Idag jordfästes Ulf Dageby. I Majorna, som sig bör. Nationalteaterns musikaliske frontfigur, han gick bort alldeles för tidigt. Musikaliskt, vad angår Nationalteatern, är det väl främst Dageby och mannen med den mäktiga stämman, Totta Näslund, som förtjänar att lyftas fram.
I gruppen var det kollektivet, som i alla ”fria” grupper den gången, framför individen som gällde. Även när det kom till musik och framförande. Ingen skulle stoltsera på egen kaluv.
Dageby berättade om hur Hans Mosesson, för den breda massan känd som ”ICA-Stig”, skulle spela flöjt på en låt. Inte kunde han det! Men kollektivet segrade. Dageby småskrattade när han drog sig till minnes det. Låten har jag glömt. Kanske var det rentav Hanna från Arlöv. Dageby
Dageby sammankopplas med det som man urskiljer som gruppens politiska tendens, i välkända låtar som Barn av vår tid, Bängen trålar och andra. Men jag är inte så säker på att han var så mycket övertygad ”vänster” som de andra.
Och var det så mycket ”vänster” för den delen? Mer högst befogad samhällskritik i dramatiserad form av ett iskallt betongland, politiker som struntade i ”vanligt folk”. Då som nu. Intet nytt under den nyliberala solen.
Nationalteatern döms i dessa dagar gruvligt ut av okunniga publicister som inte lyssnat ordentligt, fattat sammanhanget som gruppen verkade i. Pinsamt.
Jag läser att Stefan Jarl, still going strong och tack för det, har presenterat sin sista, enligt egen utsago, film Själen för fan i ett nästintill fullsatt Lidköpings Folkets Hus. En grå, om DDR påminnande, byggnad mitt i den lilla stan invid Vänern. Musik: Ulf Dageby.
Liksom han satte musik till flera av Jarlens filmer, den första Ett anständigt liv (1979). Därmed lyfte dem, tillförde dem en, jag höll på att skriva svävande dimension. Ibland kom musiken före filmandet, den senare hade att anpassa sig efter den förra.
Dageby och den också bortgångne Stefan Nilsson, tillhörande samma unika kategori av kompositörer i skapandet av filmmusik.
Jag tror att Dageby identifierade sig som musikant i första hand. Han ville ständigt gå vidare, förkovra sig. Sökte sig därför in på Högskolan för scen och musik i Göteborg.
Totta. Reventberg. Mosesson. Nu Dageby. En efter en. Så förbaskat trist att de är borta. Samtida med mig. Bidrog till att forma min samhällsuppfattning. Den överger jag aldrig. Rödskägget grånar inte. Jag är verkligen ett barn av min tid. Den radikala tid som var.
Vila i frid, Ulf!
Tack Lasse E!
Jo Dageby är nog saknad här i Götet. För några år sedan var jag med på en musikalisk frågesport i KP:s Marx-Engels-huset på 4:e Långgatan. Där uppträdde Spartakuskören med några sånger ur deras repertoar. Dom framförde bl a en sång om Stena Olssons rederi Stena Line som jag uppfattade
som en låt av Nationalteatern.
Det stämmer nog att Dageby var nog inte rödast i det gänget. Spartakuskören frågade oss i publiken om det var någon som hade intresse av medverkan. Det är svårt för mig att veta om min sångrösts kvalite då jag aldrig har hört den själv. Men 1979-81 var jag elev på Viskadalens Folkhögskola och då på 2×40 minuter i veckan så hade vi skapande verksamhet, Så jag och K.C./R.L och P.R. bildade en grupp och framförde egna kompositioner (P.R.) på skolan när vi hade en ”Kongress” och blev inspelade av en elev. Den inspelade kassetten är troligen försvunnen.
Även på Brunnsvik på utbildning av Folkbildare fick vi elever igenom att vi skulle avsätta tid till
sång. På fritiden hade jag ofta gitarren och sjöng ur främst den del av min repertoar som innehåller Arbetarrörelsens sånger både svenskt och internationellt.
1980 i Augusti var jag med och bildade Vis-Klubben Lucidor där jag ställde upp och spelade på en s.k öppen scen. En sjömansvisa och en av Ewan McColl han är brittiska öarnas främste. Han levde ihop med Peggy Seeger, halvsyster till Pete.
Det blev inget körsjungande, hade nog platsat men sjukdomar ställde till det.
När det gäller Dageby så blev jag överraskad 1999 när Ågust Strindberg fyllde 150 år så hade Sveriges Radio en serie där man varje dag läste ur en del av dom 10.000 brev han skrev och musikinslaget var av ULF DAGEBY
Denna text är av Dylan och översatt av Dageby och den ingår numera i min repertoar:
Sångtexter (Men bara om min älskade väntar)
Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om i morgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns
Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår
Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
Det finns skönhet i flodens silver sånger
Det finns skönhet i gryningsolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet
Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår