Chris Hedges
Rubriken kan låta drastisk och oborstad. Men det är enda sättet att vrida politiken åt vänster, vilket är nödvändigt för att rädda välfärd, stoppa kriserna och krigen och värna klotets resurser. Jag ska förklara.
Igår lade jag ut ett inlägg som handlade om en socialdemokratisk oppositionsgrupp (där jag deltar), som just nu för inledande diskussioner på nätet. Jag har emellertid tagit bort det.
En av initiativtagarna reagerade nämligen och vädjade till mig att göra det. Ännu finns ingen som kan svara för vad gruppen står för. Mer tid för interna diskussioner krävs innan en samlande text med ställningstaganden i dagspolitikens centrala frågor kan presenteras offentligt. Det är säkerligen klokt.
Jag konstaterar idag att besöksfrekvensen gick i höjden igår, trots att bloggen varit ganska sovande i flera veckor. Det pekar mot att denna fråga har sprängkraft. Jag återkommer när gruppen formerat sig och beslutat att gå ut i offentligheten.
Visserligen är jag socialdemokrat, d v s betalar min medlemsavgift och deltar en del i min lokalförenings aktiviteter. Min största bedrift på senare tid var att driva igenom en motion i Uppsala arbetarekommun om att Sverige ska ta hem sina soldater från Afghanistan. Motionen fick stöd av Lena Sommestad, som skrev ett genomarbetat motionssvar från Uppsala AK-styrelse. Men, senare stoppades motionen av länets riksdagsmän på distriktskongressen, där det inte fanns någon som kunde tala för den. Jag var ju inte där. Så går det till. Ledningens grindvakter blir allt mer frekventa och aktiva ju högre upp i hierarkin man kommer. Och medlemmarna i gemen är relativt okunniga i Afghanistanfrågan. Ledningens (och mediernas) dimspridning fungerar.
Jag känner mig allt mer främmande i partiet nu när valet närmar sig och allt ska inriktas på att sprida ledningens fastslagna linje inför valet 2014. ”Nu måste vi visa enighet utåt och satsa allt på att göra Stefan Löfvén till statsminister, Alliansen måste bort!”.
Det här kan jag inte delta i. Den politik som nuvarande S-ledning för ut är i mina ögon i princip densamma som den borgerliga alliansens. Vad som behövs är inte en ny regering som i allt väsentligt för samma politik som alliansen.
Jag ser stora likheter med det som sker i USA. Trots att man valt en sympatisk och liberalt framtonande president fortsätter den destruktiva politiken utan minsta lilla avbrott. Finanskapitalet bestämmer politiken. Om Obama själv önskar föra en annan politik är ovidkommande. Det är den politik han för som ska kritiseras. Han avgår i alla fall inte, utan ställer sig i spetsen för hela skändligheten. Inte ens Guantanamo eller NSA:s massiva avlyssning av allas vår kommunikation kunde han stoppa.
Det är inte en sympatisk president (statsminister) som är det viktiga, det är en radikal vänster och massiva gatudemonstrationer till försvar för välfärden, skolan, pensionerna, krigen, it-avlyssningen … som skrämmer skiten ur ledningen. Som jättedemonstrationen 22 mars 2003 då folk gick man ur huse för att hindra USA:s anfall på Irak. Då tvingades i alla fall Göran Persson (dåvarande S-ledare) uttala sig mot det planerade anfallet.
Läs vad den amerikanske journalisten Chris Hedges säger om vad som felas i USA, varför Obama inte förmår vrida politiken ens en millimeter åt vänster. Se gärna hela serien (4 intervjuer) med Hedges, länkarna finns under filmklippet. Han förklarar en hel del av situationen i världen, USA och som sagt även indirekt i vårt land på ett mycket bra sätt.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Chris Hedges, Obama, Socialdemokraterna, Stefan Lövén
Hur många medlemmar finns det i SAP? Det var visst 108 000 när Juholt störtades, och under 100 000 ett år senare. Betyder det möjligen att partiledningen är oåtkomlig för ett massuppror i partiet eftersom det knappast finns några massor kvar? Ledningen kan ju befästa sig bakom en vall av betalda ombudsmän som är beroende av partiet för sin försörjning, och låta oppositionen försvinna utan större bekymmer.
Bra! Nu börjar det likna nåt!!
BRA!
