Vietnamveckan i Gävle, våren 1969

Titta på bilden. Den visar en demonstration i Gävle under Vietnamveckan våren 1969. Där ser du några unga och några lite äldre män som stolta bär plakat, banderoller och fanor till stöd för Vietnam. Synar vi personerna i tågets tät kan vi se att enhetsfronten hade sina ganska typiska särdrag.

Från vänster: Leif Strandberg (i ljusa byxor strävandes med banderoll i motvind) – Gävle FNL-grupp, Bertil Måbrink, – VPK Gävle, Niklas Plænge Jacobsson – VUF Gävle, CH Hermansson – partiordförande VPK, Lars Strid – VUF och Gävle FNL-grupp, Jan Lodin (i vitskjorta och slips bärandes portfölj) – VPK Gävle, typograf Jan Lindahl – KFml Gävle (och sedermera generös donator till FIB Kulturfronts satirarkiv), Lars Lundgren (i banderollens andra ände) – SSU och Gävle FNL-grupp. Skymd av flagga finns möjligen Ulf Karlström (DFFG och KFml). Han var huvudtalare vid demonstrationen och gjorde som alltid ett strålande framträdande, inte minst när han citerade Nordahl Grieg och hans kända skrift (från 1938) om ”luftvärnskanoner till Barcelona”. Längst fram bär hamnarbetaren och KFml:aren Sven Johansson, tillsammans med dottern, kraftfullt FNL:s fana.

Det finns förstås mycket att säga om var och en av dessa personer. Men här och nu vill jag särskilt berätta om mannen i vitskjorta och slips, han som bär en portfölj. Han har, när bilden tas, bara tre månader kvar att leva, men det liv han levt förtjänar att berättas. Och det livet har med Henrik Lindes text att göra.


Vi kommer in i berättelsen vårvintern 1968. Leif har gått med i Gävle FNL-grupp hösten 1967. FNL-gruppen får låna VPK:s lokal i Folkets Hus; och stencilapparaten. Närheten till kommunisterna ”på andra våningen” gör att en del av oss även bildar en VUF-avdelning. Under julhelgen 1967–1968 har vi haft heta diskussioner om polisbrutaliteten vid 20 december-demonstrationen i Stockholm.

Vi håller oss kvar på andra våningen i Folkets Hus även om vi bråkar en del med farbröderna om hur man egentligen bör se på polisbrutaliteten den 20 december förra året. Lite träiga och fega tycker vi att de är, farbröderna.

Men de har ordnat så att en något yngre kamrat från partiet ska vara vår kontaktperson. Något yngre betyder att han är mellan 35 och 40. Första gången jag ser denne, vår kommande ungdomsledare är en fredag när vi sitter med en kommunistveteran från Stockholm som stridit med de Internationella brigaderna i Spanska inbördeskriget.

Precis när vi unga röda sitter hänförda och lyssnar på Sixten Rogebys berättelser om striderna mot fascisterna vid Madrid, Guadalajara, Teruel, Ebro och Aragon öppnas dörren och ungdomsledaren gör entré.

Han avbryter Sixten, tar genast över rummet, slänger sin läderportfölj på bordet och berättar att han på vägen hit, från lärarjobbet, hunnit med att affischera för den kommande storfilmen som ska visas på Bio Kontrast.

– Det är Solanas film Smältugnarnas timme, La hora de los hornos, som på fyra och en halv timme förklarar imperialismen, förtrycket och motståndet. Jag har satt upp affischer utanför alla skolor och det kommer säkert flera hundra, kanske tusen gymnasister och ser filmen och har man sett den finns ingen återvändo, då är det raka vägen till Vänsterns ungdomsförbund. Jag har med mig extra affischer till er ungdomar. Sätt upp dem inne på skolans anslagstavlor, fråga rektorn om lov så att det inte blir några olagligheter, men sätt upp dem på alla anslagstavlorna, sätt dem på grindstolparna vid Ruddamsgatan, Staketgatan och Slottsgatan, sätt upp på träden runt skolan, och agitera så att alla kommer… det här är vår chans att mobilisera ungdomarna i Gävle.

Han tar ut affischer ur väskan och sprider ut dem på bordet så att askfat och kaffekoppar närapå dråsar ner på golvet. Sedan tar han på sig sin lilla hatt, torkar av skorna på dörrmattan och lämnar lokalen.

