Min far, den bortgångne IDF*-generalen Matti Peled, krävde 1967 en tvåstatslösning och som jag berättar i boken, Generalens son, en israels resa genom Palestina, fortsatte han att kämpa för denna ”lösning” tills den dag han dog. Det kanske var en revolutionär idé då, särskilt för en pensionerad IDF-general. En del skulle till och med kalla det progressivt även om jag personligen inte skulle gå så långt. Den gav Israel en utväg att skapa legitimitet för sin erövring av Palestina 1948 och samtidigt blidka det palestinska folket genom att ge dem en liten, maktlös stat som skulle göra det möjligt för dem att utöva sin rätt till självbestämmande.
Två årtionden senare, när det var uppenbart att Israel aldrig skulle låta detta hända, uppfordrade min far USA att upphöra med sitt ekonomiska och militära stöd till Israel.
1992 krävde han sanktioner mot Israel. Så när Bernie Sanders och andra så kallade progressiva politiker pratar, liksom J Street, om en tvåstatslösning och möjligheten att använda biståndet för att sätta press på Israel, är de försenade med ett par årtionden och miljarder dollar back. Utan totalt stöd för rörelsen för Bojkott, Divestering och Sanktioner [BDS], når man inga framsteg för palestiniernas rättigheter.
Ofarligt spel
Att under senare delen av 1960-talet och början av 1970-talet kräva att en palestinsk stat skulle etableras på Västbanken och Gazaremsan var farligt därför att det fanns en verklig möjlighet att det kunde ske. Idag, fem årtionden senare under vilka samtliga regeringar i Israel har arbetat outtröttligt för att integrera Västbanken med resten av staten Israel, är en palestinsk stat inte längre möjlig och att kräva det är ett ofarligt politiskt drag. Bernie Sanders vet det, personerna inom J Street vet det, och alla andra så kallade progressiva vet det också. Ett djärvt och progressivt steg skulle vara att kräva en demokratisk stat med lika rättigheter för alla i hela Palestina, från Jordanfloden till Medelhavets strand.
Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Frågan är, var fanns dessa progressiva personer när möjligheten till en tvåstatslösning fortfarande var möjlig? Därmed inte sagt att det skulle varit en rättvis eller bra lösning, då det legitimerade de sionistiska brotten som skedde 1948 och tidigare. Men om vi lägger det åt sidan för ett ögonblick – var fanns dessa så kallade progressiva, när det fanns en reell möjlighet att etablera ett oberoende Palestina på Västbanken och Gazaremsan? De fanns ingenstans.
Den officiella linjen för alla, på varandra följande, amerikanska administrationer har varit att FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338 skulle ligga till grund för ett fredsavtal. Dock har varken de olika administrationerna eller andra amerikanska politiker utanför administrationen gjort någonting för att driva denna idé framåt.
Nu när det är för sent och det står klart att Israel aldrig hade tänkt sig att tillåta rätten till självbestämmande att realiseras för palestinierna, och vi vet också att den så kallade ”fredsprocessen” som duon Rabin–Peres kokade ihop inte var något annat än en parodi. Då bestämde sig Bernie Sanders och J Street-liberalerna för att göra ett ”djärvt” uttalande grundat på en gammal och föråldrad idé. Men det är inget djärvt med detta deras stöd för Israel. Det är inte progressivt att vänta i fem årtionden med att stödja en idé som nu inte har någon chans att förverkligas.
Ett steg i rätt riktning
Vad som till sist kan sägas om denna mycket långsamma inlärningskurva är att det är ett steg i rätt riktning. Att idag erkänna och tillkännage att det palestinska folket, i över sju decennier, har utsatts för folkmord, etnisk rening och apartheid är fortfarande sent [tidsmässigt], men det skulle signalera ett verkligt steg i rätt riktning. Men varken Sanders eller hans värdar på J Street-konferensen är dock villiga att gå så långt.
Det längsta Sanders är villig att gå är att säga att han stöder Israel och att palestinierna har behandlats orättvist. Nu föreslår han att en del av de 3,8 miljarder dollar i bistånd som går till Israel bör omfördelas för att lösa den pågående humanitära krisen i Gaza. Hur mycket? Det nämnde han inte. Så varför inte föreslå att helt stoppa biståndet till Israel och skicka dessa miljarder dollar till de människor som verkligen behöver dem för att återuppbygga Gaza, ombesörja medicinsk omvårdnad samt vatten och mat.