Det gäller att skrämma skiten ur godsherrarna och EU-lobbyisterna Persson, Bodström och Rosengren! Hur involverade är herrarna i alla skandaler och smutsiga krig?
En sida som denna är naturligtvis avlyssnad på alla sätt! Det har genomförts en revolution, hela samhället har krackelerat på alla plan! T o m facket agerar nickedockor för att inte tala om Löfvén f d fackbasen!
Sossar tillsätts och avsätts! Tidningar och annan medier tiger!
Det måste komma en ledare som för en socialdemokratisk politik långt till vänster!
Utrikespolitiken är rena Fascismen!
Inträdet i NATO är redan klart – ett steg till!
Bildt anses rumsren!
I Palestinafrågan finns Pierre Schori som står fast vid tidigare beslut att Israel måste efterleva alla resolutioner som dom vägrar efterleva!
Det är för djävligt sa Karin Jämtin efter ett besök på Västbanken! Idag tiger hon – varför?
Bra att det rör på sig – det måste bli en delning före valet!
Sossarna tänker få stöd av Folkpartiet för att dagens allianspolitik skall kunna fortsätta!
– för att utesluta Sverigedemokraterna sägs det! Vilken dåre tror på sånt skitprat! Det är dagens politik sosseförrädarna vill ha kvar!
Gå inte på bluffen! Ge Julian Assange och Snowden Nobels Fredspris!
Hej!
Har själv varit aktiv i Arbetarrörelsen, SSU, LO och SAP när jag bodde i Trollhättan fram till 1979, men sedan dess varit mest förundrad över hur utvecklingen gått med mer och mer beslut utan medlemmarnas medverkan. Det är kärnfrågan.
Inga enskilda beslut, smygansökningen till EU, köp-och säljreformen för kommunal verksamhet
och deltagandet i Libyen, Afghanistan m m är värre än nedmonteringen av partiet som Folkrörelse.
Utan aktiva medborgare kan det inte bli någon demokratisk socialism. Finns det någon framtid för SAP när man inte ens tar hänsyn till kongressbeslut, t.ex i ovanstående
exempel. Partiet är ockuperat av karriärister utan kontakt med den vardag dom de presumtiva väljarna lever i. SAP är ju det enda parlamentariska alternativet för många inom arbetarklassen, den s k vänstern har ju efter 100 år inte lyckats med att skaffa makt
genom parlamentet, utan är mest aktivt utanför.
Varför räds socialdemokrater Vänstern? Det är Högern och den framväxande Fascismen man skall rädas?
Kräv en delning av partiet! Persson & Co har den ideologiska kompassen riktad mot högern och blått (mörkblått)!
Det är inte ideologiskt möjligt för en socialdemokratisk regering att:
Tillåta Vinster i Välfärden!
Sälja ut statlig egendom till riskkapitalister som förskingrar våra skattepengar!
Att sedan Bodström i domstol försvarar förrädarna och förskingrarna går absolut inte ihop med socialdemokratisk politik!
Smyginträde i Nato, ett steg kvar och vi är medlemmar i en organisation som för smutsiga krig över hela världen!
Bodström – CIA på Svensk mark! – varför räds han de blivande fredspristagarna Assange och Snowden?
Förhoppningsvis kommer fler avslöjanden om Sveriges roll i förräderiet!
EU vill stänga luftrummet för Snowden! Varför? Är det inte just demokrati att folk får veta vad deras folkvalda sysslar med?
Carl Bildt reser runt med sin pärm under armen och leker ”Flotte Wicke” som skall fixa ett litet krig här och ett där!
Allt detta är Vänstern emot! Varför rädas?
Allt detta är Högern för! Det är högern som åter knackar på dörren liksom på 30-talet, situationen är exakt likadan idag med arbetslöshet o s v!
Har ni glömt Nazismen, har ni glömt Fascismen? Då liksom nu står Rött mot Blått, det finns inga mellanting som Nyliberalism, det är Vänsterns väg som är den rätta!
Rättning Vänster!
Björn N!
De där siffrorna var intressanta. Var har du för källa till dem? Jag har flera gånger skrivit om att partiet är delat i ett överskikt av betalda politiker och ett underskikt av mer eller mindre engagerade medlemmar. Är man uppstigen i överskiktet är risken att man biter den hand som föder en mycket liten. Ju färre medlemmar, desto starkare överskikt. Du har säkert rätt, men ändå är det intressant att se vad oppositionsgruppen kan åstadkomma. Jag eldar på så gott jag kan.