Så börjar det första mötet med vår ungdomsledare. Han heter Jan Lodin, arbetar som lärare, är nybliven medlem i partiet, men har möjligen varit med i något tidigare skede, på femtiotalet, vad jag förstår?

Med Jan Lodin får aktivismen ännu mer luft under vingarna. Hans nästan maniska energi är en stormvind som drar med sig alla i hans närhet.

Vi affischerar om den oerhört långa långfilmen om imperialismen i Latinamerika, La hora de los hornos, och om andra filmer som vi kan visa på Bio Kontrast, en del kommer från Sovjet och liknar de filmer vi såg under lärarkonflikten.

Inför varje film vill Jan Lodin hålla en kort inledning. Den blir ofta väldigt lång. Men, han kan onekligen mycket och jag lär mig ännu mer om världen och politiken. Hans berättelser rör sig om allt mellan himmel och jord. Ena gången är det den ryska revolutionen, andra gången diskuterar vi den reformrörelse som just nu pågår i Tjeckoslovakien.

– Det är bra att socialismen får ett annat ansikte än det ryska, tjeckerna är mer som oss, ryssarna är lite svåra att identifiera sig med, men tjeckerna är bra, nu när det blir bättre där nere i Prag blir det bra även för oss, folk kommer att se att socialismen har ett mänskligt ansikte”, säger Jan i ett enda andetag.

En annan gång är vi i Romarriket, dess uppgång och fall. Jan Lodin är särskilt bra på att återge händelserna kring Julius Caesars död 44 före Kristus. Den gången tar han några pennor och låter dem föreställa alla de knivar som hugger sig in i kejsarens kropp. ”Även du min Brutus”, vrålar han när han ligger tvärsöver bordet i partilokalen… och Caesar är död.

Jan uppmuntrar oss också att göra en egen tidning som vi kan sälja eller dela ut gratis samtidigt som vi säljer Tidssignal som är en ny lite bredare, lite ungdomligare kommunistisk veckotidning, lite grand som en röd Bild Journalen faktiskt.

”Så här gör ni”, säger Jan Lodin, och så kommer en lång utläggning om hur en tidningsredaktion fungerar.

Vi döper vår tidning till Strid, efter en av kamraterna i gruppen. Tidningen får en redaktion och en ansvarig utgivare som utgörs av de välformulerade kamraterna från den akademiska överklassen, de med extra gott självförtroende.

Vi delar ut artikelrubriker mellan oss och sätter oss ned och författar.

Det blir artiklar om Vietnam, EEC, avtalsrörelsen samt en kritisk kommentar om den i USA så populäre filosofen Herbert Marcuse som vi menar är en CIA-agent som försöker leda bort den revolutionära rörelsen in i psykologiska, individualistiska, alltså borgerliga irrgångar.

Vi plockar även in en dikt av Brecht och några citat från August Strindberg.

Det blir till slut en fin svartvit publikation i A4-format. Överst på första sidan kan läsaren ta del av tidningens devis: Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär rörelse.

Efter några veckors redaktionellt arbete kan vi äntligen stå vid stencilapparaten av märket Gestetner och trycka fram vår egen tidning – Strid.

Nu återstår det att dela ut den!

Tidigt en vintermorgon åker vi iväg till pappersbruket i Bomhus för att sprida lite information om bland annat Hebert Marcuses förräderi mot den revolutionära rörelsen.

Jodå, jobbarna på morgonskiftet tar emot vår tidning och vi får senare höra att den inte var så dum. Den var lagom tjock att använda som pannlapp när matdosan skulle tas ur värmeugnen. Men någon hade klagat. Han hade hoppats på att vi skulle haft med oss Peking Review i stället. Den hade de fått vid ett tidigare tillfälle från kineserna på båtarna utanför fabriken.

– Det var en jävla bra tidning, gjord på rispapper, det bästa pappret jag rullat mina cigaretter med.

Ja, med Jan händer det grejer. Hela vårvintern är vi igång med än det ena än det andra. Han bjuder bland annat in en föreläsare från Palestina som representerar befrielsefronten Al Fatah. Även det mötet skapar en hel del rabalder i lokaltidningarna.

