I dryga 2000 år dominerades västerländsk medicin och läkekonst mer eller mindre fullständigt av den humoral-patologiska idévärlden med rötter i antiken. Humor är latinets vätska, medan patologi är det grekiska ordet för sjukdomslära.
Det var i praktiken, trodde man, de fyra kroppsvätskorna – blodet, slemmet samt den gula och svarta gallan – och dessa vätskors inbördes konsistens och kondition – som låg till grund för individens hälsa och välbefinnande. Sjukdomar orsakades helt enkelt av förändringar i kroppsvätskornas, framför allt i slemmets och blodets, sammansättning och beskaffenhet.
De läkemetoder som tillämpades var därför skilda former av vätskereglering – åderlåtning, koppning, laxering och kräkningskurer. På det viset återställdes vätskebalansen och den besvärande sjukdomen kunde i princip botas – något som visserligen sällan blev fallet i praktiken…
Med de humoral-patologiska lärosatserna var den klassiska temperamentsläran nära sammanlänkad. Sangvinikerna hade blodet (sanguis) att tacka för sitt goda humör, de sävliga flegmatikerna ansågs ha överskott på slem (phlegma), kolerikerna regerades från morgon till kväll av den gula gallan (cholera), medan de arma melankolikerna, de för jämnan modstulna och tungsinta, var livegna trälar under den svarta gallan (melancholia). Ett resultat av detta grundmurade synsätt blev, naturligt nog, att de olika behandlingsformerna anpassades till den sjukes personliga temperament. De ställda diagnoserna var ofta lika schablonmässiga som bekväma.
Sangvinikern fick remiss till blodigelsterapeuten, medan kolerikern förärades en portion välsmakande kräkmedel. Att vara frisk innebar per definition att befinna sig vid sunda vätskor.
Emellertid förhöll det sig så att inte bara de fyra temperamenten fogades ihop med kroppsvätskorna. Luften, vattnet, elden och jorden – alltså de fyra elementen – gjorde det också. Blodet knöts samman med luften, slemmet med vattnet, den gula gallan med elden och den svarta med jorden. Även några av himlakropparna gavs viktiga positioner i detta naturfilosofiska schema (som väsentligen byggde på spekulationer och bara i liten utsträckning på verifierbara fakta).
Vidare ansågs kroppsvätskorna ha sina huvudkontor på särskilda och klart specificerade platser i den mänskliga organismen – blodet föga oväntat i hjärtat, slemmet i hjärnan, den gula gallan i levern och den svarta i mjälten. I de Hippokratiska skrifterna tecknas bilden av hjärnan som en kall massa, vilken girigt suger åt sig allt det överflödiga slemmet i kroppen. President Donald Trump är i dag ett levande exempel på att den bilden inte kan avvisas med självklar automatik.
Som en orygglig symbol för antikens härskande idéströmningar inom läkekonst och medicin framstod anatomen Claudius Galenos från Pergamon (ung. 130 – 200 e Kr.), en gudarnas jämlike med cirka 100 vetenskapliga lärdomsprov på sitt samvete. Alla dessa skrifter innehöll, underförstått, den etablerade medicinens oförfalskade sanningar. Som utövande läkare hade Galenos vunnit ’De storas’ förtroende och kallades bland annat, under sina år i Rom, till kejsaren Marcus Aurelius sjukläger, när denne hade förätit sig på getost. Vid ett senare tillfälle utsågs Galenos till legitimerad fältläkare av samme Marcus Aurelius inför ett förestående angrepp på markomannerna.
Snett till höger om den galenska piedestalen tronade araben Ibn Sina (980 – 1037), här i västerlandet mer känd under namnet Avicenna från Bukhara, upphöjd författare till Helandets Bok och under lång tid Galenos främste uttolkare i arabländerna.
Först när tysken Rudolf Virchow (1821 – 1902) trädde in på det medicinska scengolvet i mitten av det förr-förra århundradet, kunde den humoral-patologiska föreställningsvärlden slutgiltigt skjutas i sank. Virchow lade grunden till cellular-patologin och blev därvid en av den nya medicinens portalgestalter.
Traditionella analyser av kroppsvätskorna fick, långt om länge, vika för mikroskopiska undersökningar av bindväven. Att konstatera cellförändringar, inte vätskeförändringar, blev från och med nu en viktig uppgift för läkarskrået.
”De medicinska systemens långa natt är förbi”, utropade Virchow i triumf. ”Detaljundersökningarnas tidsålder har äntligen kommit.”
