Det här är en formulering av moderatledaren Ulf Kristersson i DN den 24 november, som fångar problemet i ett nötskal. Nu gäller det ”det grundläggande hotet mot den liberala demokratin” och ”den fria världens försvar”. Det måste råda nolltolerans.
”Islamismen” är det som nu med alla medel ska identifieras och förpassas ut ur landet. Det ska ske genom att ”fler myndigheter ska ha uppdraget att identifiera säkerhetshot” … och utvisningsbeslut ska nu ”verkställas”. Stater som inte tar emot sina medborgare ska bli utan stöd och bistånd. Vidare… ”spärrlista i EU mot hatpredikanter” ska upprättas, ”Skolverket behöver kartlägga icke-demokratiska värderingar” bland barn och ungdomar, förbud mot ”bilder med terroristinnehåll” i sociala medier, ”inga skattepengar till extremister”, förbud för ”fler extremistiska religiösa trossamfund [att] etablera sig” och ”bygga samarbeten med likasinnade som värnar de demokratiska värdena”, ”öka kontrollen och få tydligare demokrativillkor”, det är ju ”den liberala demokratin i hela Europa som hotas”.
Du ser vad som är direkta citat och jag tror inte jag kan beskyllas för att rycka dem ur sitt sammanhang. Kristersson och moderaterna vill nu slita åt sig ledartröjan från SD och KD och spela islamistkortet värst av alla.
Det är faktiskt patetiskt. Islamism är förvisso en förvirrad och desperat politisk trosriktning, skapad av – ja vi vet alla vem. Men utan att antyda var roten till problemen finns hävdar Kristersson att de kan lösas med mer repression. Jag försöker finna en liknelse här att ta till, men finner ingen. Kanske någon kan hjälpa mig?
Visst f-n är islamism och terrorn i dess släptåg ett gissel. Men att med detta gissel som förevändning avskaffa yttrandefrihet och rättssäkerhet blir som att försöka släcka bränder med bensin.
För att införa – som Kristersson (m) nu kräver – ökade kontroller för att förbjuda olämpliga bilder, att Skolverket ska kartlägga icke-demokratiska värderingar, att lärare ska spionera på skolelevers värderingar, att upprätta listor på hatpredikanter etc, etc, måste det införas så kallade ”demokrativillkor”, vilket han nämner. Men det är just den saken som lagrådet hittills, trots flera försök från regeringen, har haft allvarliga invändningar emot. Det går nämligen inte att förbjuda åsikter i en demokrati. Och myndigheter får inte syssla med åsiktsregistrering. Inte ens islamism får registreras!
Att det enda sättet att rädda ”den liberala demokratin” skulle vara att med formellt demokratiska beslut avskaffa dess absoluta kärna inses enkelt vara detsamma som att avskaffa själva demokratin.
Nu gäller det att samlas till rättssäkerhetens och yttrandefrihetens försvar. Uppiskade hatstämningar och mediedrev mot oönskade åsikter är farligt, det må gälla ”Black lives matter”, metoo, hbtq, antisemitism eller islamism. Stoppas samhällsdebatten genom röda linjer mot det ”otillåtna”, är vi illa ute. Det är handlingar som ska regleras i lag, inte åsikter.
Det stora problemet är att det inte finns en organiserad rörelse emot Kristersson och vännerna i hans nyliberala politikergeneration som tillsammans raserat den allmänna välfärden, skrotat försvaret och alliansfriheten, och krupit in i EU och Nato och nu även vill avskaffa toleransen. Det är deras handlingar som skapat jordmånen för det samhälle vi idag har.
Ulf Kristersson är ute efter ett samhälle som på många sätt liknar DDR. Och han är inte ensam. Vi kan se hur vanliga medborgare ute i Europa med stolthet meddelar att de anmält grannar som haft fest för mer än tillåtet antal personer.
Ulf K är som man är på hans kant, mycket motsägelsefull. Å ena sidan vill han ha igenom mängder av drakoniska åtgärder, vilka kräver en stark stat, å andra sidan vill han privatisera och konkurrensutsätta. I hans inre värld är detta nog ingen motsättning. Men denna hans värld är inte den värld de flesta av oss verkligen lever i.
Ett antal gånger nu har jag på Vetenskapsradion före 12.30 hört olika former av coronaexperter, sociologer, ekonomer m fl påpeka att klassklyftorna fortsätter att växa, ojämlikheten har blivit än större under pandemin. Att detta är en verklighet vill inte Kristersson se. I varje fall talar han inte om den. Och hur skulle han kunna förstå att det är DENNA verklighet som gör att ”den liberala demokratin i hela Europa [som] hotas”?
Om Kristersson är rädd för ”hotet mot den liberala demokratin” ska han ta avstånd från SD nu och för alltid.
En borgerlig partiledare, Jan Björklund, har jag hört tydligt ta upp de ökande klassklyftorna i Sverige. Han sade i Almedalen något i stil med att ”det inte var bra”. Men alltsedan dess har samtliga riksdagspartier, visserligen under gnöl och gnabb, fortsatt med att föra Sverige vidare mot än djupare klassklyftor. Att kanske emellanåt med ängslig röst säga att ”det inte är bra” det duger inte.
Att som Mikael Carlsson säga att det gäller att ta ”avstånd från SD nu och för alltid” duger inte heller. Hela livet, och därmed också politiken, är en process där man måste vara försiktig med ordet ”alltid”. Och det duger inte att i allmänna ordalag t ex säga till alla arbetarväljare som lämnat socialdemokraterna för att rösta på SD ”Ni är dumma i huvudet!” Man (vi, jag och du Mikael C) måste anstränga oss och i fråga för fråga gå igenom, diskutera och reda ut vad som är en ståndpunkt eller förslag som gynnar det svenska folket och därmed Sverige som stat.