Sedan är det då alla lördagarna utanför systemet där vi säljer Vietnambulletinen för en krona styck. Till skillnad från farbröderna på partilokalen är Jan Lodin aktiv i försäljningsarbetet. Det är fröjd att stå bredvid honom och höra hans svada.

Ja, sedan organiserar vi vårens Vietnamvecka; tal, appeller, föredrag och själva höjdpunkten demonstrationen genom Gävle.

Dessutom kommer det en ny studiecirkelbok. Vänsterns ungdomsförbund centralt är precis färdig med en bok som heter Marxism – Bakgrund – Teori – Praktik. Det är en pocketbok på 200 sidor indelade i 12 kapitel, författade av kamrater som är mellan fem och tio år äldre än vi. Den boken kommer att ersätta studiecirkeln om Vietnam som vi ju redan är klar med.

Hej och hå. Det svänger om den röda rörelsen.

När man är mitt inne i aktivismens öga hinner man inte lägga märke till vad som sker med årstider och natur. Men jag vill minnas att dagen när jag möter Torsten och Sven har snön smält, isen på Gavleån är borta och det börjar spricka ut lite grönt i buskar och träd.

Vi stöter på varandra nere i foajén till Folkets Hus. Jag är som vanligt på väg upp till andra våningen, men Torsten och Sven har lämnat den våningen för gott.

Torsten har en väska i handen, ur den plockar han fram några broschyrer i A5-format. Broschyrerna är ganska tunna och har lite oväntade titlar: Tjäna Folket, Till Minnet av Norman Bethune, Den narraktige gamle mannen som grävde bort berg. De luktar faktiskt lite grand som de små häften som Jehovas Vittnen brukar kränga när de knackar dörr – små löftesrika blad.

Andra häften ur Torstens väska luktar annorlunda och har även mer bekanta titlar, som till exempel Om den dialektiska och historiska materialismen. Det oväntade med just den skriften är kanske att författaren heter Josef Stalin. Slutligen tar Torsten upp en röd liten bok men plastomslag. ”Det här är Maos lilla röda”, säger han.

Torsten, som är murare, och Sven, som är hamnarbetare, berättar att de varit med partiet på andra våningen under en del år, men ”nu får det vara nog.”

De har anslutit sig till en liten grupp som bröt sig ur partiet förra sommaren och bildade ett förbund som heter Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna, KFml.

– Vid kongressen i maj förra året slängde partiet sina kommunistiska principer över bord och blev ett socialdemokratiskt parti, dessutom har de varit fega och mesiga i Vietnamfrågan och dessutom har de illusioner om att Sovjetunionen är eller kan bli ett socialistiskt land. Nej, socialismens ledstjärna finns nu i Kina och leds av ordförande Mao. Han är den som följer traditionen från Marx, Engels, Lenin och Stalin. Sovjet svek sin hjältemodiga historia när Krusse svärtade ned Stalin 1956. Nu är det marxismen-leninismen-Mao Tse-tungs-tänkande som gäller. Här får du en inbjudan till föredrag på Kungsgatan i morgon. Det är förbundets ordförande Bo Gustafsson som kommer från Uppsala och föreläser om Karl Marx och Kapitalet. Kom dit. Lämna revisionisterna där uppe, kom till oss revolutionärer, men skynda på, tåget går. Massorna reser sig. Och i Kina har massorna redan gjort upp med sina egna förrädare genom den Stora Proletära Kulturrevolutionen. Kom med.

Jag häpnar. Finns det något till vänster om Vänsterpartiet Kommunisterna? Precis nu när min världsåskådning börjar ta form uppenbaras en spricka i hela härligheten. Har det brutit sig ur en kommunistisk grupp ur kommunisterna? Det här känns inte bra och jag vill försvara det som är:

– Jag känner till Bo Gustafsson, det är han som sammanställt boken med Marx och Engels i urval, börjar jag. Den är bra! Men det vi gör är också bra. Just nu har vi mycket på gång med Jan Lodin… ”

– Jan Lodin! Han är ju för fan polisspion, en Säpo-agent som sett till att kamrater fått livstids fängelse. Hur kan ni sitta vid samma bord som Jan Lodin!

… säger Torsten och berättar en osannolik historia – som kanske ändå är alldeles sann.

