar för sina liv, men de kommer att dö. “De far nämligen alla med osanning, vilket i framtiden kommer att vara omöjligt.” Han säger vidare…

– Det visar sig att informationsflödet som kommer från Dagens Nyheter inte är så jävla mycket bättre än det som kommer från Breitbart News. Det är också politiserat, vinklat och inte alls särskilt sant.

Hur menar du då? (frågar Resumés reporter)
– Det är en skittidning. Varför ska den då överleva? Den hårda sanningen är att journalistiken inte har stått sig i konkurrensen. Jag tror att vi behöver en mycket bättre journalistik som är mer intresserad av vidimerad information.”

Och det där är inte ointressant för oss. Kanske det är så att det är aktörerna på nätet som håller på att slita till sig tolkningsföreträdet och läsarna och som på allvar nu hotar de stora mediemonopolen och de gamla tidningarna (inklusive lilla FiB/K). Kanske är det i denna nya “autonoma mediesektor” kampen om tänkandet kommer att utkämpas framöver?

Han resonerar vidare om att politiker styrs allt mer av så kallade kommunikationsbyråer och att detta leder till att människor förlorar förtroendet för dem…

– Jag kallar det “kommunikationsbyråernas diktatur” och där är vi i Sverige i dag. Men den tiden är över nu. Den politiker som inte gör det korrekta och inte lyssnar på rådgivare innan de öppnar käften kommer att framstå som mycket mer levande.

Han menar att det som uppfattas som levande går hem idag. Människor är trötta på det stelt tillrättalagda. Här ser han en förklaring till Donald Trumps och Jimmie Åkessons framgångar.

– Ja, det är för att medierna säger att skandalerna ska skada dem. Då säger väljarna “nej, fan heller! Fuck you medier, vi hatar er! Ju mer ni hetsar mot Jimmie Åkesson desto mer kommer vi att gilla honom”. Vi är trötta på det tillrättalagda och döda som medierna representerar.

Han säger på ett annat ställe…

– De naiva dagarna när man gav bort saker gratis på nätet för att driva upp trafiken är över. Vi har inte råd med det längre. Därför börjar tidningarna ta betalt, och det främsta exemplet är Wall Street Journal. Nischade tidningar med tydliga målgrupper är de som lyckas bäst.

Kanske också intressant för FiB/K? Vi borde alltså enligt detta satsa på en nättidning med en betaltjänst och dra in pengar på det, istället för på papperstidningen till 1300 brevlådor en gång i månaden.

Läs gärna hela intervjun (länk ovan), så kan vi fundera vidare på vad som kommer att hända med vår lilla papperstidning. Kanske blir vi till slut den enda papperstidningen som finns kvar, fortfarande med sina 1300 prenumeranter. Men, vad vill vi egentligen? Visst kan vi vara stolta att 1300 papperstidningar når sina läsare varje månad, som i bästa fall får läsa en novell och en dikt – eller vill vi ha ett ord med i den politiska debatten på den stora mediescenen. Men, vill vi stelna till något hedervärt musealt utan reell betydelse för den aktuella samhällsdebatten?

Pål Steigans projekt Mot dag vore kanske något att ta efter i Sverige?

  18 kommentarer for “Vi känner inte längre igen oss på mediescenen

  1. Bo Persson
    2017-10-29 kl. 14:27

    Knut L!
    I ett replikskifte med Tord Björk på Nyhetsbanken 26/10 skriver Stefan Lindgren om de två politiska linjerna under Vietnamkriget. Svenska Vietnamkommitténs pacifistiska “Fred i Vietnam” och FNL-gruppernas antiimperialistiska “USA ut ur Vietnam”. Parollen på omslaget av det senaste numret av FiB/K som du illustrerar ditt inlägg med på den här tråden, skulle jag kalla pacifistiskt. Men hur ser då dagens motsvarande antiimperialistiska paroll ut. Är den ens formulerad?

  2. Björn Backengård
    2017-10-29 kl. 14:39

    Detta var om form, och här är om innehåll.

    Tappa inte fokus! Ingenting är viktigare tio månader framåt än att inför valet 2018 arbeta för att partier som vill dra in Sverige i Nato inte får majoritet i riksdagen.

    Vi som är emot samarbetet med Nato kan ta oss rätten att under våren, sommaren och början av hösten 2018, inför valet, bedriva en kampanj för att folk inte ska rösta på C, KD, L eller M, eftersom dessa partier hotar med att ansluta Sverige till Nato. Vi kan vara ute på gator och torg och sprida information om detta.

    Den som hittills hade tänkt rösta på något av dessa partier kan i stället välja bland fyra andra alternativ som alla vill stå utanför Nato. Något av dem bör kunna duga som ersättning.

