
På 1970- och 1980-talen arbetade Helene Broms och Nina Edström på AGA. De hörde äldre arbetare berätta om tiden ”när AGA var AGA”. De blev allt mer nyfikna på företagets historia och letade på luncher och kafferaster igenom källare, vindar och övergivna kontor efter källmaterial. Mycket hade förstörts på slutet av sextiotalet. Så till exempel en stor del av industrifotografen Hildur Lindbergs bilder från 1915 fram till femtiotalet.

Men en hel del fanns också kvar och med stöd av koncernchefen Marcus Storch kunde de först på fritiden, sedan också på delvis tjänstledig tid, samla ett rikhaltigt material om företagets första femtio år som de 1987 kunde publicera i boken Vi som byggde AGA; en bok om företaget men framför allt om alla de människor som under årens lopp haft företaget som sin arbetsplats.
När Gasaccumulator grundades 1904 övertog man en liten fabrik i Saltsjö-Järla. Här hade man en gasstation för framställning av acetylengas och en stopparverkstad där AGA-massan blandades till och fylldes på ackumulatorer. Massan innehöll asbest, vars farlighet man ännu inte kände till. Företaget verkade sedan på ett par adresser i Stockholm innan man flyttade till Lidingö.
Verksamheten expanderade kraftigt och september 1912 flyttade man till nybyggda lokaler vid Larsberg på Lidingö. Men merparten av företagets arbetare bodde fortfarande på Södermalm och fick transporteras sjövägen till sin nya arbetsplats. Detta förfarande gav anledning till en hel del konflikter. Båtarna användes även till godstransporter. När lastningen var försenad, eller vintertid när båten inte klarade att forcera isen hela vägen, kom passagerarna inte i tid till sitt arbete och företaget hotade med avdrag på lönen.
Redan 1906 hade Gasackumulators verkstadsklubb bildats och blev en viktig kraft i arbetarnas förhandlingar med företagets ledning. Arbetarnas krav var att AGA skulle skaffa en egen båt, ”stor nog att utan risk för människoliv ha god plats för alla arbetare”, men detta förverkligades först efter tre år.

De första åren på 1900-talet var en brytningstid där svensk industri från att vara organiserade som gamla tiders bruk blev moderna industrier. Gustaf Dalén hade rollen som brukspatron och bruket innebar trygghet men också ett beroende. År 1914 lät han uppföra bostadskomplexet Bergsätra för sina arbetare. Moderna lägenheter i en länga på höjden norr om fabriksområdet som skulle kompletteras med ytterligare tre längor runt en kringbyggd gård med lekplatser och planteringar. Endast den första längan blev byggd och lägenheterna i Bergsätra hörde ihop med anställningen. När man slutade på AGA fick man flytta.
År 1912 bildades Trafik AB Stockholm-Södra Lidingön med AGA som huvudintressent. År 1914 öppnades trafiken från färjeläget i Herserud och nu hade man en station nära fabrikens huvudentré. Men fortfarande gick trafiken från Lidingö till Ropsten med färja och först 1925 kunde en stålbro över Lilla Värtan invigas.
När AGA-arbetarna höll sitt första klubbmöte efter flytten till Lidingö var matfrågan en viktig punkt. Den primitiva matserveringen sköttes av portvakten och arbetarna framförde ”grava anmärkningar”. Tillsammans med AGA tog arbetarna initiativ till ett kooperativt matlag som sköttes av arbetarna själva. Tre mål serverades. Frukost 50 öre, middag 60 öre och kvällsvard 50 öre. Matlaget drevs ända till slutet av sextiotalet och parallellt med detta fanns en tjänstemannamäss dit arbetarna inte ägde tillträde.

