VISST ÄR DET bara en opinionsmätning och mycket kommer att kunna ändras till valet om drygt ett år. Men mycket har redan hänt, om ser några val tillbaka i tiden. Mycket få skulle kunnat gissa på något liknande för tio år sedan. Men nu är vi kanske där. Låt oss spekulera…
För det första konstaterar jag att MP och L inte finns längre i riksdagen.
För det andra har S+V tillsammans 158 mandat, alltså 18 under majoritet.
För det tredje har SD+M+KD tillsammans 166 mandat, 10 mandat under majoritet.
För det fjärde måste C acceptera V som regeringsunderlag för att kunna uppnå majoritet (183 mandat) med S som regeringsbildare.
För det femte är SD största högerparti, vilket gör att Jimmie Åkesson rimligen bör ses som den samlade högerns statsministerkandidat. Varför skulle han avstå från den karamellen.
Men det här kommer förstås inte att gå. Om C står kvar i den nu helt avmagrade mitten blir det minoritetshögerregering (166 mandat) med Jimmie Åkesson som statsminister. Om C däremot pressas att acceptera V (vilket vore katastrof för Annie Lööf och C), får de majoritet med 183 mandat. Men min bedömning är att Ulf Kristersson inte vill ha Jimmie Åkesson som chef (statsminister), så därför skulle M kunna gå samman med S och C och få ihop 213 mandat, en rejäl majoritet. Då blir Magdalena Andersson statsminister.
Alltså, bäddat för en globalistisk koalition, som är helt överens i alla stora ekonomiska frågor, EU, Nato, energi, försvar, invandring, kriminalitet…
Vad sägs om den prognosen?
Det finns bara ETT ENDA fel i ditt resonemang, Knut L! Och det är att det bygger på en väljarundersökning där bara hälften av de 3000 framlottade gav sitt svar på frågan: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval just i dag?” Och svaren har lämnats under början av december fram till början av januari.
Situationen kommer givetvis att se annorlunda ut om lite drygt åtta månader. Hur kan vi inte veta så mycket om, men spännande blir det, därom råder intet tvivel.
Just nu har socialdemokratin uppskruvade opinionssiffror. Det vill mycket till om de inte ska tappa ett antal procentenheter innan valdagen. Å andra sidan ligger Miljöpartiet väsentligen bättre till än Liberalerna för att trots de nu låga siffrorna (klart under 4%-spärren) ändå hanka sig kvar i riksdagen. Trots att jag egentligen menar att Liberalerna efter ”JA-svängen” äntligen klarat ut synen på den viktigaste frågan i valet: Vem skall gripa makten (och med vilka) efter valdagen? och därför borde ha större möjligheter än Mp, som övergett sina miljöprinciper för det lite överdrivna begreppet ”regeringsduglighet” för att precis för bara två månader sedan kasta allt sådant på sophögen.
Ja till att starta upp vilande kärnkraftverk och ett ja fjärde generationens kärnkraftverk (även om de byggs med utländsk kompetens). Stabil el ut i stamnätet är en förutsättning till att investerare landar i Sverige.
För övrigt kommer jag att rösta på Swexitkoalitionen! EU ska inte lägga sig i vilka energisystem som ska prioriteras i Sverige. Med sparad EU-avgift kan vi bygga nya kärnkraftverk.
Egen härd är guld värd!
Är det ”hållbart” ur demokratisk och ekonomiska synpunkter att rösta på nuvarande riksdagspartier, med tanke på deras vurmande för EU? Det existerar ju alternativa partier som tar demokrati och ekonomi på allvar. Sverige ut ur EU!
Intressanta reflektioner om ett brett ämne som är viktigt att lyfta fram och analysera där inte minst globala frågor ingår vad gäller vår förmåga att föra en någorlunda självständig politik, i förhållande till den stora omvärlden.
Ja, hur denna knut skall upplösas blir en grannlaga uppgift för folket när de skall lägga sin röstsedel i valurnan och överlämna ansvaret till våra valda i förtroende att klara uppgiften, med bästa möjliga förutsättningar.
Så nog kan det bli en klurig ekvation som inte är helt enkel att lösa med tanke på hur Sverigedemokraterna framställs av samtliga rödgröna partier. Även Ulf Kristerssons löfte till Hédi Fried kommer sannolikt att skapa ett stort problem för Moderaterna.