    Det kan också gå att verka för att oppositionella inom C, KD, L och M ska komma in i riksdagen. Men där är det bråttom och i en del fall kanske för sent. Det kan gå att genom kontakter med oppositionella inom dessa partier tala om nomineringar och beslut om hur valsedeln ska se ut och möjligheten att där få in namn som är emot Nato-medlemskap. Om detta lyckas, så blir nästa steg att informera, genom Facebook och annat, om namn som Nato-motståndare kan kryssa på valsedeln.

    Parti- och valstrategerna inom C, KD, L och M förbannar inte kärnvapnen, men de förbannar uppmärksamheten kring dem och att denna sätter käppar i hjulet.

    Det är möjligt att minska inflytandet i riksdagen från Nato-vänner och de som accepterar kärnvapen. En mycket stor uppgift för tidningen fram till valet bör vara att verka för det.

  3. Bertil Carlman
    2017-10-29 kl. 17:49

    Så går också mina tankar om FiB/K. Varför läser jag inte mer? Å andra sidan gäller det även de facktidningar jag prenumererar på (Digital foto, Pc-tdidningen, Råd&Rön, Fauna och Flora och Forskning och Framsteg). Alla är kanske inte intresserade av allt i en tidning utan mer av vissa artiklar. Dikterna och novellerna i FiB/K läser jag aldrig, men jag är övertygad om att en del andra gör det.

    Smålandsposten prenumererar jag också på, trots att det är en skittidning, men som boende i Alvesta kommun vill jag ha lokal information. Den enda tidskrift som jag läser lite noggrannare är Clarté.

    Jag var inne på Omni. Det var inget för mig. Det som jag mest noggrant och med störst intresse läser är steigan.no. Jag har vidarebefordrat flera av den bloggens inlägg till mina systrar (varav två i Kanada) och en del bekanta. Jag har också kopierat en del av bloggens text till worddokument, vilka jag sedan skrivit ut och givit min konservative, eftertänksamme och debattlystne svåger. Så steigan.no är för mig som narkotika. När jag ätit min frukost och ögnat igenom Smp för lokalinformation, måste jag få en dos steigan.no.

  4. Anders Åberg
    2017-10-29 kl. 21:14

    Björn Backengård!
    Den största och värsta NATO-kramaren verkar dock vara försvarsminister Hultkvist, även om han inte säger rent ut att vi skall gå med.

    Vi som är emot NATO och för fred måste också nagla fast krighetsaren Hultkvist inför valet. Han är ju t o m att betrakta som agent för främmande makt.

  5. Bo Persson
    2017-10-29 kl. 22:20

    Anders Åberg!
    Hultqvist har ju förstått att vi inte behöver vara med i Nato för att vara med i USA/Nato:s krig. Det räcker alltså inte med att vi har en rörelse som är mot ett svenskt Nato-medlemskap. Vi måste också ha en rörelse som är mot att Sverige deltar i USA/Nato:s krig. Och som jag uppfattar det är det en sådan organisation du efterlyser. Och frågan är nu alltså bara hur vi får den organisationen.

  6. Hans Andersson
    2017-10-30 kl. 9:15

    Bo P!
    Det är en svår uppgift att få igång en rörelse av det slag du efterlyser. Håller helt med dig i sak om vad som krävs. Den brittiska försvarsstyrkan JET och den svenska anslutningen är en katastrof. Inget annat än en avknoppning för att få med Finland och Sverige i Natos inringning och aggression mot Ryssland.

    Den brittiska mini-Nato-styrkan kan i princip skickas vart som helst till vilken konflikthärd som helst, men helt i den ameikanska försvarsmaktens intresse, det är det som styr verksamhetens mål och varken svenska regeringen eller vår försvarsmakt har beslutsrätt.

    Det är bara att följa order med andra ord, vilket är förskräckligt.
    Hur bryta upp detta? Kompakt majoritet för detta i riksdagen.

  7. Bo Persson
    2017-10-30 kl. 9:44

    Om jag kort får spinna vidare på min första kommentar på den här tråden, så skulle jag vilja säga att det som i ett antiimperialistiskt perspektiv idag krävs är en krigsmakt av ett helt annat slag än den vi har nu med yrkessoldater, vars uppgift är att runt om i världen göra imperialistiska legojobb i den ena eller andra statens/statsgruppens tjänst.

    Istället skall vi ha en krigsmakt som bygger på allmän värnplikt och vars uppgift skall vara att värna våra gränser och vårt territorium.
    Alltså nej till det som idag kallas för ett insatsförsvar och ett ja till vad man skulle kunna kalla ett folkförsvar.