Knut, i samband med Juholt-krisen sade någon partiledare (var det Jämtin?) att partiets 108 000 medlemmar skulle få ta ställning. (Det var väl i själva verket att de INTE skulle etc etc.) Sedan såg jag en uppgift om att medlemsantalet ett år efter Juholt-historien sjunkit till under 100 000. Låter det otroligt? Juholt tände ju ett visst hopp som sedan raskt släcktes av flertalet övriga ”ledande kamrater”. Somliga storpampar har kunnat uppträda på ett otroligt arrogant och destruktivt sätt mot partiet för att gynna sina egna intressen, så varför skall folk stanna kvar under de villkoren? Ert initiativ är kanske sista chansen att rädda partiet, men man skall nog inte underskatta raseriet och tjuvknepen hos den grupp som känner sina privilegier och framtida karriärer hotade.
Hejåhå, här kommer vänstern, här kommer vänstern hejåhå. Nu gäller det att mana massorna till kamp så att de skrämmer skiten ur eliten. Så skall åter massorna ge vänstern upprättelse och makt.
Men finns det någon vänster annat än i idéerna och drömmarnas värld? Om den nu finns, tala då om hur den ser ut och varför massorna skall bekymra sig om dess maningar till revolt.
Som jag ser det har den svenska vänstern – vad det nu är – varken politik, metoder eller organisation att starta någon form av uppror. Den svenska vänstern har under årtionden begravt sig i parlamentariskt hårklyveri och i att putsa sin ideologiska klädedräkt som redan politiskt gjort bankrutt. Lövén, liksom alla globalister, kommer att välkomna alla som reser de gamla invanda parollerna om internationalism, klasskamp, socialism som räddare i nöden.
Vänstern har en lång väg att vandra för att vara förtjänt av att hörsammas av någon betydande politisk kraft i vårt land.
Några bidrag till diskussioner för en pånyttfödd vänster:
Frågan om det nationella oberoendet måste bli en centralpunkt, det handlar om att återupprätta Sverige som en suverän stat i alla dess aspekter. Färgerna för rörelsen är därför den blå-gula. Det handlar om SVERIGES FOLKPARTI. Det handlar om folkets frigörelse genom nationen.
Kapitalets makt över demokratin bryts genom att det ekonomiska blodomloppet, penningsystemet, förstatligas. Banker förblir privat utan möjligheter till penningskapande.
Kontroll över nationella resurser med målsättning om snabbast möjliga självförsörjning
Ett svenskt parti bråkar inte om frågan om monarki utan väljer helt sonika Viktoria till landets regent och återskapar så vår tradition av nära kontakter mellan kung och folk.
Ett Svenskt folkparti förstår att frågan om religion inte är en fråga för politiken, men tar samtidigt avstånd från den kulturradikala ateismen som endast är ägnad att bidra till vår historielöshet. Genom våra olika religioner över tid talar våra förfäder, härskarna såväl som folket, till oss genom sina gudar.
Kvinnans och mannens kontroll över den mänskliga reproduktionen måste stärkas. Modernitetens försök till förädling av människan stoppas.
Ett folkparti garanterar alla möjligheten att med sina förutsättningar genom sina händer och sin hjärnas arbete kunna skapa sig en framtid. Ekonomin grundar sig på insikter om arbetets värde, dess frihet och rätt till ansvar. Skatt på arbete förbjuds i grundlag. Den stora majoriteten får så en möjlighet att av egen kraft bygga sig en framtid av trygghet och välfärd.
Samhällets jämlikhet och viktiga behov av enhet och balans sker genom beskattning av kapital.
Natur och miljö skyddas genom att dess exploatering hårt beskattas.
Folkets politiska makt växer inte ur en gevärspipa utan är intimt förbunden med ickevåld. Ur folkets enhet och dess idéers kraft växer deras makt. Vänstern bör göra sig av med alla våldsattribut. Att vifta med Robespierrs blodiga skjorta är både anings- och ansvarslöst.
Ovanstående huggskott är ingen plattform för revolt, Gud förbjude, sånt sysslar bara dårar med.
Skönt, Evert, att höra en sansad förnuftets röst i frågan om vänstern och en politik av och för folket!
De som rasar mest blodtörstigt riskerar ju att bli bönhörda på ett helt annat sätt än de avsett!
