”Vi visste inget” – eller visste vi?

guillou-historiefalsk

Klipp ur DN.se 2/9 2014

Jan Guillou är i blåsväder igen. I sin nya bok Att inte vilja se lär han hävda att de som 1945 sade att de inte vetat något om nazisternas folkutrotningspolitik, i synnerhet emot judarna, var i god tro. NU vet vi vad som hände, hävdar Guillou, men 1941-42 var det svårt att veta vad som var sanning och krigspropaganda.

Guillous kritiker har radat upp en mängd artiklar ifrån svensk press under dessa år, i synnerhet Hugo Valentins artikel i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 13 oktober 1942. Jo, men hur kunde man DÅ veta att det som Valentin skrev var sant och inte krigspropaganda?

Som historiker är jag i den lyckliga situationen att jag har tillgång till den fulla texten av Valentins artikel i min bokhylla. Den är ypperligt stilistiskt skriven (inte för inte var han morfar till min gamle Ordfrontförläggare Dan Israel).

Men nu var det 1942, och hur kunde man veta att Valentin hade rätt, att han talade sanning? Ord stod emot ord i den svenska pressen och opinionen.

Dock, det fanns en värld utanför Sverige. Den 18 december 1942 skriver Torgny Segerstedt i sin ”Idag”-spalt att:

”… de allierade regeringarna har i ett gemensamt uttalande brännmärkt den förföljelse för vilket det judiska folket utsätts från tyskt håll”.

Detta motsäger påståenden om att den utbredda antisemitismen i USA och Storbritannien fått dess ledare att ”titta åt annat håll”.

Men, hur visste man att detta inte var krigspropaganda? Det var ju ändå så att de avgörande bevisen, ”Wannseeprotokollen” från 1942 om den ”slutgiltiga lösning av judeproblemet”, blev kända först efter kriget.

Så trodde jag också tills jag skaffade mig en faximilupplaga av de viktigaste artiklarna i den nazistiska tidskriften Das Reich lanserad av Joseph Goebbles i maj 1940, som var ett slags nazisternas Newsweek.

Det behövdes 1941-42 ingen ”inside information”, nazisterna talade helt öppet om vad de hade för planer. Den 16 november 1941 kunde man i Das Reich läsa en ledare skriven av Joseph Goebbels med rubriken ”Die Juden sind Schuld”, (Judarna är skyldiga”).

”Världsjudendomens historiska skuld för utbrottet och utvidgningen av detta krig är tillräckligt bevisat att det inte fler ord behövs. Judarna ville sitt krig, och de har fått det nu … Judarna åtnjuta skydd av fienden utomlands. Det krävs inget ytterligare bevis för deras fördärvliga roll i vår nation. Judarna är fiendens sändebud bland oss …”

Som Lars Ericson Wolke skriver i sin Goebblesbiografi (sid 264-65) att ”tydligare kunde det inte skrivas att judarnas stod inför sitt utrotande”.

Kanske kommer det om 50 år att diskuteras huruvida opinionen i Sverige var medveten om de massmord som västmakterna efter 1990 bedrev, och bedriver, i arabvärlden, direkt eller indirekt. Man behöver inte gå till några hemliga dokument i CIA arkiven. Ni minns ju alla intervjun med Madelein Albright:

Lesley Stahl in ”60 minutes” on U.S. sanctions against Iraq: We have heard that a half million children have died. I mean, that’s more children than died in Hiroshima. And, you know, is the price worth it?

Secretary of State Madeleine Albright: I think this is a very hard choice, but the price – we think the price is worth it.

Den kan se och höra som vill se och höra.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  7 kommentarer for “”Vi visste inget” – eller visste vi?

  1. Kristoffer Larsson
    2014-09-04 kl. 9:46

    Bra text, Anders!
    Bara för att svensk press skrev en del artiklar om folkmordet på judar när kriget väl pågick innebär inte att svenskar faktiskt tog in och trodde på att folkmordet var ett faktum.

    Henrik Arnstad säger i debatten med Guillou att svenskarna upprördes starkt över deportationen av de norska judarna. Men att de upprördes så starkt över detta 1942 tyder snarast på att de var omedvetna om (eller inte riktigt var villiga att tro på) vad som hände judar i andra länder såsom Polen.

