Tillbaka i St Petersburg återvände jag till en av mina favoritmuséer, Muséet för Rysslands politiska historia. Det ligger på Kujbyshevagatan strax öster om Peter-Paul fästningen. Huset tillhörde fram till 1917 tsarens älskarinna i ungdomen, ballerinan Mathilda Kschessinskaja. Under några månader 1917 var det bolsjevikernas högkvarter.
Vid varje besök upptäcker jag nya saker. Den här gången var det bl.a. en stor affisch av Josef Stalin med snuggan i handen böjd över en stor karta över floder som rinner ut i Kaspiska havet. En klocka ringde i huv’et.
Det var i slutet på 60-talet, när jag läste meteorologi vid Stockholms universitet, som vår professor, Bert Bolin, berättade om sovjetiska planer på att vända de jättelika sibiriska floderna. Som det nu var hade Naturen ordnat det så dumt att de spillde allt sitt go´a vatten i Norra Ishavet, till ingen nytta för någon.
Djärv plan
Vad kunde vara en mer utmanande plan än att vända dem mot de torra områdena i södra Sovjetunionen? Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan skulle bli frodiga jordbruks- och fruktodlingsdistrikt. Man måste beundra det kommunistiska självförtroendet. Självfallet skulle det komma att kräva enorma resurser, inte bara i teknik utan också i människokraft.
Men det fanns också andra problem. Egna vetenskapsmän, och utländska som man litade på (och till dem hörde Bert Bolin), varnade för att man skulle hamna ur askan i elden. Från att ha varit savann- eller stäppområden riskerade dessa delar av sovjetriket att förvandlas till rena öknar.
Ty i de sibiriska floderna strömmade, liksom i alla floder, sötvatten. Om man skulle avbryta dess tillströmning till Ishavet skulle vattnet där så småningom få samma salthalt som de övriga världshaven. Is skulle få svårare att bildas och bestå i saltvattnet varför snart hela det arktiska området skulle få öppet vatten. Med öppet vatten skulle de arktiska köldhögtrycken bli mer sällsynta och området som helhet bli varmare.
Från stäpp till öken
Detta är ju också vad vi kan se nu, fast uppvärmningen av Arktis beror inte på avsaknad av sötvatten. Vad våra moderna klimatmodeller nu förutsäger är att med ett varmare Arktis kommer hela strömningen på norra halvklotet att förskjutas norrut en aning. De subtropiska högtrycken med centrum över norra Afrika förskjuts norrut. Det är denna utvecklingen som ligger bakom varningarna för ett framtida torrare och hetare klimat i Medelhavsområdet.
På 60-talet fanns inte sådana modeller, och det vittnar om Bert Bolins och hans kollegors stora insikter och intuitiva förståelse av atmosfärens allmänna cirkulation, att de kunde räkna ut att just detta skulle ske: vattnet som från Sibirien rann ner till Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan skulle gå upp, om inte i rök, så i vattenånga. Upp i luften. Detta exempel på meteorologisk intuition hos någon med goda kunskaper, samt ett belysande exempel på återkopplingsmekanismer i luft och hav, upphörde inte att fascinera mig.
Klimatboken
I slutet på 1970-talet intresserade jag mig för möjliga klimatändringar. En ny tidskrift Climate Change hade 1978 dykt upp i SMHI:s bibliotek och fångat mitt intresse. På den tiden fanns det en oro för en ny istid, snarare än global uppvärmning. Den oron hade sina källor dels att ökningen av medeltemperaturen sedan början av seklet verkade ha stannat av, dels att ett kärnvapenkrig skulle kunna skapa ett kallare klimat.
Inspirerad av Bert Bolin, och med hans samtycke, redigerade jag utifrån hans artiklar ihop ett bokmanus, som han sedan lade sista handen vid. Vad gör vi med klimatet (Ordfront, 1979) är kanske den första klimatbok i världen som till det vid den tiden rådande “istidsperspektivet” också argumenterade för en uppvärmning p g a CO²-ökningen. Bolin skulle senare utveckla betydelsen av CO² och vara med att grunda IPPC vars ordförande han var 1988–97.
Från åtminstone min sida handlade det inte om att förorda det enda scenariot framför det andra, utan att sprida kunskap om atmosfärens känslighet och kraften i oanade återkopplingar. Det har förblivit min personliga policy: tafsa inte på atmosfären.
”Klimatfixarna”
Detta kändes än mer angeläget sedan jag för en del år sedan genom en av mina meteorologisk-intellektuella ping-pongpartners, professorn Jim Fleming, blev medveten om att lika bålda planer om att ”fixa” klimatet som Stalin närt, träffade man nu på i USA. Fleming höll på att skriva en bok om det Fixing the Sky. Han har också skrivit en längre artikel om saken ”Klimatingenjörerna – spela Gud för att rädda planeten”
Det handlade om att sprida metallflisor i stratosfären för att reflektera bort solljuset eller, ännu hellre, miljoner speglar i banor runt jorden. Andra satt och räknade på hur mycket stoft av viss kemisk natur som skulle behövas för att göra molnen tjockare och därmed bromsa den överdrivna växthuseffekten.
Alla dessa projekt skulle inte bara komma att vara dyra, de skulle vara livsfarliga genom att rubba balansen i luft och hav med oförutsebara och oöverskådliga konsekvenser. I vad mån idégivarna är idealistiska dumbombar eller förslagna bedragare är svårt att säga, men det visar på nödvändigheten att kritiskt granska vad som föreslås för att avhjälpa en möjlig global klimatkris.
Tro inte på allt!
Det jag saknar inom ”våra” kretsar, kalla oss ”vänster” eller inte, är alltså en lite mer kritisk hållning i klimatdebatten. Bland dem som vill ”rädda planeten” finns nämligen också skojare och charlataner. Meningsfränder vad gäller det internationella läget genomskådar skarpsynt den osakliga propagandan om ryska ubåtar, Assads ”grymheter” och hetsen mot Nordkorea, men faller pladask för samma typ av demagogi när det gäller klimatet. Så fort som något område på jorden drabbas av en tillfällig värmebölja slås det upp stort i medierna, precis som när någon ryss gjort något dumt.
I vårt land har jag inte hört talas om några vilda planer att leda bort Klarälven och torrlägga Vänern eller stänga av Bälten och Öresund, här handlar det mest om att ”rädda världen” genom att höja priser, avgifter och skatter. Och det är ju klart, om vi slutar med att köra bil och istället cyklar, blir det ju mer plats på vägarna och P-platserna för dem som har råd…
Nästsista avsnittet: Ett besök vid Pjotr Durnovos datja
