Vi måste skrämma skiten ur ledningen

Chris Hedges

Chris Hedges

Rubriken kan låta drastisk och oborstad. Men det är enda sättet att vrida politiken åt vänster, vilket är nödvändigt för att rädda välfärd, stoppa kriserna och krigen och värna klotets resurser. Jag ska förklara.

Igår lade jag ut ett inlägg som handlade om en socialdemokratisk oppositionsgrupp (där jag deltar), som just nu för inledande diskussioner på nätet. Jag har emellertid tagit bort det.

En av initiativtagarna reagerade nämligen och vädjade till mig att göra det. Ännu finns ingen som kan svara för vad gruppen står för. Mer tid för interna diskussioner krävs innan en samlande text med ställningstaganden i dagspolitikens centrala frågor kan presenteras offentligt. Det är säkerligen klokt.

Jag konstaterar idag att besöksfrekvensen gick i höjden igår, trots att bloggen varit ganska sovande i flera veckor. Det pekar mot att denna fråga har sprängkraft. Jag återkommer när gruppen formerat sig och beslutat att gå ut i offentligheten.

Visserligen är jag socialdemokrat, d v s betalar min medlemsavgift och deltar en del i min lokalförenings aktiviteter. Min största bedrift på senare tid var att driva igenom en motion i Uppsala arbetarekommun om att Sverige ska ta hem sina soldater från Afghanistan. Motionen fick stöd av Lena Sommestad, som skrev ett genomarbetat motionssvar från Uppsala AK-styrelse. Men, senare stoppades motionen av länets riksdagsmän på distriktskongressen, där det inte fanns någon som kunde tala för den. Jag var ju inte där. Så går det till. Ledningens grindvakter blir allt mer frekventa och aktiva ju högre upp i hierarkin man kommer. Och medlemmarna i gemen är relativt okunniga i Afghanistanfrågan. Ledningens (och mediernas) dimspridning fungerar.

Jag känner mig allt mer främmande i partiet nu när valet närmar sig och allt ska inriktas på att sprida ledningens fastslagna linje inför valet 2014. “Nu måste vi visa enighet utåt och satsa allt på att göra Stefan Löfvén till statsminister, Alliansen måste bort!”.

Det här kan jag inte delta i. Den politik som nuvarande S-ledning för ut är i mina ögon i princip densamma som den borgerliga alliansens. Vad som behövs är inte en ny regering som i allt väsentligt för samma politik som alliansen.

Jag ser stora likheter med det som sker i USA. Trots att man valt en sympatisk och liberalt framtonande president fortsätter den destruktiva politiken utan minsta lilla avbrott. Finanskapitalet bestämmer politiken. Om Obama själv önskar föra en annan politik är ovidkommande. Det är den politik han för som ska kritiseras. Han avgår i alla fall inte, utan ställer sig i spetsen för hela skändligheten. Inte ens Guantanamo eller NSA:s massiva avlyssning av allas vår kommunikation kunde han stoppa.

Det är inte en sympatisk president (statsminister) som är det viktiga, det är en radikal vänster och massiva gatudemonstrationer till försvar för välfärden, skolan, pensionerna, krigen, it-avlyssningen … som skrämmer skiten ur ledningen. Som jättedemonstrationen 22 mars 2003 då folk gick man ur huse för att hindra USA:s anfall på Irak. Då tvingades i alla fall Göran Persson (dåvarande S-ledare) uttala sig mot det planerade anfallet.

Läs vad den amerikanske journalisten Chris Hedges säger om vad som felas i USA, varför Obama inte förmår vrida politiken ens en millimeter åt vänster. Se gärna hela serien (4 intervjuer) med Hedges, länkarna finns under filmklippet. Han förklarar en hel del av situationen i världen, USA och som sagt även indirekt i vårt land på ett mycket bra sätt.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

  48 kommentarer for “Vi måste skrämma skiten ur ledningen

  1. Bo Persson, Piteå
    2013-08-02 kl. 21:59

    Tommy!
    Jag hittar den inte på aftonbladet.se. I morgon ska jag undersöka den papperstidning de har på biblioteket i Piteå. Uppgiften har jag från Myrdalsällskapets hemsida.

