Bild: montage av Redax
”Ni har ett ensidigt fokus – att motarbeta Israel” skriver ”Socialdemokratiska Israelvänner” i ett debattinlägg – och menar den så kallade BDS-rörelsen för bojkotter, avinvesteringar och sanktioner riktade mot Israel.
Javisst! Äntligen verkar man ha förstått någonting. BDS-rörelsens arbete syftar verkligen till att motarbeta Israel. Eller rättare sagt den ockupation som Israel utsatt det palestinska folket för i årtionden – och som nu resulterat i ett regelrätt folkmord på över 72.000 palestinier, varav minst 20.000 barn, i Gaza.
Så BDS-rörelsens mål är väldigt tydligt. Men vad det betyder att som socialdemokrat stödja den nuvarande rasistiska regimen i Israel – det är däremot någonting som borde problematiseras av ”Israelvännerna”.
Vädjan om bojkott av Israel har i över 15 år riktats till oss i Väst av det palestinska civilsamhället. Det handlar om avbrytande av det omfattande och för Israel förmånliga handelsavtalet med EU, stopp för vapensamarbetet, en paus i gemensamma projekt inom vetenskap, kultur och idrott – och att Israel portas från evenemang som EM-fotboll och Eurovisionsschlager. Således en politik likt den som en gång fick den vita apartheidregimen i Sydafrika på fall.
Med över 1.000 palestinska elitidrottare dödade och 265 idrottsarenor förstörda under två års massakrer i Gaza, är det israeliska deltagandet i det nyss avslutade OS förstås ett slag i ansiktet på hela den olympiska tanken – och en skam för alla de som inte protesterat. Likaså är det skämmigt att Sverige och EU ännu inte – till skillnad från till exempel i fallet Ryssland / Ukraina – lyckats kläcka ur sig ens en enda liten sanktion mot folkmordsregimen.
Hade våra politiker lyssnat på BDS-rörelsen hade vi inte behövt hamna där vi är nu – och många som dött, inte minst alla dessa barn, hade fått fortsätta sina liv. Men nu är det som det är och för att det inte skall bli ännu värre framöver måste vi vrida om tumskruvarna och få våra politiker att äntligen agera.
Förutom avbrytande av samarbetsavtal och införande av sanktioner handlar det om kraftigt ökat humanitärt bistånd och medel till återuppbyggnad av Gaza, att bereda allvarligt skadade från Gaza (många är barn!) vård i Sverige, engagemang inom FN för en fungerande fredsstyrka till Gaza, stopp för våld av ”bosättare” och militär på det ockuperade Västbanken – och initiativ till en internationell fredskonferens för att en gång för alla få slut på ockupation och folkfördrivning.
Politikerna bör komma ihåg att det är valår i år, och att man inte automatiskt kan räkna med våra röster. Som medborgare kan vi också göra en insats genom att bojkotta israeliska varor i butikerna. En vara vars streckkod börjar med 729 är tillverkad i Israel. Köp den inte!
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
En fråga:
Demonstrationer för Palestina/Gaza och mot Israel är synnerligen välgrundade. Men i Stockholm lamslås busstrafiken varje lördag eftermiddag. Jag påverkas inte, tar gärna en långpromenad på lördag em, men möts hela tiden av handikappade människor som inte kan ta sig hem. Ljudnivån är förödande, personer med hörselproblem och hjälpmedel mot sina problem, får stora problem när demonstraionen passerar förbi.
Jag vill understryka att demonstrationerna tjänar ett mycket vällovligt syfte (att likställa slaktaren Netanyahu med Putin, trots att jag sett dem många gånger på rysk TV trivas väldigt bra ihop, är en dödssynd på lindelof.nu).
Men min fråga till dig: är dessa demonstrationer, som såvitt jag kan uppfatta, inte lockat nya demonstranter under år, verkligen det bästa sättet att hjälpa Gaza?