1. PÅSTÅENDET ATT Ukrainakriget är framprovocerat är fullt rimligt. Det fråntar inte Ryssland ansvaret för det militära anfallet. Dessa två faktiska förhållanden kan mycket väl hävdas samtidigt.
Ända sedan några år efter Berlinmurens fall har Nato – emot ryska intressen och under ryska protester – expanderat österut. Det här är ovedersägligt. Trots att flera före detta Sovjetdominerade länder önskat kasta sig från den ena stormaksfamnen till den andra, är det en Natoexpansion i strid emot ryska intressen, som alltså gradvis ökat spänningarna. Staters rätt att välja sina egna alliansvänner fråntar dem inte ansvaret för att med sitt val bidra till ökade spänningar eller påverkar andras säkerhetsläge. Det här gäller självklart även Finland och Sverige nu. Att skapa ett solitt Natoblock i Norden och göra Östersjön till ett Natoomringat innanhav förändrar dramatisk de strategiska förhållandena i Norden och kring Arktis.
2. PÅSTÅENDET ATT Ukrainakriget är ett proxykrig – alltså att Förenta staterna utnyttjar Ukraina i sitt eget krig mot Ryssland – är också fullt rimligt. Det hävdas av flera framstående f d USA-ministrar och militärer. I USA är detta ett mycket vanligt förekommande påstående, mer eller mindre etablerat. Men av både Norges och Sveriges respektive pressetiska system klassas påståendet som Putinpropaganda. Och den som framför det pekas ut som spridare rysk desinformation.
3. PÅSTÅENDET ATT Finland och Sverige måste följas åt i Natofrågan är allt annat än självklart. Sverige måste först och främst se till sina egna intressen, vilket ska avgöras i Sverige. Att det skulle vara bra för Sveriges försvar att båda länderna är med i Nato gäller knappast. Då gäller Natos övergripande mål som styrs av Förenta staterna. Historiskt har Sverige och Finland sällan fört samma säkerhetspolitiska politik. Länderna har ju olika geopolitiska positioner.
4. PÅSTÅENDET ATT den förenade västsidan vill fortsätta detta krig ända tills Ryssland knäcks militärt och ekonomiskt, Putin störtas och Ryssland kanske till och med splittras upp i tre delar, är också fullt rimligt. Det är ju en uttalad plan.
Jan Arvid Götesson här på lindelof.nu instämmer i detta och säger att det är möjligt och troligt att Ryssland besegras i ett begränsat krig, att Natostaterna kommer att kriga på alla sätt, fast utan egna trupper och att det inte blir ett direkt krig mellan Ryssland och Natostater, än mindre ett kärnvapenkrig.
Det konträra påståendet är enligt min mening betydligt mer rimligt; att den förenade västsidan inte kommer att klara av att besegra Ryssland militärt. All historisk erfarenhet talar faktiskt för att ju mer hotat det ryska kärnlandet blir, desto större blir viljan och kraften för att nedkämpa en inkräktare. De har alla nyckelresurser inom sitt territorium – inte minst energi och mat.
Västsidan däremot är splittrad i många olika viljor och intressen. Om ett år fryser Centraleuropas befolkningar i brist på billig energi och hungrar i brist på för höga matpriser – på grund av ett helt onödigt krig med Ryssland. Uthålligheten kommer då att vackla, enigheten brytas upp och klyftan att växa mellan de många som vill fred och de få som vill kriga vidare.
Om jag har fel i detta och Jan Arvid Götesson rätt, alltså att Ryssland kommer att knäckas militärt och ekonomiskt, då öppnar sig en ännu mörkare grotta. Då riskerar Ryssland att tas över av riktigt mörka interna krafter, som tycker att Putin är en vacklande antirysk ledare, som inte vågat slå till mot inkräktarna med full kraft. Han kommer att hållas ansvarig för att ha opererat med silkesvantar i Ukraina sedan den 24 februari 2022, istället för att slå till på allvar över hela landet med alla till buds stående medel. Då om inte förr har vi kärnvapenkriget över oss. Och om då Sverige och Finland är med i Nato kommer de att vara förstahandsmål för ryska hyperzoniska missiler och kanske ännu värre vapen.
Det kan kanske vara lockande att hoppas att Jan Arvid Götesson har rätt. Men eftersom jag ser hans väg som ännu mycket farligare än min, tycker jag Sverige ska avstå från sin Natoansökan, höja en självständig röst i EU emot mer vapen till Ukraina, verka för att avbryta sanktionerna och verka för eld upphör och förhandlingar för fred. Det är nog dessutom enda sättet att rädda åtminstone en del av Ukraina som självständig stat. Kriget har hittills varit hemskt, men det kan bli mycket värre – om ingen i ansvarig ställning tar ansvar och vågar gå emot den pågående krigshysterin.
Förtydligande av Knut L:s förtydligande:
Jag bedömer att Ryssland kommer att ”förlora kriget” i den meningen att Rysslands trupper i stort sett tvingas ut ur Ukraina.
Jag tror/hoppas inte att ett väststött Ukraina därefter går in i Ryssland, och att Väst, med sanktioner och andra medel, söker krossa Ryssland efter avhysningen från Ukraina. Då bleve kanske Knut L:s farhågor besannade.
Jag vill också förtydliga att jag menar att ordet ”proxykrig” skall användas tekniskt, inte moraliserande. Om stat A militärt hjälper stat B mot stat C, då ligger A i proxykrig med C, oavsett vem som är skuld till kriget.
Om man vill undvika att utpeka A och B (i detta fall Förenta staterna och Ukraina), eller tvärtom utpeka stat A som helt eller delvis skyldig, då gör man utpekandet med sitt val av verb och genom andra ordval omkring ordet ”proxykrig”.
Jag finner alltså detta yttrande okontroversiellt: ”Förenta staterna ligger i proxykrig med Ryssland”. Däremot ligger en värderande bedömning i Knut L:s förklaring ”alltså att Förenta staterna utnyttjar Ukraina i sitt eget krig mot Ryssland”, eftersom den förutsätter att Förenta staterna följer en plan att projicera makt, inklusive militär makt, över statsgränsen in i Ryssland.
Språkbruket skiftar, men jag tycker att den tekniska betydelsen av ordet ”proxykrig” är mest användbar.
En sidofråga: Har jag missat att själva ordet ”proxykrig” ”av både Norges och Sveriges respektive pressetiska system klassas” … ”som Putinpropaganda”? Tacksam för information om detta.
Jan Arvid G!
De pressetiska systemen i både Norge och Sverige pekar ut allt om kriget i Ukraina, som liknar det som kommer från ryska källor, som desinformation och/eller spridande av rysk propaganda. Eftersom ryska källor framställt kriget som ett ”proxykrig” är det desinformation.
Att kalla det ett ”proxykrig” är i linje med påståendet att kriget är ”framprovocerat”, vilket t ex pekades ut i DN den 6 maj som ”Putins narrativ” i en artikel där man ”avslöjar” att SwebbTV sänder i kabelkanalen ”Öppen kanal” Stockholmsområdet.” Rubrik: ”Bannlyst konspiratorisk tv-kanal sänder i Öppna kanalen – ”Kremls narrativ”.
De pressetiska systemen är inte så korkade att de brännmärker vissa ord som t ex ”proxykrig”, men de fångar in det i svepet efter desinformation eller falska fakta. Steigan.no pekas i Norge ut som landets värsta förmedlaren av ryska proxy-källor, alltså lika med desinformation (”proxykrig”). Förra året bannlystes Pål Steigan av Norsk redaktörsförening genom att nekas medlemskap, vilket innebär att steigan.no stängdes ut från Norges pressetiska system.
Och vilken expertis besitter Götesson i just den här frågan?
Det svenska pressetiska systemet är bedrövligt och bedrägligt. Det strävar inte efter att få media objektiva och opartiska. Tvärt om styr systemet medierna in i en politiskt korrekt fålla där de ”rätta” åsikterna, verklighetsbilderna o s v är de som påbjuds medan icke önskvärda – men sanna – fakta, åsikter och verklighetsbilder stämplas som propaganda, fake news och desinformation. Ett sådant pressetiskt system hör inte hemma i en demokrati, men tjänar däremot totalitära stater väl. Sverige är numera en totalitär stat.
Putin är läraktig, nu använder han Bushdoktrinens nyskapande begrepp ”pre-emptive war”, förebyggande krig. En livsfarlig idé om att ett land har rätt att attackera ett annat enbart p g a påståendet att landet ifråga i framtiden tänker angripa. Sverige verkar nu ha valt Bushdoktrinen till förmån för kopian ”Putindoktrinen”. FN:s stadgar, folkrätten bärs nu ut med soporna.
