Skådespelaren Allan Svensson är död. 73 år. Yngre än jag. För nära. Oroar sinnet. Senast hans namn förekom i medierna rapporterades det att han bodde permanent på ett vårdhem. Led av minnesförluster. Åderförkalkning sa man i Sandviken. Jag hörde ”åldersförkalkning”.
I Expressen 18/11 uppges prostatacancer som dödsorsak. Kompisar till mig har, i likhet med Svensson, både gått in i dimman och drabbats av samma typ av cancer. Sorgligt.
Min salig svärfar ”dejtade”, jag försöker att låta modern och ungdomlig även om ordet inte ligger bra i munnen, ett kort tag en kvinna hemmahörande i Örebroförorten Vivalla. En imploderande stadsdel genom den okontrollerade invandringen.
Inte alls som i den på 90-talet inspelade folkkära TV-serien Svensson, Svensson där Allan Svensson med bravur spelar en hunsad brevbärare och familjefader. Tennisstjärnan Björn Borg hans stora idol.
En typiskt normal svensk radhusfamilj i ett typiskt svenskt radhusområde, Vivalla, med hustrun, lysande spelad av Suzanne Reuter, som karln i huset. Chef på bank. Retas ömsint med sin man.
Två väluppfostrade barn. Dottern Lina högervriden till faderns, fyrkantig gråsosse, förtrytelse.
Igenkänningsfaktorn hög. Brevbäraren lika opraktisk som jag. Tummen mitt i handen. Teknisk analfabet. Men vill väl. Inget ont i honom. En snäll människa. Borde vara fler som han. Älskar och lever för sin familj. Och, sist men inte minst, det inrutade vardagslivet.
Ändra inte på någonting! Allt måste vara exakt som det alltid har varit. I stort som smått. Det är trygghet. Varje förändring, om än den synes obetydlig, hotar denna. Av någon anledning kommer en rad från Stig Sjödin för mig: ”På honom bygger man samhällen.”
Ibland tendens till överspel. Men jag ser av nostalgiska skäl gärna om serien på SVT Play. Tre gånger tror jag att jag suttit som klistrad vid skärmen. I vissa sekvenser kan jag replikerna utantill. Uttalar dem högt snäppet före de agerande.
Till jul sänds ånyo det dråpliga julavsnittet, när fru Svensson till herr Svenssons fasa glömt att köpa nubbe (Skåne akvavit). Och mandeln i risgrynsgröten ersatts av – ja, se själv.
Det en gång så idylliska och fredliga Vivalla anses väl numera av polisen nästan vara ett no go-område som man helst bör undvika. Droger och gängkriminalitet. Ett farligt område att leva eller röra sig i.
Serien erbjuder en resa tillbaka till ett förlorat Sverige. Jag behöver den. ”Mitt” land får jag inte tillbaka.
Vila i frid, Allan Svensson.
Lasse E!
Såg aldrig Svensson, Svensson men såg nyligen Hedebyborna där Allan hade en framträdande roll.
Du citerar Stig Sjödin och jag associerade till NRK som har haft en lång serie om ”vanliga” människor som kämpar ute i obygden.
Här kan man se säsong 1 från 2002.
Där finns ingen gängkriminalitet eller liknande.Man sätter ARBETE i centrum där flertalet är kunniga i flera discipliner, mycket imponerande.
Om du vill se en annan av mina favoriter så är Frank med familj på Kastanjegården, Grenå?
Detta universalgeni har skördat, murat, snickrat, djurskötsel m.m i 31 säsonger. Varje avsnitt så tänker jag att han måste vara en lycklig människa som sätter arbete i centrum. Mycket lärorikt.
Båda serierna kan man beteckna som samhällsbyggare.