Vid graven – livet går nu vidare

Urnsättning på Vaksala kyrkogård 27 juni 2019.

å förmiddagen den 27 juni sattes urnan med askan av Barbro ner i graven vid Vaksala kyrka i Uppsala. Det är en vacker plats intill den gamla kyrkomuren där man kan sätta blommor i den lilla jordrutan framför gravvården – som jag tillverkade av en gammal planka från Vagnmakartorpet i Uppskedika.

Det var den sista ceremoniella händelsen som satte punkt för Barbros själva fysiska existens. Urnan var ganska tung och gjord av ett miljövänligt material som sakta ska förmultna tillsammans med sitt innehåll och förenas med andra fysikaliska rester av mänskligheten.

Jag håller i urnan, men har svårt att känna att det har med Barbro att göra. Men lika fullt är det fysiska stoffet i urnan från Barbros kropp. Men hennes och mitt gemensamma liv tog slut morgonen den 10 mars. Det var den verkliga slutpunkten. Därför är för mig askan och urnan något ganska odramatiskt, dock föremål för en sista värdig handling att läggas till minnena.

När människor dör blir de historia; de närstående döda blir privathistoria och de okända uppgår i den stora historiska berättelsen, som oavbrutet skrivs om. Men det privata och det stora hänger ihop med tusen osynliga men starka trådar. Därför kan och ska vi vårda våra minnen och skriva både den privata och den stora historien. Men, vi kan inte leva i historien, då tappar vi fotfästet i det ännu pågående livet.

Det som nu pågår för mig – och för alla andra som nyligen förlorat sin allra närmaste – är sökandet efter en ny väg. Hur den ska bli vet man inte, men på den vägen måste man till slut komma så långt att sorgen bleknar.

Men vad är sorg?
Sorg talar man bara om i samband med döden. Men jag har svårt att veta vad sorg är. Ordet är så tungt, har ett eko av kyrkorum. Ordet passar inte mig. Jag har det ju bra. Jag hoppar fortfarande med lätta steg över stock och sten, jag är stark till det yttre. Men ensam är svag. Många talar om det pågående “sorgearbetet”. Visst är det något i den vägen som pågår. I alla fall genomgår den närmast efterlevande en omstöpande process, som knappast kan styras. Man seglar i vinden.

En tyngande tanke i början – som skär som en ond ilning genom kroppen – är; Vilken rätt har jag att leva vidare?

Men det gör jag. Och det går ganska bra, jag finner mig väl till rätta med folk omkring mig och jag tänker mycket på saker jag vill göra, kanske till och med träffa en kvinna igen… Men då biter skammen till så det svider. Oförnuftigt, men verkligt.

Om man som jag levt i ett förtroendefullt och kärleksfullt förhållande i många år är banden mycket starka och saknaden obegriplig. Just detta obegripliga är allra svårast att uthärda. Men jag för ingen dialog med Barbro längre. Jag vet vad jag vill berätta för henne, men när jag försöker tala ser jag henne inte. Det räcker att tänka tankarna, då är hon förstås tillbaka lite hos mig. Men, hon är och förblir borta ur mitt levande liv.

Dock, i trädgårdens blommor, som var hennes stora glädje, där finns hon. De är hon. Våra barn och jag har blivit noga med att sköta de två stora rabatterna. Och trädgårdslandet har aldrig varit så fint som i år. Det arbetet har fått ny mening. Det är Barbros förtjänst.

Hur mycket vi än talade om det meningslösa att fotografera blommor – de är ju alltid bäst i levande livet – kunde hon inte låta bli. Hennes kamera var full av blommor. Jag är nu glad för de bilderna.

Här ett litet urval från säsongen 2017. (Roa er gärna med att sätta namn på blommorna)

  3 kommentarer for “Vid graven – livet går nu vidare

  1. Bror Kajsajuntti
    2019-07-03 kl. 7:23

    Knut!
    Det var först idag jag såg din sorg, eftersom jag inte läser allt bakåt på internet. Jag kände aldrig Barbro, har aldrig träffat henne, men blir tagen av det du skriver och skrivit redan tidigare.
    Vännen Bror

  2. Kjell Martinsson
    2019-07-03 kl. 18:24

    Mycket fin och gripande text!

    Mikael Wiehes sång om döden säger ju också väldigt mycket om vår färd.

    Jag hoppas innerligt att du hittar nya vägar!

  3. Leif Stålhammer
    2019-07-03 kl. 22:17

    Vilka härliga bilder! Livet är så märkvärdigt; att det kan vara så vackert!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.