Den tredje av de fem krönikor som Jan Myrdal skulle skriva för Aftonbladet Kultur på den plats som den semestrande chefen Åsa Linderborg brukar skriva togs inte in. Men den som vill kan läsa den på Myrdalsällskapets hemsida. Rubriken var ”Socialdemokratins århundrade”
Evert!
Onödigt att dra in Robespierre i den här diskussionen, tycker jag. Men nu när du gjort det, vill jag säga att det är för enkelt att avfärda honom som du gör.
Man brukar säga att första världskriget var ett onödigt krig. I den tyska riksdagen kunde Socialdemokraterna har röstat mot kriget. Men det gjorde de inte.
Också om det tjugofemåriga krig som följde i spåren av den franska revolutionen 1789 brukar man säga att det var onödigt. Här stod girondisterna mot Robespierre och dennes anhängare. De förra ville exportera revolutionen och det ville inte de senare. De förra vann.
Det är ju bara drygt ett år kvar till valet.
Bo!
Vi får inte låta historien göra oss politiskt urarva, låta den låsa fast oss i behovet av ”folklig terror”, genom att göra den historiskt nödvändig.
Jag tror att det är speciellt viktigt att diskutera frågan om politiskt våld idag. Inte minst med tanke på de postkoloniala krigen där krigen privatiserats, och krigshandlingarna glidit ur det internationella rättssystemet. R2P har ju dessutom gett eländet sken av legitimitet.
I Syrien blev folkliga protester och våldsanvändningen extremt tydlig. Så länge protesterna var fredliga var våldsanvändningen och repressionen från regimen förhållandevis mild. När de väpnande banden tag över demonstrationerna skiftade protesterna ögonblickligen karaktär.
Göteborgshändelserna 2001 ger oss egna erfarenheter. Eftersom jag var där den första dagen har jag mina egna bilder av demonstrationerna. Jag blev uppriktigt skrämd och illa till mods av de maskerade svarta delarna av tåget. De argument som då restes för att försvara dessa delar av tåget var deras behov av ”skyddad identitet”.
Med tanke på utvecklingen sedan 911, ”kampen mot terrorismen”, demokratins och rättssystemets sammanbrott och utvecklingen av övervakningssamhället har inte gjort behovet av ”skyddad identitet” mindre, tvärt om. Inte desto mindre måste detta krav tillbakavisas eftersom det är en bakdörr till att dra in folkliga protester i en okontrollerbar våldsspiral.
Om detta är vi säkert ense, men jag tror att förhållandet till våld i allmänhet och politiskt våld i synnerhet är mer problematiskt än så. Problemet är att inte alla ännu förstått att det politiska våldet har hamnat i totalt vanrykte och anpassat sig därefter.
Du nämner första världskriget och kampen för fred som led nederlag i den andra internationalen. Under slutet av 1800-talet och 1900-talets första decennier var synen på våld och krig det motsatta mot vad jag hävdar råder idag, kriget romantiserades, var civilisationsskapande och renande. Denna mentala hållning till våldet var fascismens huvudsakliga energikälla under 20-30-talen.
Det finns alltså både en objektiv och subjektiv anledning för en ny vänster att avgränsa sig mot våldet som politisk metod.
Vad jag förstår har jag trampat riktigt i klaveret bara genom namns nämnande, men jag tänker inte be om ursäkt eftersom jag redan betalt ett pris för mitt tilltag.
Det priset var i förskott och bestod i att bli betraktad som en oberörbar. Inför årets fredskonferens i Degerfors anhöll jag artigt om att åter få delta med ett bokbord, på detta har jag ännu inte ens bevärdigats ett svar. Förra året blev jag åtminstone behandlad som om jag existerade.
DZ!
Socialdemokratiska partiet (och alla andra partier också för den delen) har de inte spelat ut sin roll inom politikproduktion, åtminstone en folklig? Och det är väl det som framförallt saknas, en alternativ politik. Men inte ens här på lindelof.nu verkar det finnas ett behov bland läsarna.
Eller är det så att det uppblossade intresset i samband med den tillbakadragna artikeln endast har sina rötter i en hämndlystnad eller skadeglädje på ett av vänsterns hatobjekt.