Första hälften av tjugotalet var en mörk tid i klubbens historia. En fråga som ledde till öppen konflikt var hur övergången till åttatimmarsdag skulle organiseras år 1920. Fackförbundet Metall lät klubbarna genomför egna strejkomröstningar och på AGA röstade nästan samtliga för strejk. Snart befann sig 45.000 metallarbetare i hela landet i strejk.
Klubben satte ut strejkvakter, men kunde inte hindra att produktivt arbete utfördes inne på verkstäderna. En del tjänstemän fick fem kronor extra per dag för att utföra verkstadsarbete. Några teknologer som anställdes som strejkbrytare fick 15 kronor om dagen. Strejken på AGA varade till den 8 mars 1920 och uppgörelsen innebar att timlönen skulle höjas med drygt 8 procent.
Efter kriget rådde massarbetslöshet i Europa och lönerna på AGA liksom inom övrig exportindustri sänktes i flera omgångar. Detta skedde på AGA utan några förhandlingar, så till slut hade arbetarna fått sin lön halverad. Samtidigt började man avskeda. På ett år minskade antalet arbetare på AGA från 400 till 90. Sommaren 1921 hade endast var tredje svensk metallarbetare jobb.
Tjugotalet var en tid av motsättningar. Inte bara mellan arbetare och arbetsköpare, utan också inom arbetarkollektivet. Tidningen Social-Demokraten undrade om det fanns en ”bolsjevikcell” på AGA och vid ett tillfälle blev det ett ”handgemäng” på verkstaden när klubbordföranden Verner Johansson försökte hindra kommunisten Peisack från att sälja tidningen Stormklockan. När kollektivavtalslagarna kom uppmanade LO-ledningen till en tre timmars strejk en eftermiddag i slutet av maj 1928. Det blev den största protestdemonstration som dittills förekommit i Sverige med 360.000 deltagare på över hundra platser.
AGAs företagsledning avvisade klubbens ansökan om permission för att kunna delta i demonstrationen. Man fick inte heller vare sig låna eller hyra företagets båt AGA III. Men för 125 kronor hyrdes färjan Djurgården 5 som transporterade 180 demonstranter till Stockholm.
På 1930-talet kom tidsstudiemännen. Företeelsen kallades i början arbetsstudier och klubben var varken informerad eller tillfrågad och förhöll sig avvaktande. Men för säkerhets skull köpte klubben ett eget tidtagarur för 38 kronor för att kunna kontrollera tidsstudiemännen. Tidsstudiemännen var inte populära. En av dem blev utkörd på skottkärra från den stora verkstan av uppretade gubbar.
Tidsstudierna drev upp arbetstakten, vilket innebar att antalet olyckor ökade i verkstäderna. Försäkringsbolaget höjde i februari 1931 premierna på grund av ”den våldsamt ökade olycksfallsfrekvensen” bland dem som var med i den kollektiva olycksfallsförsäkringen.
Det finns förstås mycket mer att berätta om arbetarna på AGA. Och för dem som vill veta mer rekommenderar jag Helene Broms och Nina Enströms bok Vi som byggde AGA. Där kan ni till exempel läsa om den långa metallstrejken från den 5 februari 1945 till den 9 juli 1945. Men jag skall sluta där jag började. Med användningen av asbest i AGA-massan.

Acke Köhler och Harriet Vares hade båda sina fäder på ”Stoppareverkstan”. Acke var ofta där som grabb. ”Det låg centimetertjockt damm på alla bjälkar. Ja det fanns damm överallt. Och där satt gubbarna och åt!” Ackes och Harriets fäder dog båda i förtid i början av femtiotalet. Vid 54 respektive 55 års ålder. Liksom många av deras arbetskamrater.
Pleura plaque är en förtjockning på lungan som man kan få av arbete med asbest. Först 1984 klassades den som yrkesskada. Men skadan måste ha upptäckts efter 1974 för att berättiga till ersättning genom trygghetsförsäkringen vid yrkes-/arbetsskada. Följden blev att många skadade blev utan ersättning.
År 1976 stängdes ”Stoppareverkstan”. Den revs tio år senare med användning av rigorösa säkerhetsåtgärder. Inget damm fick komma ut i luften eller komma i kontakt med dem som utförde arbetet. De såg ut som månfarare i sina dräkter med andningsskydd. Tillverkningen av fyllnadsmassa flyttades år 1975 till AGA Cryo GmbH i Hamburg.