  2. Bo Persson, Piteå
    2013-08-03 kl. 12:53

    Tommy!
    Jag hittade JM:s krönika i Aftonbladet 27/7 på biblioteket i Piteå. Har Aftonbladet olika versioner för provinsen och Stockholm. En tidig i det första fallet och en senare i Stockholm?
    Jag skall höra med Sällskapet (Lasse Lindström).

  3. Bo Persson, Piteå
    2013-08-03 kl. 17:27

    Tommy!
    Lasse L:s spontana ursäkt är att han tagit en andrahandsuppgift för gott. Min egen “hypotes” drog jag inte för honom.

  4. Tommy Sjöberg
    2013-08-03 kl. 22:07

    Bo P!
    Jag bor i provinsen Göteborg.

  5. 2013-08-04 kl. 7:14

    Har det jacobinska sällskapets kulturutskott hamnat i myrologi mode? Självcensur, intellektuell självstympning?

    Knut!
    Vad jag försökte säga i den senaste kommentaren, men utan konkretion blev det otydligt, var … Det kanske blir tydligare med några funderingar kring de senaste årens folkliga protester.

    Under den Egyptiska våren hämtade denna massrörelses en del av sin energi genom att diskutera och så adressera Obamas tal om USA:s rättighet att reagera på ett faktum, de två tornens oförklarliga kollaps och mystiska försvinnande.

    I Sverige har inga gamla politiska rörelser förstått den politiska dynamiken i 911. Därför tvingas nu Alhambra förlag lägga ner sin verksamhet. De som på svenska vill sätta sig in i vad som verkligen hände 911, som de facto var startpunkten för de nykoloniala krigen, kan för en spottstyver förse sig med flera volymer.

    I Brasilien och på Island kännetecknas de folkliga politiska rörelserna av att protesterna markerar tydligt sitt oberoende gentemot de etablerade partierna. I Sverige, med sitt totalt förstatligade partiväsende, lär inte situationen vara annorlunda.

    Occupy Wall Street fick en blixtrande start genom att den avgränsade sig mot de traditionella vänstergrupperna. I händerna på de mer oprövade anarkisterna, ett politiskt näringsställe kännetecknande av sin horisontella organisering, har en ny ideologi och redan gett prov på sina tillkortakommanden. Brist på politik, brist på tillit till massorna.

    I Sverige har vi haft ett läkaruppror som blivit föga uppmärksammat men som visar hur en yrkesgrupp tar sig rätten till sitt “arbetes ansvar”. Detta uppror visar också med tydlighet välfärdsmodellens brister. Den borde inte enbart bli föremål för dyrkande och försvar.

  6. Knut Lindelöf
    2013-08-04 kl. 8:18

    Evert!
    Vi kanske ses i Degerfors till helgen? Har bestämt mig för att resa dit i år också.

  7. Bo Persson, Piteå
    2013-08-04 kl. 9:50

    Kan inte komma till Degerfors i år heller. Men jag tror på Anders Björnssons förslag och Ulf Bjeréns initiativ. Inget nytt parti alltså, om det är det du är ute efter Evert.

  8. 2013-08-04 kl. 14:16

    Bo!
    Men herregud sig förbarme! Ett nytt parti? Att jag skulle vara för ett nytt parti? Hur i helvete kan en sådan idé fått fäste i en enda neuron i din arma skalle efter vad jag skrivit. Det är en gåta för mig.

    Det är väl kanske så att de politiska frågor jag rest sätter ljus på vissa garderober och därför skapar osäkerhet hos vissa. Men är det inte väldigt tydligt att mina kommentarer här kännetecknas av något helt annat, nämligen små försök till framsteg och utveckling i sakfrågor. Att hitta nya perspektiv som kastar nytt ljus på en näst intill hopplös politisk situation.

    Att jag, oberörbar, som inte ens får svar på enkel e-post, som varken känner till Anders Björnssons förslag eller Ulf Bjeréns initiativ, skulle ha planer på ett politiskt parti. Det är bra, det är riktigt bra.

    En sanning hittills fördold för världens all lyssnande utstyr. Jag och min hund Denny – Västagötaspets – har i all hemlighet upprättat centralkommintté vid den senast uppslagna hässjans norra stör.

  9. Bo Persson, Piteå
    2013-08-04 kl. 16:30

    Evert, har jag också missförstått dig om jag tror att anledningen till att du är så sur på Degerfors, det är att du via något slags bokbord vill ge deltagarna där möjlighet att informera sig om en alternativ penningpolitik. Och du inte får det?

  10. 2013-08-04 kl. 17:13

    Nu får ni nog välja på om ni vill tjattra om perifera frågor, alternativt om ni vill göra listor på vilka verkliga problem ni vill attackera (samt hur det skall ske) och där S-ledningen är helt fel ute. Det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik, och jag ser inte att det skulle vara några problem att göra sådana listor som eventuellt kan utvecklas till ett fullständigt program för partireform.

    Annars har jag svårt att se att ni kan bli något annat än en grupp (äldre?) gnälliga medlemmar och att försöket till opposition snart ebbar ut.

    Jag antar att konkreta förslag i olika frågor kan väcka betydligt större intresse och debatt än generella klagomål. Att saker är fel inser många, men hur angriper man felen? Äldre generationer av socialdemokrater vågade yttra saker som att en bransch kan vara “mogen för socialisering”. Vågar ni det?

  11. Kjell Eriksson
    2013-08-04 kl. 22:05

    Håller med Björn N. Gnällklubben duger inte. Finns det en materiell grund, fysiska personer, som tar allvarligt på sin kritik av s-ledningens teori och praktik, ja, då är det väl bara att köra! Ni som är medlemmar i (s). Utmana.

    Eller är det så illa att fysiken inte längre finns? Kommer den traditionelle kritikern, a la Enn Kokk, dvs partigängare som har en legitimitet, och därmed en möjlig plattform, att någonsin gå till attack? På allvar? Mycket tveksamt.

    Nej, gnäll blir det. Och varför, för att de är trötta, och/eller inser att partiet är så urtunnad att det inte är någon idé.

    För 23 år sedan tog jag initiativet till Arbetarlistan. Då fanns en opposition, inte minst inom fackföreningsrörelsen. Vi blev snabbt, 3 månader, 5000 medlemmar, 96 % LO-anslutna. Att den rörelsen, som hade en sådan potential, bröts sönder, kan vi tacka ett gäng trottar och ett gäng förvirrade, delvis alkade, sossar för. Min egen roll? Ja, det tål att diskutera. Jag blev utesluten.
    Men möjligheten fanns där! Jag såg det. Hade 20 års erfarenhet av fackligt arbete och kunde värdera de människor jag mötte, från Kiruna till Skåne.

    S- och LO-ledningen blev också bekymrad, de såg samma sak, drog samma slutsats. Vi fick i gallups 4% och det efter 3 månader, 25% skulle kunna tänka sig att rösta på Arbetarlistan. Det var då.

    Idag kanske den inte finns, den rörelsen? Jag vet inte. Läser bara en massa inlägg.

    Jag tror på det direkta tilltalet. Ge mig en kvart på Stora torget i Uppsala, eller ännu hellre nån annanstans, (Sandviken, Degerfors eller Kristianstad) så är vi ett par hundra i dialog. Eller vad, Knut?

    Tyvärr(?) är mitt närmaste torg numera katalan-talande. Agiterade häromdan på den lokala vårdcentralen, blev en rörelse, vakt tillkallades, men tanternas applåder gjorde det omöjligt för honom att ingripa.

    Ja, det var ett stickspår. Men lite upplivad blev jag allt. Ställ dig på vårdcentralen, Knut! Det var väl dit jag ville komma med min tankeflykt.