För att få fart på samtalen behövs – tror jag – fora som är garanterat frikopplade till politiska och mediala näringsställen av alla de slag. Där alla inlägg är garanterat avskalade från sidointressen. Finns någon som har en sådan politisk lidelse att den räcker till att placera ytterligare ett gäng vid köttgrytan? Kanske behövs anonymitet.
Evert och ni andra!
Läsarna här är inte särskilt många, några hundra återkommande +/- 50 engångare kanske. De flesta är omkring min ålder och med ett förflutet i 70-talsvänstern. Där är vi formaterade. Jag har två rörelser, som jag båda tycker stagnerat, men som ligger mig varmt om hjärtat; FiB/K och Socialdemokratin. Det började i FiB/K, tog en kort sväng in i SKP och landade på 90-talet i Socialdemokratin. FiB/K har hela tiden varit min främsta politiska hemvist. Sådan är jag, det kan jag inte frigöra sig ifrån.
Men inom denna ram kan jag ändå försöka tänka utanför boxen. Därför försöker jag här på bloggen ta upp trådar som både FiB/K och S har svårt att hantera, men som jag menar ligger inom bådas yttersta gränsstaket.
Vad det beror på att du behandlas som luft av Degerforanordnarna vet jag inte. Fråga dem!
Vad gäller den tillbakadragna artikeln, är det bara en fråga mellan mig och den där S-gruppen. Jag har förklarat varför jag drog tillbaka den.
Min förhoppning (förmodligen i naivaste laget) är att förena alla goda krafter med denna S-oppositionsgrupp. Men då måste man undvika att ta in ”socialismen” i plattformen, annars blir det kaos. Det har det hittills varit omöjligt att få gehör för. Jag känner ju många goda krafter som ser sig som kommunister, socialister, Leninister, Maoister etc, som aldrig skulle underordna sig en Palmesk ”demokratisk socialism”. IB-affären spökar alltjämt. Det faktum att FiB/K aldrig haft ”socialism” i sin plattform har gjort organisationen synnerligen livskraftig. Sådan är min erfarenhet.
Några ”fora som är garanterat frikopplade till politiska och mediala näringsställen av alla de slag” finns uppenbarligen inte. Frågan är om det inte är att sprida illusioner att ens önska sådana. Anständigt oberoende och rimlig trovärdighet är vad man kan uppnå. 100% finns inte.
Men dessa diskussioner intresserar mig mycket, och att de förs här på bloggen av flera personer är jag till och med lite stolt över.
Till Bo P!
Myrdals artikel finns både på Aftonbladets Web-sida och i min papperstidning från
27 juli, så vad är problemet.
Tommy!
Jag hittar den inte på aftonbladet.se. I morgon ska jag undersöka den papperstidning de har på biblioteket i Piteå. Uppgiften har jag från Myrdalsällskapets hemsida.
Tommy!
Jag hittade JM:s krönika i Aftonbladet 27/7 på biblioteket i Piteå. Har Aftonbladet olika versioner för provinsen och Stockholm. En tidig i det första fallet och en senare i Stockholm?
Jag skall höra med Sällskapet (Lasse Lindström).
Tommy!
Lasse L:s spontana ursäkt är att han tagit en andrahandsuppgift för gott. Min egen ”hypotes” drog jag inte för honom.
Bo P!
Jag bor i provinsen Göteborg.
Har det jacobinska sällskapets kulturutskott hamnat i myrologi mode? Självcensur, intellektuell självstympning?
Knut!
Vad jag försökte säga i den senaste kommentaren, men utan konkretion blev det otydligt, var … Det kanske blir tydligare med några funderingar kring de senaste årens folkliga protester.
Under den Egyptiska våren hämtade denna massrörelses en del av sin energi genom att diskutera och så adressera Obamas tal om USA:s rättighet att reagera på ett faktum, de två tornens oförklarliga kollaps och mystiska försvinnande.
I Sverige har inga gamla politiska rörelser förstått den politiska dynamiken i 911. Därför tvingas nu Alhambra förlag lägga ner sin verksamhet. De som på svenska vill sätta sig in i vad som verkligen hände 911, som de facto var startpunkten för de nykoloniala krigen, kan för en spottstyver förse sig med flera volymer.
I Brasilien och på Island kännetecknas de folkliga politiska rörelserna av att protesterna markerar tydligt sitt oberoende gentemot de etablerade partierna. I Sverige, med sitt totalt förstatligade partiväsende, lär inte situationen vara annorlunda.