På julaftonskvällen 1951 sitter Jan Lodin, en ung kommunist och lärarstudent i Stockholm och dricker julgrogg med sin hyresgäst Fritiof som av och till arbetar på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman. Jan och hans unga hustru har en lägenhet i Aspudden. Hustrun är gravid och avstår från sprit, men hon är också med den här speciella julaftonskvällen.

Hyresgästen, eller snarare den inneboende, eftersom han ligger efter med hyran, ja, egentligen har han aldrig ens börjat betala hyran, kallas Fritte, av dem som tyckts känna honom. Fritte! Ett ganska förklenande namn kan man tycka. Och därför, denna berusande kväll kommer Fritte ut med sitt riktiga namn. Han berättar något märkvärdigt för sitt värdpar:

– Vet ni egentligen vem ni sitter med. Jag är inte Fritte om ni tror det. Jag är Mikael, mitt täcknamn är Mikael. Mikael! Den främste av änglar, den som är lik Gud. Det är något annat det!

Nej, det är ingen liten Fritte som sitter där med en julgrogg i Lodins lägenhet i Aspudden. Det är Mikael och han är en ful fisk och nu berättar han sin egentliga historia.

Han berättar om sina insatser i Spanska inbördeskriget och hur han under andra världskriget inte bara räknar tysktågen som går genom Sverige utan dessutom noterar han hur de är bestyckade och till och med vilka stämningar som råder bland fiendens soldater. Och han rapporterar till Moskva! Han äger ju både en radiosändare och en pistol.

Efter kriget fortsätter han med liknande verksamhet. Han får tag på alla detaljer kring Bodens fästning, Kalixlinjen, ja till och med det mesta ur fortifikationsförvaltningens hemliga arkiv. För detta tar han hjälp av de kommunistiska kamraterna Fingal, Martin, Tage och Hugo. Och hela tiden säljer han informationen vidare till ryssarna.

Genom fästmön Lilian får han kunskap om hur matleveranserna till de militära depåerna ser ut. Mikael super även officerare i Boden under bordet och mjölkar dem på information. Han är dessutom en viktig länk i ryssarnas atombombsspionage i USA.

Detta och mer därtill berättar hyresgästen Fritiof för sitt värdpar julaftonskvällen 1951. Och Jan tror på det han hör, och går redan på juldagen till Säpo, som anlitar Jan som infiltratör i nätverket kring Mikael.

– Det här är Enbomsaffären, säger Torsten. Den där skurken där uppe på andra våningen som du är så imponerad av medverkade alltså till att Fritiof Enboms barnsliga fantasier blev till en spionhistoria och slutade med tre livstidsdomar och tre fängelsestraff för spioneri för några av partiets verkliga trotjänare.”

Jag häpnar igen och måste fråga:

– Men visst var han ändå spion, han Enbom?

– Nej för fan, Enbom är en stackars mytoman och Lodin är av samma skrot och korn, mytomaner båda två. Passa dig för Lodin om du inte vill sitta på kåken resten av livet. Lodin är inte bara mytoman, han är också en tjallare. Kom till oss i KFml i stället, säger muraren Torsten.

Epilog

Mötet med muraren Torsten äger, som sagt, rum våren 1969. När försommaren kommer lämnar jag Vasaskolan i Gävle, som en i den första och stora kullen ungdomar som lämnar gymnasiet utan att ha tagit studenten – på riktigt. Jag börjar sommarjobba på mejeriet i Gävle, hjälper till att rusta FNL-gruppens alldeles egna lokal och skriver tillsammans med Jan Lindahl en artikel i FNL i Sverige 6:69: ”Bekämpa spontanismen – förbättra arbetsstilen”.

En morgon, innan jag cyklar iväg till jobbet, läser jag i Arbetarbladet att Jan Lodin omkommit i en trafikolycka. Jag har kantrat över till KFml vid den tiden, så några kondoleanser blir det inte och jag tänker inte heller så mycket på vad som hände Lodin den där sommarkvällen. På hösten flyttar jag till Umeå.

Långt senare, någon gång 2008–2009, får jag en förfrågan att förläsa om min bok Vygotskij i praktiken. Jag tackar ja, och personen som möter upp vid stadens resecentrum visar sig vara dottern till Jan Lodin. Hon berättar:

– Det var en sommarkväll. Vi var på väg norrut, till stugan. Pappa körde och min bror och jag slumrade i baksätet. Plötsligt i en kurva, eller om det var ett backkrön, blir pappa bländad av solen, får sladd och kvaddar bilen. Min bror och jag klarar oss, men pappa dör omedelbart.