Problemet är att vi alla har blivit tillvanda att tro att palestinier aldrig bör begära för mycket. Palestinier bör vara tacksamma för de smulor som erbjuds av de vita rika politikerna i USA och Israel. De borde välkomna idén att Israel kommer att ”ge” dem en bråkdel av deras eget hemland [Palestina] för att bygga en ministat. De borde vara tacksamma för att en politiker i USA offentligt sade att de behandlas orättvist. Palestinierna bör inte vara oresonliga och de bör avstå från att kräva något som helst som skulle störa Israel och dess sionistiska anhängare runt om i världen.
BDS
Uppmaningen om Bojkott, Divestering och Sanktioner mot Israel är ett för långt steg att ta för Sanders och J Street där J Street hävdar att de motsätter sig uppmaningen till Bojkott och att ”[Bojkott]rörelsen inte är en vän till Israel.”
Av palestinierna krävs det uppenbarligen att de ska bevisa att de är vänner till Israel innan man lyssnar på deras krav, än mindre acceptera dem om de inte också erkänner Israels rätt att existera – ytterligare ett absurt krav som regelbundet ställs på palestinier.
Det grundläggande problemet ligger i uttalanden som detta av J Street:
”J Street anser att upprätthållandet av en stark och livskraftig relation mellan USA och Israel […] är USA:s stöd till Israel som demokrati och ett nationellt hem för det judiska folket en historisk och avgörande faktor.”
Så länge USA:s relation till Israel anses mer värdefull än det palestinska folkets mänskliga rättigheter kommer rättvisa för palestinier att förbli en avlägsen dröm. Utan stöd till BDS-rörelsen och deras uttalade krav, nämligen att: avsluta Israels militära ockupation av palestinskt land, lika rättigheter och rätten för flyktingarna att återvända till sina hem och sina egendomar, kan inga framsteg ske.
Vänta med champagnen
Att läsa inläggen på Twitter under tiden som J Street-konferensen ägde rum i Washington kan ge intrycket av att rättvisa för palestinierna ligger precis om hörnet. Men det var Israel som stod i fokus, inte mänskliga rättigheter för palestinierna. Den pågående diskussionen om tvåstatslösningen vid evenemanget fungerade som ett fikonlöv och skyddade Israel från berättigad kritik och tillåter kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Palestina att fortsätta oavbrutet.
Washington. Jacquelyn Martin | AP
Uttalanden som det av Julian Castro tyder på en rådande strutslik inställning, med huvudet i sanden: ”Vi behöver en regering i Israel som återvänder till vägen för tvåstatslösningen.” Ingen brydde sig om att fråga om Israel verkligen någonsin befann sig på den vägen.
Bernie Sanders uttalande på J Street-konferensen antyder också en önskan om att avsiktligt missa målet: ”Att säga att regeringen under Netanyahu har varit rasistisk är inte antisemitism – det är ett faktum” sade han. Netanyahu är utan tvekan en rasist. Ändå skiljer han sig inte från någon annan israelisk premiärminister. Det är inte frågan om att en enda premiärminister är problemet, det är hela det sionistiska koloniala projektet i Palestina som är problemet.
Hur länge?
Mer än fem decennier har gått sedan min bortgångne far, en av de högt uppsatta generalerna i IDF från 1967 års krig, krävde en tvåstatslösning. Det är en lösning som gynnar Israel och som erkänner mycket begränsade rättigheter för palestinier och är en dålig ursäkt till fredsplan. Det är en lösning som ignorerar de brott som min far, bland många andra, begick 1948. Det är en lösning som faktiskt legitimerar dessa brott. Det är en ”lösning” bakom vilka politiker, som vill framstå som progressiva, kan gömma sig, eftersom den inte erbjuder någon lösning. Det är en lösning som är populär bland dem som låtsas bry sig om rättvisa och mänskliga rättigheter, men som inte vill ha en verklig förändring. Man måste fråga sig hur länge ska den här parodin tillåtas att fortsätta?
* IDF – Israeli Defence Forces
Översättning till svenska: Kjersti Rekve
Om Palestinas vänner överger kravet på en tvåstatslösning, hur går vi framåt då? Ska Palestinarörelsens krav bli de som BDS-rörelsen har enligt artikeln ovan: ”avsluta Israels militära ockupation av palestinskt land, lika rättigheter och rätten för flyktingarna att återvända till sina hem och sina egendomar”.
Det finns bara en väg framåt för USA:s folk. Att rösta på kandidater som inte tänker stödja fortsatta krigsförbrytelser.