Occupy Wall Street fick en blixtrande start genom att den avgränsade sig mot de traditionella vänstergrupperna. I händerna på de mer oprövade anarkisterna, ett politiskt näringsställe kännetecknande av sin horisontella organisering, har en ny ideologi och redan gett prov på sina tillkortakommanden. Brist på politik, brist på tillit till massorna.
I Sverige har vi haft ett läkaruppror som blivit föga uppmärksammat men som visar hur en yrkesgrupp tar sig rätten till sitt ”arbetes ansvar”. Detta uppror visar också med tydlighet välfärdsmodellens brister. Den borde inte enbart bli föremål för dyrkande och försvar.
Evert!
Vi kanske ses i Degerfors till helgen? Har bestämt mig för att resa dit i år också.
Kan inte komma till Degerfors i år heller. Men jag tror på Anders Björnssons förslag och Ulf Bjeréns initiativ. Inget nytt parti alltså, om det är det du är ute efter Evert.
Bo!
Men herregud sig förbarme! Ett nytt parti? Att jag skulle vara för ett nytt parti? Hur i helvete kan en sådan idé fått fäste i en enda neuron i din arma skalle efter vad jag skrivit. Det är en gåta för mig.
Det är väl kanske så att de politiska frågor jag rest sätter ljus på vissa garderober och därför skapar osäkerhet hos vissa. Men är det inte väldigt tydligt att mina kommentarer här kännetecknas av något helt annat, nämligen små försök till framsteg och utveckling i sakfrågor. Att hitta nya perspektiv som kastar nytt ljus på en näst intill hopplös politisk situation.
Att jag, oberörbar, som inte ens får svar på enkel e-post, som varken känner till Anders Björnssons förslag eller Ulf Bjeréns initiativ, skulle ha planer på ett politiskt parti. Det är bra, det är riktigt bra.
En sanning hittills fördold för världens all lyssnande utstyr. Jag och min hund Denny – Västagötaspets – har i all hemlighet upprättat centralkommintté vid den senast uppslagna hässjans norra stör.
Evert, har jag också missförstått dig om jag tror att anledningen till att du är så sur på Degerfors, det är att du via något slags bokbord vill ge deltagarna där möjlighet att informera sig om en alternativ penningpolitik. Och du inte får det?
Nu får ni nog välja på om ni vill tjattra om perifera frågor, alternativt om ni vill göra listor på vilka verkliga problem ni vill attackera (samt hur det skall ske) och där S-ledningen är helt fel ute. Det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik, och jag ser inte att det skulle vara några problem att göra sådana listor som eventuellt kan utvecklas till ett fullständigt program för partireform.
Annars har jag svårt att se att ni kan bli något annat än en grupp (äldre?) gnälliga medlemmar och att försöket till opposition snart ebbar ut.
Jag antar att konkreta förslag i olika frågor kan väcka betydligt större intresse och debatt än generella klagomål. Att saker är fel inser många, men hur angriper man felen? Äldre generationer av socialdemokrater vågade yttra saker som att en bransch kan vara ”mogen för socialisering”. Vågar ni det?
Håller med Björn N. Gnällklubben duger inte. Finns det en materiell grund, fysiska personer, som tar allvarligt på sin kritik av s-ledningens teori och praktik, ja, då är det väl bara att köra! Ni som är medlemmar i (s). Utmana.
Eller är det så illa att fysiken inte längre finns? Kommer den traditionelle kritikern, a la Enn Kokk, dvs partigängare som har en legitimitet, och därmed en möjlig plattform, att någonsin gå till attack? På allvar? Mycket tveksamt.
Nej, gnäll blir det. Och varför, för att de är trötta, och/eller inser att partiet är så urtunnad att det inte är någon idé.
För 23 år sedan tog jag initiativet till Arbetarlistan. Då fanns en opposition, inte minst inom fackföreningsrörelsen. Vi blev snabbt, 3 månader, 5000 medlemmar, 96 % LO-anslutna. Att den rörelsen, som hade en sådan potential, bröts sönder, kan vi tacka ett gäng trottar och ett gäng förvirrade, delvis alkade, sossar för. Min egen roll? Ja, det tål att diskutera. Jag blev utesluten.
Men möjligheten fanns där! Jag såg det. Hade 20 års erfarenhet av fackligt arbete och kunde värdera de människor jag mötte, från Kiruna till Skåne.