Hon säger också att ”det är synd att minnet efter pappa endast handlar om hans görande kring spionaffären. Pappa Jan var en kreativ man på mer än ett sätt och jag vill att han skall kommas håg så, också”.

Jan Lodins grav finns i Gävle.

Vad hände då med Fritiof Enbom? Efter att ha avtjänat sitt straff på Långholmen släpps han fri i början av 1960-talet, får hyra en lya i Stockholm och börjar arbeta på Federativs förlag som typograf (något han utbildat sig till i fängelset). Hans umgängeskrets är mycket liten, men består ändå, underligt nog kan man tycka, av några från den tidens verkliga parnass: Peter Weiss, Gunilla Palmstierna-Weiss, Carlo och Kerstin Derkert. Enbom värjer sig hela tiden mot att tala om spionaffären och när TV 1973 sänder ett program om det hela, blir han upprörd och uteblir från jobbet – vilket är mycket ovanligt. Peter Weiss försöker få kontakt med honom, men det är redan för sent. Fritiof Enbom har hängt sig i sin lägenhet. Hans urna är nedsänkt på en kyrkogård i Boden, där det hela började för länge sedan.

... är läst 523 gånger!

  5 kommentarer for “Vietnamveckan i Gävle, våren 1969

  1. Bengt Svensson skriver:

    Intressant berättelse! Det var i Gustav Johansson Säpo-metoder, tjallare och mytomaner, publicerad av Bo Cavefors bokförlag 1968, som jag först fick veta om Enbomsaffären. En verklig ögonöppnare.

  2. Lars Drake skriver:

    Några år senare var det väl bara Lasse Strid kvar bland de uppräknade demonstranterna.

  3. Jag läste också Gustav Johanssons bok 1968. Den betydde mycket, förstod åtskilligt mer om 50-talet efter det. Hade ni i Gävle FNL-grupp ingen kontakt med Jan Myrdal vid denna tid? Han hade ju 1952 i dåvarande Clarté avslöjat Lodin som SÄPO-angivare. (Lodin vittnade sedan i den riggade rättegången mot Enbom m fl) Hade JM vid den tiden fått veta att L var medlem i FNL-gruppen hade han sannolikt varnat er. Även om skadan då säkert var skedd, d v s att ni alla hade – och har – varsin dossier hos SÄPO… Dock en bra, levande text, mycket läsvärd. Tack för den!

  4. Björn Wallgren skriver:

    Intressant text. Jag blev själv medlem i VUF när Röda Bussen 1967 kom till Kiruna och visade bl a “Smältugnarnas timme”. Den vill jag minnas gjorde ett starkt intryck.

  5. Leif Strandberg skriver:

    Till Hans M G.

    Tack för kommentar.
    Jodå, hösten 1968 var det Jan Myrdal som talade vid Vietnamveckan. Vid ett förmöte innan demonstrationen fick Jan och Gun höra att Jan Lodin var med i VPK i Gävle och skulle komma med till demonstrationen. JM blev ganska ställd och arg, minns jag. Gun försökte lugna ned sin make: Jan, tänk på enhetsfronten. Varpå JM muttrade: Enhetsfronten.

    Vi frågade förstås (vi hade ju läst Johansson bok) Jan Lodin om vad han egentligen hade gjort i Enbomsaffären. Han svarade då kort och gott: Kommunisterna var och är inget spionparti, som hävdades då, och hävdas nu. Jag gjorde därför min medborgerliga plikt.

    Jag minns inte vad exempelvis Bertil Måbrink sa. Vi frågade förstås honom också. Bertil hade ju täta kontakter med partiskolan i Bad Doberan i DDR och hade gått partiskola i Moskva. SUKP(b) måste ha pressat honom på Lodin. Så här i efterhand vill man ju veta hur diskussionerna gick när Jan Lodin fick förnya sitt medlemskap hos kommunisterna.

    Icke förty, så lärde jag mig en del nyttigheter av denne Lodin, därför min text.

    Till Björn W.

    Jo, Smältugnarnas timme var väldigt bra. Vem gör en sådan film idag?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.