    Lyssnar människor? Lyssnar de i de allt glesare leden? Är ni bara trötta pensionärer kvar i s-föreningarna? Jag vet inte, upplys mig, men jag kan ana hur det ser ut.

    Jag var ju på auktionen efter Folkets Hus-konkursen i Uppsala. Dödsboet.

  12. 2013-08-04 kl. 22:46

    Bo, du skriver:
    “du är så sur på Degerfors”, “ge deltagarna där möjlighet att informera sig om en alternativ penningpolitik”. Jag beundrar din förmåga att vrida till det.

    Jag är inte sur på Degerfors och vill inte informera om penningpolitik.

    Inför 2012 års fredssamtal önskade jag möjlighet att sälja två volymer som tog upp lösningar på den 5 år gamla finans och skuldkrisen. Jag ansåg och anser att skuldkrisen var och är krigsdrivande. Dessa volymer låg därför väl i linje med en fredskonferens innehåll, vilket gudarna skall veta, inte all partilitteratur som var ymnigt företrädd på bokborden gjorde.

    Inför årets fredskonferens har jag inte ens fått ett nej på mina förfrågningar, jag är inte sur och framför allt inte på Degerfors. Jag är förbannad, men vet inte riktigt vem som rätteligen borde stå måltavla för min ilska.

    Inför årets fredskonferens ville jag utöka bokbordets omfång med några volymer från Alhambras utgivning. Det handlar om en annan krigsdrivande händelse 911.

  13. Knut Lindelöf
    2013-08-05 kl. 19:30

    Kjell!
    Läser just nu din första Santos-bok, som ju rör sig i en fysisk verklighet långt borta från våra breddgrader, men med människor vi känner igen oss i. Du är författare idag, en mycket bra sådan, och ditt arbetar- och aktivistliv ligger bakom dig. Men du är säkert fortfarande i trängande behov av att arbeta fysiskt. Ditt tänkande kräver det. Men du låter också ganska gnällig, du saknar nog aktivistlivet också.

    Mitt arbets- och aktivistliv ligger också bakom mig. Det politiska livet på gator och torg lockar mig inte längre (jag har sällan stått i talarstolen). Man möts av en likgiltighet jag har svårt att hantera. Man borde! Men för vem är det viktigt? Mest för samvetet kanske. Folk bryr sig knappast ute i kommersen längre. Känner att språket mitt inte längre går fram på gatan. Och jag har säkert blivit bekväm.

    Men arbeta fysiskt har jag också alltid varit beroende av. Jag har mekat med moppen, bilen, byggt nyckelharpa, båtmodeller, byggt hus och snickrat inredningar. Inreder just nu ett nytt hus intill sommarstugan. Jag har också lagt plattor i natursten i trädgården och byggt möbler. Allt detta har varit nödvändigt för mitt tänkande. Jag har också läst och skrivit böcker. Den senaste tog sex år. Men jag är ingen författare. Allt vid sidan av mitt yrkesarbete i skolan har varit och är på hobbynivå. Växelbruk har alltid varit min metod.

    Men, när det gäller aktivistlivet så är det alltså imperfekt. Någon riktig rörelse är man inte någon del av längre. Arbetarlistan var kanske det sista försöket – som skrämde skiten ur ledningen – men som trasades sönder av tjafsvänstern.

    Inte heller är jag på riktigt en del av min S-förening. Jag är med, deltar i möten, men går mycket ogärna ut på gatan som ”sosse”. Det bär mig emot att representera S i folkvimlet. En gång blev jag övertalad och stod på Vaksala torg ett par timmar. Vi delade ut fribiljetter till Palmefilmen mot att man fick skriva upp personens namn och adress (tror jag – minns inte riktigt). Man såg tydligt hur folk rundade vårt lilla bord, bara folk man kände stannade och sa något vänligt eller lite småspydigt. I föreningen beskrevs aktionen som en framgång, vilket jag har mycket svårt att hålla med om.