S- och LO-ledningen blev också bekymrad, de såg samma sak, drog samma slutsats. Vi fick i gallups 4% och det efter 3 månader, 25% skulle kunna tänka sig att rösta på Arbetarlistan. Det var då.
Idag kanske den inte finns, den rörelsen? Jag vet inte. Läser bara en massa inlägg.
Jag tror på det direkta tilltalet. Ge mig en kvart på Stora torget i Uppsala, eller ännu hellre nån annanstans, (Sandviken, Degerfors eller Kristianstad) så är vi ett par hundra i dialog. Eller vad, Knut?
Tyvärr(?) är mitt närmaste torg numera katalan-talande. Agiterade häromdan på den lokala vårdcentralen, blev en rörelse, vakt tillkallades, men tanternas applåder gjorde det omöjligt för honom att ingripa.
Ja, det var ett stickspår. Men lite upplivad blev jag allt. Ställ dig på vårdcentralen, Knut! Det var väl dit jag ville komma med min tankeflykt.
Lyssnar människor? Lyssnar de i de allt glesare leden? Är ni bara trötta pensionärer kvar i s-föreningarna? Jag vet inte, upplys mig, men jag kan ana hur det ser ut.
Jag var ju på auktionen efter Folkets Hus-konkursen i Uppsala. Dödsboet.
Bo, du skriver:
”du är så sur på Degerfors”, ”ge deltagarna där möjlighet att informera sig om en alternativ penningpolitik”. Jag beundrar din förmåga att vrida till det.
Jag är inte sur på Degerfors och vill inte informera om penningpolitik.
Inför 2012 års fredssamtal önskade jag möjlighet att sälja två volymer som tog upp lösningar på den 5 år gamla finans och skuldkrisen. Jag ansåg och anser att skuldkrisen var och är krigsdrivande. Dessa volymer låg därför väl i linje med en fredskonferens innehåll, vilket gudarna skall veta, inte all partilitteratur som var ymnigt företrädd på bokborden gjorde.
Inför årets fredskonferens har jag inte ens fått ett nej på mina förfrågningar, jag är inte sur och framför allt inte på Degerfors. Jag är förbannad, men vet inte riktigt vem som rätteligen borde stå måltavla för min ilska.
Inför årets fredskonferens ville jag utöka bokbordets omfång med några volymer från Alhambras utgivning. Det handlar om en annan krigsdrivande händelse 911.
Kjell!
Läser just nu din första Santos-bok, som ju rör sig i en fysisk verklighet långt borta från våra breddgrader, men med människor vi känner igen oss i. Du är författare idag, en mycket bra sådan, och ditt arbetar- och aktivistliv ligger bakom dig. Men du är säkert fortfarande i trängande behov av att arbeta fysiskt. Ditt tänkande kräver det. Men du låter också ganska gnällig, du saknar nog aktivistlivet också.
Mitt arbets- och aktivistliv ligger också bakom mig. Det politiska livet på gator och torg lockar mig inte längre (jag har sällan stått i talarstolen). Man möts av en likgiltighet jag har svårt att hantera. Man borde! Men för vem är det viktigt? Mest för samvetet kanske. Folk bryr sig knappast ute i kommersen längre. Känner att språket mitt inte längre går fram på gatan. Och jag har säkert blivit bekväm.
Men arbeta fysiskt har jag också alltid varit beroende av. Jag har mekat med moppen, bilen, byggt nyckelharpa, båtmodeller, byggt hus och snickrat inredningar. Inreder just nu ett nytt hus intill sommarstugan. Jag har också lagt plattor i natursten i trädgården och byggt möbler. Allt detta har varit nödvändigt för mitt tänkande. Jag har också läst och skrivit böcker. Den senaste tog sex år. Men jag är ingen författare. Allt vid sidan av mitt yrkesarbete i skolan har varit och är på hobbynivå. Växelbruk har alltid varit min metod.
Men, när det gäller aktivistlivet så är det alltså imperfekt. Någon riktig rörelse är man inte någon del av längre. Arbetarlistan var kanske det sista försöket – som skrämde skiten ur ledningen – men som trasades sönder av tjafsvänstern.