Putins behov av att kopiera USA är nästan barnsligt, om USA och Nato bombar Jugoslavien, rycker loss ett landområde och bildar en ny republik (Kosovo), där man för säkerhets skull snabbt etablerar en ny militärbas, så måste Putin upprepa detsamma i Donbass Ukraina.
”Vladimir Putin says Russia’s military intervention in Ukraine was a pre-emptive move to ward off aggression, accusing the West of ’preparing for the invasion of our land, including Crimea'”.
Sven A!
Du kan inte göra den jämförelsen. Hotet mot Ryssland från USA och Nato är reellt, läs Rand corporations dokument. Jugoslavien utgjorde inget hot mot någon, liksom inte heller Irak eller Libyen eller Syrien, för att inte tala om Afghanistan. USA har varit ett uttalat hot mot Ryssland ända sedan 1918. USA och UK ville låta Sovjet förblöda under WW2, inte förrän risken fanns att Sovjet ensamt skulle befria Europa fick de bråttom att landstiga i Normandie. Allt detta vet Ryssarna, men inte svenskarna. Våra MSM upplyser oss inte om sådant.
Utrikespolitiska institutet och Centrum för Östeuropastudier samlade sex tidigare svenska Moskvambassadörer på Kulturhuset för en diskussion kring temat ”Lärdomar från Moskva”. De var ombedda att skriva texter i förväg och dessa finns tillgängliga här.
Det mycket välbesökta evenemanget filmades inte, men ett ljudband kommer att finnas tillgängligt.
Man kan också uttrycka det på vårt svenska språk, och säga att Nato för krig genom ombud. Precis som i Syrien.
Det är fegt.
Kanske mindre så nu, när alla vet, att USA låter unga Ukrainska män bli kanonmat, under överseende av legosoldater från inte minst Great Britain!
Eller? Är det mindre fegt?
Nä, det är det inte.
Ukraina är sedan den av USA’s utrikesdepartement initierade statskuppen på Kievs Maidan 2014, inlurade i ett krig de utför åt det det anglo-amerikanska etablissemanget och deras övriga anhängande globalister.
Nato har i 8 år tränat och utrustad en armé, som nu tuggas sönder av rysk övermakt.
Men det berättar inte DN eller NYT.
Rolf Nilsson!
CH Hermansson sa en gång om VpK: ”någon jävla ordning måste det vara i ett parti!” Gäller även planeten Jorden, någon jävla ordning måste det vara även på vår planet. ”Pre-emptive war” är ett klart brott mot FN-stadgan och följaktligen också mot folkrätten. Enda undantaget från våldsförbudet i FN-stadgans artikel gäller två fall: självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp eller om det auktoriserats av säkerhetsrådet.
Om vilket land som helst kan påstå att de misstänker att ett annat land kommer att angripa någon gång i framtiden legaliserar vi den starkes rätt. Allt opinionsarbete mot USAs brott mot folkrätten blir plötsligt meningslöst om alla kan hänvisa till ”förebyggande krig”.
En kommentar om detta med ”Staters rätt att välja sina egna alliansvänner”. I månader har väst hävdat att alla länder har rätt att välja vilka de vill samarbeta med militärt som svar på Ryssland krav om vissa säkerhetsgarantier. Och då har det gällt Ukraina, Finland och Sverige.
För ett par veckor sen gjorde Solomon-öarna och Kina upp om militärt samarbete. Solomon-öarna ligger strax öster om Australien. Då kan man tycka att väst skulle acceptera det eftersom man så ihärdigt försvarat staters rätt att välja sina egna alliansvänner.
Nej då. USA varnar för allvarliga konsekvenser om Kina etablerar militära styrkor på Salomonöarna.
Ryssland ska tåla att Nato etablerar sig vid sina gränser men Salomonöarna, ett världshav från USA, får för terrorstaten inte välja sina egna alliansvänner. Hyckleriet är monumentalt.
Sven A!
Jo, det är sant. Sant är också att Ukraina trappade upp sina granatattacker mot Donbass i februari, OSCE har publicerat siffror på det. P g a detta erkände Ryssland Donetsk och Luhansk, som påkallade hjälp mot angreppet från de ukrainska trupperna. Och det fick de, också enligt folkrätten. Ibland kolliderar lagarna och då får man börja tänka själv.
Rolf Nilsson!