Men om samtliga borgerliga partier där Centern ingår, kastar sina löften över bord och inte står fast vid vad de sagt i fråga om regeringssamarbete med SD, finns så klart en lösning om deras mandat tillsammans skulle nå majoritet, ty då kan en regeringsbildning komma till stånd. Problemet är då att vårt bräckliga politikerförtroende hamnar i ett besvärligt läge som vi inte vet vart det leder.
Min reflektion om fråga hur riksdagen hamnat i detta besvärliga läge har delvis sin grund i den förda politiken där samtliga ”gamla” etablerade partier har ett stort ansvar. Framför allt vill jag lägga stor skuldtyngd på Socialdemokraterna och Moderaterna som tillåtit framför allt Miljöpartiet ta alltför stor plats, med tanke på deras få riksdagsmandat.
En annan betydande faktor till det uppkomna dilemmat är att Socialdemokraterna har tappat sin ideologiska rättvisekompass som egentligen skall styras utifrån det arbetande folkets behov, vilka gör hästjobbet 24-7 och förväntar sig ett nätverk som fungerar med vård, skola och omsorg. Alltså grundläggande välfärdsfunktioner där också sjukförsäkring A-kassa och trygga pensioner ingår.
Den rent västliga formen av demokratiskt styre, har på senare tid utsatts för svåra påfrestningar vid bildandet av regering. USA, Storbritannien, Belgien och nu senast Tyskland, har regeringar som är så fyllda av motsättningar att de egna ländernas informationskällor ständigt är sysselsatta med spekulationer om kommande regeringskriser. Att Sverige redan har sällat sig till den skaran blev bra uppenbart förra året. Naturligtvis betraktas detta från länder, som ovanstående västliga demokratier kallar autokratier, med stort intresse. Naturligtvis kommer sådana regeringar inte att kunna utföra ett bra jobb för de egna befolkningarna. Naturligtvis kommer därför missnöjet att öka bland dessa befolkningar.
Hur var det nu Mao Zedong sa? Du har skrivit om det förr bäste Knut L, i ett annat sammanhang i april 2016.
Spännande kombinationer. Påminner mig om när man skall rollbesätta vid teatern. För teater är det ju. Regional sådan. Den EUropeiska teatern sköts från Bryssel vars repertoar i allt väsentligt sköts därbortifrån, västerut. Den grundläggande kursen ligger emellertid fast och repertoaren kommer att speglad detta faktum. Alla är överens om huvuddragen: marknadsekonomi, Natos roll, hela landet skall leva, alla ska med, feminism, historiesyn (nyligen fastslagen i Bryssel; Hitler=Stalin), huvudfiende Ryssland och Kina, klimatfrågans överordnande osv osv. Denna Al Goreitm styr hela teatern oavsett skådespelarnas vilja. Lägg därtill Hulterqvisten… vad mer behöver sägas? En komplikation är att både USA och EU hyser motsättningar som på sikt hotar deras existens i nuvarande form. Outgrundliga äro Guds vägar.
Jag läser idag, 8:e januari, i SvD om hur Sveriges trygghet säkras och om problem inför denna säkring. Robert Dalsjö (säkerhetspolitisk expert FOI): ”Hela den Europeiska säkerhetsordningen är upphängd på Nato, som i sin tur är upphängt på USA”. Vidare säger utrikesminister Ann Linde: ”Ryssarna rubbar den europeiska säkerhetsordningen” och Hans Wallmark (M) om ”Rysslands försök att skaffa sig vasallstater och buffertzoner”: ”Sådant uppförande avförde vi efter andra världskrigets slut”.
Minns ni den gamla reklamfilmen från försäkringsbolaget ”Städernas”? Deras slogan var ”I trygga händer om det händer!”
Nyss läste jag på steigan.no ”USA har stark kurs mot kollapsen”.
Är vår säkerhetsordning på väg mot kollaps? Eller kanske en närande kalops?
Jag kan alltså till slut konstatera det som ofta konstaterats under senare år: ”Vi lever i en spännande övergångstid.” Men genast anmäler sig då en fråga, ”Övergång till vad?”