    Det som händer nu i Mellanöstern har för övrigt sin grund i bl.a. förintelsedokumentet “A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm”. Ändå låtsas många som om dokumentet inte existerar. Kanske kommer det om 75 år att diskuteras vad svenskar visste år 2014?

  2. Martin Kullberg
    2014-09-04 kl. 13:06

    *Asgarv* Ett garv jag förmodligen delar med Jan, den gamle räven.

    Ni har uppenbarligen inte fattat. Ni anför i er kritik emot Jannes bok, bevis för att svensken var informerad om saker som sedan visade sig vara FAKTISKA sakförhållanden.

    Boken heter faktiskt “Att inte vilja se” …

  3. Sven Andersson
    2014-09-04 kl. 13:39

    Ser fortfarande inte att Goebells citatet innebär utrotning. Att judarna ansågs vara fiender var knappast en nyhet, redan i Mein Kampf står det klart. Men ens fiender kan man internera eller utvisa inte nödvändigtvis utrota.

    Svenska polisstyrelsens representanter beskrev ju koncentrationslägen som rena semesteranläggningar och till för att skydda judarna från förföljelse. Så motbilder fanns från även svenska institutioner som säkert ansågs ha stor legitimitet.

    När det gäller Albright … försök gärna hitta objektiva siffror på hur många som dödades av Irak-blockaden. Jag försökte när det begav sig och hittade alltifrån 30 000 (Bush) till 1,5 miljon (Hussein). Frågan Albright fick gällde en påstådd siffra. Det är tillräckligt jävligt att hon tyckte det var värt priset oavsett sanningshalten i påståendet.

    Till frågan om huruvida det tyska folket (eller svenska) kände till judeutrotningen medan den skedde. Simon Wiesenthal kan väl inte ens den mest radikala betrakta som anti-semit?

    Vad visste tyska folket om förföljelsen av judar och av andra fiender till nazismen?

    Vissa initiala aspekter av naziförföljelsen av judar och andra motståndare var kända för allmänheten i Tyskland. Bojkotten 1 april 1933, aprillagarna och Nürnberglagarna var välkända eftersom de gavs full publicitet. Dessutom blev lagöverträdare offentligt bestraffade och skamfilade. Detsamma gällde även senare åtgärder mot judar. ”Kristallnacht” (Natten av Krossat Glas) var en offentlig pogrom som utfördes inför ögonen på hela befolkningen.

    Även om information om koncentrationslägren inte blev avsiktligt offentliggjord, hade den tyska befolkningen tillgång till mängder av information. Hur de intagna behandlades var allmänt känt, samtidigt som det inte var lätt att få kännedom om exakta detaljer.

    Emellertid var genomförandet av ”Den slutliga lösningen” och morden på ”icke- önskvärda” något som inte offentliggjordes för gemene man. Nazisterna försökte hålla morden hemliga och de vidtog säkerhetsåtgärder för att försäkra sig om att de inte skulle komma till allmän kännedom.

    Dessa säkerhetsåtgärder lyckades dock endast till viss del. Till exempel protesterade vissa präster offentligt mot eutanasiprogrammet, vilket ledde till att programmet upphörde i augusti 1941. Dessa protester uppstod uppenbarligen till följd av att många personer var medvetna om att nazisterna var i färd med att döda mentalt sjuka personer i speciella institutioner.

    Vad gäller judarna var det i Tyskland allmänt känt att de försvann efter det att de skickats österut. Stora delar av den tyska befolkningen hade dock inte klart för sig vad som hade hänt judarna. Naturligtvis fanns det tusentals tyskar som deltog i eller bevittnade verkställigheten av ”Den slutliga lösningen”, antingen som medlemmar i SS eller i Einsatzgruppen, som vakter i döds- och koncentrationslägren och som poliser i det ockuperade Europa eller tillsammans med Wehrmacht trupperna.

  4. Kjell Holmsten
    2014-09-04 kl. 14:02

    Vad vet/visste folk om krigen i Irak, Libyen, Afghanistan, Ukraina? Inte mycket, bara dravel som skriks hysteriskt från de omtalade fria medierna. Inte mycket av sanning med andra ord. Än mindre visst folk om vad som hände under 2:a världskriget eller första heller för den delen.