Inte heller är jag på riktigt en del av min S-förening. Jag är med, deltar i möten, men går mycket ogärna ut på gatan som ”sosse”. Det bär mig emot att representera S i folkvimlet. En gång blev jag övertalad och stod på Vaksala torg ett par timmar. Vi delade ut fribiljetter till Palmefilmen mot att man fick skriva upp personens namn och adress (tror jag – minns inte riktigt). Man såg tydligt hur folk rundade vårt lilla bord, bara folk man kände stannade och sa något vänligt eller lite småspydigt. I föreningen beskrevs aktionen som en framgång, vilket jag har mycket svårt att hålla med om.
Men vi är alldeles för få ännu så länge. Och vi är alldeles för förbittrade i vår sena medelålder. Och idéerna spretar för mycket. Vi äldre kan se och överblicka mycket, men mycket ser vi trots allt inte. Det fordras yngre orädda krafter för den saken. Tillsammans skulle mycket kunna åstadkommas. Men organiseringen är ännu för dålig. Ålderssegregering och annat kulturellt boss skymmer sikten. Kanske liknar läget på sätt och vis situationen i Egypten just nu. Kön, ålder och religion skapar större konflikter än ekonomi, utbildning, likhet inför lagen och yttrandefrihet.
För att en ny vänsteropposition ska kunna ruska om och få betydelse måste också någon karismatisk företrädare stiga fram och formulera kraven på ett begripligt sätt. Det direkta tilltalet alltså. Men jag är ingen agitator. Det är däremot du, det har du beskrivit i din självbiografi och jag har sett det flera gånger.
Författare, aktivister och vi andra borde kunna förenas i ett försvar för välfärden – för en radikalt annan politik än den som idag förs av vår överetablerade arbetarrörel(S)e. I folkets tjänst.
Jag skulle gärna se dig i en talarstol på Stora torget i Uppsala agitera och mobilisera människor för en återupprättad välfärd för alla medborgare, för en mänsklig och hållbar ekonomi och för fred – utan svenska skarpladdade Natosoldater.
Jag kommer inte att ställa mig upp på vårdcentralen. Där blir jag nämligen väl behandlad (ännu så länge). Visst, vi är många trötta pensionärer, dock ej helt uttröttade. Jag kan fortfarande läsa, skriva, debattera och arbeta med kroppen.
OK, Evert, men om det är något jag själv tänkt på, så är det att Degerforsföreläsarna i år är hämtade ur en snävare grupp än förra året. Inte en bredare.
Knut!
Det är riktigt att jag också kan låta lite gnällig. Det är också sant att jag lämnat arbetar- och aktivistlivet bakom mig. Nästan. Vid tillfälle, läsningar på bibblor och skolor, kör jag mitt gamla race. Dvs agitation, som alltid tar sin utgångspunkt i det konkreta. I september ska jag erövra sådana blandade storheter som Tierp, Göteborg och Hallstavik, samt 7 orter i Skåne. Men visst, jag problematiserar detta i självbiografin Simma i mörker. Just detta: mycket snack, lite verkstad.
Ibland tänker jag: varför inte flytta tillbaka till Uppsala, där jag faktiskt fortfarande har en bas? Men så blir det inte. Jag delar tiden mellan Katalonien och Brasilien, med gästspel i Sverige.
I Brasilien arbetar jag med kroppen, odling, anläggning. Jag äger byns enda motorsågar. Ingen bryr sig att jag skriver böcker. Nog om detta!
Vem, vilka, skulle kunna stiga fram, formulera framtidsvisioner, och vinna plats i media? Kanske en bredare allians? Måste socialismen med? Som gammal bolsjevik har jag svårt att släppa drömmen om ett samhälle som vilar på de socialistiska visionerna.
Kanske ”5 (välj valfritt antal) krav på en kommande regering”. Det ska vara konkret, inga allmänna paroller, skapa enhet, uppslutning och rörelse kring dessa. Utlysa kampdagar (det låter väl bra) med fyndiga manifestationer, oväntade infall. Sätta press på varje enskild riksdagsman/kvinna. Publicera deras bild i tidningen, ”Karlsson motsätter sig detta, vill du verkligen ha honom i riksdagen?” Stryk honom! In med Svensson istället!
Nåt nytt parti kan det inte bli i dagsläget. Men att tröska i högst intern sosse-grupp är dödfött, tror jag.
Kanske ”De Hundras Upprop”? Jag kan bidra med ett antal lant/trädgårdsarbetare och författare.
Jaja, så knirkar den gamla maskinen igång. Det är bara att lägga förslag i den berömda lådan.
Lev väl, Knut!