  8. 2017-10-30 kl. 11:35

    Det är klart att tidningen (som jag haft ända sedan starten) kan gå över till en helt nätbaserad upplaga. Men då är det nog klokast att spara en prenumerantlista på papper någonstans, ifall “makterna” bestämmer sig för att göra något definitivt åt oppositionella på nätet.

    Känner för övrigt igen det där om att läsa mindre med åren. Gäller såväl FiB/K som andra tidningar. Kan ju helt enkelt ha något med åldern att göra.

  9. Knut Lindelöf
    2017-10-30 kl. 11:46

    Men Bo P, detta har väldigt lite med inlägget att göra. Vad jag önskar diskutera är hur FiB/K ska kunna spela en roll i mediedebatten och inte reduceras till något musealt prydligt och hedervärt – men i praktiken betydelselöst?

  10. Anders Åberg
    2017-10-30 kl. 14:45

    Knut L!
    Jo nu drog det iväg lite här. Hur publikationer typ FiB/K, Proletären och liknande, med rötterna i arbetarpartier, skall överleva i en ny tid är faktiskt svårt att se.

    Själv tvivlar jag starkt på att dom kommer att göra det och trots alla yvigheter hos farbror Bard så har han nog en poäng i det han skriver.

    Jag önskar jag hade goda råd att presentera, men tyvärr verkar det nog mest sannolikt att även dessa medier kommer att försvinna och ersättas med något nytt.

  11. Bo Persson
    2017-10-31 kl. 10:25

    Knut L!
    Javisst, är det så, men du hade också med en illustration och det var den jag fastnade för. Och är det kanske också så att den märkliga mediesituation vi har idag bara är en reflex av det faktum att vi lever i slutet av den tid som först stadfästes i Tordesilla-fördraget 1494. Alltså de europeiska-västerländska världsuppdelningarnas tid. Och varför skulle i en tid då ingenting är sig likt just medierna vara sig lika.

    Läs gärna den tyske historikern Wolfgang Reinhards nya 1600-sidiga bok Die Unterwerfung der Welt. Globalgegeschichte der europäischen Expansion 1415-2015. En bok som alla européer enligt recensionerna borde läsa.

  12. Knut Lindelöf
    2017-10-31 kl. 10:37

    Jo Bo P, jag förstår att tidningsomslaget inspirerade dig. Och tack för tipset om boken “alla européer borde läsa”. Den är nog för mastig för mig och min begränsade tid är jag rädd. Men välkommen med en recension när du läst den.

    Men, nog kan man diskutera hur man rent praktiskt bör handla för att höras en liten aning mera i dagens nya medievärld. Enligt FiB/K:s ordförande (meddelat via mejl) har man 300 nya prenumeranter samt att en digitalsatsning lär vara på gång. Så allt är kanske frid och fröjd…

  13. Bo Persson
    2017-10-31 kl. 14:03

    Knut L!
    Ja, som en pacifistisk och allmänt antikapitalistisk tidning finns det nog ett utrymme för FiB/K, så livligt som det är på den kanten idag. Men inte som en antiimperialistisk tidning. För var finns idag den antiimperialistiska rörelse, som i så fall skulle vilja läsa den?

  14. Knut Lindelöf
    2017-10-31 kl. 14:32

    Bo P!
    Du för fram det “antiimperialistiska” perspektivet, det är bra. Men för mig är FiB/K – liksom för övrigt även denna blogg – en publikation på tre lika viktiga ben. Även kulturfrågorna och yttrandefrihetsfrågorna måste lyftas fram om folk ska orka engagera sig och förstå de djupare sammanhangen. De tre benen hänger nämligen ihop. En trefot är bra, den kan stå stadigt även på ojämnt underlag. Det var väl en bra metafor?

  15. 2017-11-12 kl. 6:55

    Hej Knut!
    Sannerligen intressant & välkommet inlägg. Tål att fördjupas. Själv gammal fibbare, dvs utdöende 40/50-talist, och fd. journalist (i Belgien där jag mest verkat), känner jag mycket igen mig i dina tankegångar. Bland annat om dagspressens (papper) haveri, sakta men säkert, även om jag gärna kopplar den till dess fjärmande från (och obegrip av) dagens förväntningar: de bara maler på som gamla envisa farbröder.

    Å andra sidan är det svårt att utesluta att “smartphone”-folkets förkärlek till webutbudets färgsprackande “streamande” (& avsmak för allt vad bokvärlden står för, “slow thinking” kan vara en bra beteckning) inte sammanhänger med den utjämnande fördumning kapitalismen utsatt dess undersåtar för sen cirka 40 år.

    Om dylikt har jag skrivit en hel del (på franska), bland annat lobbyverksamheten för att ersätta böcker med skärmar i skolorna, dvs vänja (& därmed utöka kundkretsen) konsumenten vid redan mycket tidig ålder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.