  5. Christer Strandberg
    2014-09-04 kl. 17:34

    Janne G har som vanligt rätt!? Nog var det svårt att veta något om “den slutgiltiga lösningen” (Förintelsen) 1941-42 eftersom det systematiska mördandet i 4 förintelseläger i Polen och två i Tyskland satte igång i början av 1942. Sjukt osannolika 4-5000 människor om dagen (i genomsnitt) mördades under åren 42-44.

    Koncentrationslägren började inrättas redan 1933 och även om de i första hand var tvångsarbetsläger så dog också många där under åren fram t.o.m. 1944. Dessa senare kände nog flera till (vi hade ju tvångsarbetsläger också i Sverige-Storsien t.ex.). Men de 6 dödslägren försökte nazisterna hemlighålla också för den egna befolkningen.

  6. Anders Persson
    2014-09-07 kl. 20:39

    Kanske har JG en poäng ändå.

    I Aftonbladet den 30 augusti 1944 återgavs ett reportage några dagar tidigare på ledarsidan i Daily Express av deras Moskvakorrespondent Alaric Jacobs från det just befriade koncentrationslägret Maidanek i östra Polen. Artikeln ansågs av tidningens ledarskribent vara ett led i engelska folkets ”europeiska uppfostran”:

    ”Det utgör nämligen ett rätt egendomligt psykologiskt faktum, att större eller åtminstone en mycket stor del av engelsmännen, särskilt kvinnorna, under detta krig vägrat lyssna på alla historier om grymhet. Av ointresserade lyssnare har dessa t.o.m. helt enkelt avfärdats som ’propaganda’, till inte ringa harm och förtret för flyktingar, som anlänt till London mer eller mindre direkt från koncentrationsläger, kanske med hoppet om att deras egna upplevelser skulle ytterligare egga en mäktig men oförstående bundsförvants stridslust.”

    Ledarskribenten återger flyktingarnas oro att den brittiska allmänhetens liknöjdhet kan få konsekvenser när de ansvariga nazisterna ska ställas till svars. Ett skäl till engelsmännens inställning har varit, tror Daily Express ledarskribent, att de förskonats från dessa erfarenheter och att ”opartiska bevis” saknats:

    ”Engelsk tankeförmåga är oförmögen förstå de motiv som ligger bakom massakerna…”

    Om brittiska allmänheten, som ju hade överväldigande skäl att misstro den nazityska makten, hade svårt att sätta tilltro till uppgifterna om organiserade folkmord, är det ju inte konstigt att oförmågan var ännu större i det ”neutrala” Sverige.

  7. Anders Persson
    2015-05-17 kl. 17:07

    Med anledning av vad Jan Guillou skriver i dagens AB:

    ”Vad jag hävdat, och vidhåller, är något helt annat. Nämligen att det industriella massdödande som vi i eftervärlden benämner Förintelsen inte blev allmän kunskap förrän i andra världskrigets slutskede, varken i Sverige eller exempelvis i Storbritannien.”

    vill jag hänvisa till min kommentar 7 september (längre upp i denna spalt), vilken JG kanske alluderar till, göra följande tillägg:

    Förintelseläger fanns bara i det av tyskarna ockuperade Polen.
    Självfallet dog hundratusentals människor i de andra lägren, de så kallade ”koncentrationslägren” (Bergen Belsen, Buchenwald, Dachau osv), men de var inte inrättade för någon systematisk avlivning. Det fanns alltså inga gaskamrar i t.ex. Bergen-Belsen eller Buchenwald, vilket än i dag gör besökare förvånade.

    De två förintelselägren Majdanek och Auschwitz befriades av Röda Armén 23 juli 1944 respektive 27 januari 1945. Om detta skrevs det i svensk press, men det var först när amerikanarna 11 april 1945 befriade Buchenwald och britterna 15 april Bergen Belsen som det blev stora rubriker. Anne Frank blev inte gasad utan dog, troligen av tyfus, i Bergen Belsen.

    Detta antyder att till och med ”i andra världskrigets slutskede” förhöll sig opinionen i väst skeptisk till rapporter om ”Förintelsen”, vilka kunde tolkas som ”sovjetisk propaganda”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.