    Men vi är alldeles för få ännu så länge. Och vi är alldeles för förbittrade i vår sena medelålder. Och idéerna spretar för mycket. Vi äldre kan se och överblicka mycket, men mycket ser vi trots allt inte. Det fordras yngre orädda krafter för den saken. Tillsammans skulle mycket kunna åstadkommas. Men organiseringen är ännu för dålig. Ålderssegregering och annat kulturellt boss skymmer sikten. Kanske liknar läget på sätt och vis situationen i Egypten just nu. Kön, ålder och religion skapar större konflikter än ekonomi, utbildning, likhet inför lagen och yttrandefrihet.

    För att en ny vänsteropposition ska kunna ruska om och få betydelse måste också någon karismatisk företrädare stiga fram och formulera kraven på ett begripligt sätt. Det direkta tilltalet alltså. Men jag är ingen agitator. Det är däremot du, det har du beskrivit i din självbiografi och jag har sett det flera gånger.

    Författare, aktivister och vi andra borde kunna förenas i ett försvar för välfärden – för en radikalt annan politik än den som idag förs av vår överetablerade arbetarrörel(S)e. I folkets tjänst.

    Jag skulle gärna se dig i en talarstol på Stora torget i Uppsala agitera och mobilisera människor för en återupprättad välfärd för alla medborgare, för en mänsklig och hållbar ekonomi och för fred – utan svenska skarpladdade Natosoldater.

    Jag kommer inte att ställa mig upp på vårdcentralen. Där blir jag nämligen väl behandlad (ännu så länge). Visst, vi är många trötta pensionärer, dock ej helt uttröttade. Jag kan fortfarande läsa, skriva, debattera och arbeta med kroppen.

  14. Bo Persson, Piteå
    2013-08-05 kl. 20:51

    OK, Evert, men om det är något jag själv tänkt på, så är det att Degerforsföreläsarna i år är hämtade ur en snävare grupp än förra året. Inte en bredare.

  15. Kjell Eriksson
    2013-08-05 kl. 21:11

    Knut!
    Det är riktigt att jag också kan låta lite gnällig. Det är också sant att jag lämnat arbetar- och aktivistlivet bakom mig. Nästan. Vid tillfälle, läsningar på bibblor och skolor, kör jag mitt gamla race. Dvs agitation, som alltid tar sin utgångspunkt i det konkreta. I september ska jag erövra sådana blandade storheter som Tierp, Göteborg och Hallstavik, samt 7 orter i Skåne. Men visst, jag problematiserar detta i självbiografin Simma i mörker. Just detta: mycket snack, lite verkstad.

    Ibland tänker jag: varför inte flytta tillbaka till Uppsala, där jag faktiskt fortfarande har en bas? Men så blir det inte. Jag delar tiden mellan Katalonien och Brasilien, med gästspel i Sverige.

    I Brasilien arbetar jag med kroppen, odling, anläggning. Jag äger byns enda motorsågar. Ingen bryr sig att jag skriver böcker. Nog om detta!

    Vem, vilka, skulle kunna stiga fram, formulera framtidsvisioner, och vinna plats i media? Kanske en bredare allians? Måste socialismen med? Som gammal bolsjevik har jag svårt att släppa drömmen om ett samhälle som vilar på de socialistiska visionerna.

    Kanske “5 (välj valfritt antal) krav på en kommande regering”. Det ska vara konkret, inga allmänna paroller, skapa enhet, uppslutning och rörelse kring dessa. Utlysa kampdagar (det låter väl bra) med fyndiga manifestationer, oväntade infall. Sätta press på varje enskild riksdagsman/kvinna. Publicera deras bild i tidningen, “Karlsson motsätter sig detta, vill du verkligen ha honom i riksdagen?” Stryk honom! In med Svensson istället!

    Nåt nytt parti kan det inte bli i dagsläget. Men att tröska i högst intern sosse-grupp är dödfött, tror jag.

    Kanske “De Hundras Upprop”? Jag kan bidra med ett antal lant/trädgårdsarbetare och författare.

    Jaja, så knirkar den gamla maskinen igång. Det är bara att lägga förslag i den berömda lådan.

    Lev väl, Knut!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.