Vanan att rycka loss landområde från ett land och kalla dem republiker/folkrepubliker är lika illa om det är Ryssland, Nato eller Nazityskland (Sudet) som ligger bakom. Jag tror inte det är många i världen som erkänner Donetsk och Luhansk som självständiga stater. Dessutom är det i strid mot vad Putin själv skrev för ett år sedan, i princip, du får med dig när du går samma som du hade när du kom d v s 1922 respektive 1991. Att ge Donbass allt stöd är en sak, att avskilja regionen från Ukraina är en annan.
Nu blev ju detta nödtvunget, eftersom Ukraina vägrade att implementera Minskavtalet, som de faktiskt undertecknat. I stället fortsatte de att bekriga Donbass och eftersom Zelenskij dels lovat att återta både Donbass och Krim och därefter börjat trappa upp beskjutningen fanns det inte mycket att välja på för Ryssland. Och nöden har ju, som bekant, ingen lag, så därför förklarade Donetsk och Luhansk sig självständiga och begärde hjälp från Ryssland. Det hade de inte behövt göra annars. Men du hade kanske föredragit ett fortsatt folkmord i Donbass, utöver de redan dödade 14.000, och att befolkningen hade tvingats att fly till Ryssland? Ibland måste man välja och då visar det sig vilken inre kompass man är försedd med.
Tveklöst, att bryta mot FN-stadga och internationell rätt är ett odiskutabelt brott som skall beivras. Och av två fel blir inte ett rätt.
Men eftersom vi/FN inte förmår vara en internationellt och oberoende dömande rättsinstans med möjligheter till påföljd av reella konsekvenser får dessvärre den starkes rätt fälla utslaget. En ”ordning” som råder med diverse metoder. Dels på det krigiska slagfältet som dödar oskyldiga människor, men också med understöd av en mängd informationsutbud genom diverse medel som i regel sägs vara oberoende mediekanaler. Inte sällen är i praktiken dessa indirekt smart styrda av maktens intresse att påverka menighetens åsikt och engagemang till att tänka rätt, eller tystnad på grund av rädsla att avvika i det allmänna ”folkvimlet”. Medvetet styrt eller inte kan vara svårt bevisa att så förhåller sig men dock påverkas vi genom genomträngande nyhetsrapportering och annan intressant information, där en del viktiga fakta utelämnas, medan annan tydligt får dominera.
Att det råder ett internationellt spänt läge där Ryssland känner sig trängda och USA/Nato-västvärlden agerar efter läge som berör deras vacklande hegemoni att vilja styra är förmodligen de viktigaste faktorerna till vad som nu sker i Ukraina. För övrigt i sammanhanget går det inte att bortse från världens folkrikaste land Kina och vad där finns för typ av tankegods i deras framtidsstrategi.
Kriget i Ukraina ser alltmera ut som en kopia på Irakkrigen. Liksom Irak lurades Ryssland in i en fälla skickligt gillrad av USA och dess allierade. Att så skett borde inte förvåna någon med tanke på USA:s uttalade ambitioner att dominera världen och de otaliga krig och konflikter som USA startat och underblåst för att tjäna detta syfte. Dock är detta inget som nämns i den offentliga Natodebatten. Där tycks alla riksdagspartier och all riksmedia vara försedda med skygglappar. Det enda man ser är Rysslands invasion av Ukraina, men vilken politik som lett fram till detta krig är det fullständigt tyst om.
Av allt att döma går det väldigt dåligt för Ryssland i detta krig. Måhända är det därför som det är så oerhört bråttom för Sverige och Finland att gå in i Nato. Någon fara för att Ryssland skulle anfalla neutrala länder som inte utgör någon fara för dem finns det inte. Däremot öppnar kriget nya perspektiv för kapitalet om att få vara med om att dela krigsbytet om Ryssland faller. För Finland kan det kanske till och med bli aktuellt med ett nytt fortsättningskrig. Viborg och Saima kanal är ju gammalt finskt territorium och med tanke på det intima militära samarbetet mellan Sverige och Finland lär vi säkert också bli indragna i ett sådant krig.
Ukrainas regering (uppbackade av USA) gjorde verkligen allt för att provocera Rysslands invasion. Ryska trupper, c:a 200.000, står vid Ukrainas gräns dagarna före invasionen den 24 februari och Zelensky bryter avtalet om eldupphör och bombar intensivt Donbass-regionen, ett stenkast från de ryska trupperna, med en stor rysk befolkning (dubbla medborgarskap) vilket länkade OSCE-rapport visar. På så sätt följde de till punkt och pricka USA:s Think Tank RAND (finansierad av State Department) planering redan 2019. Och Putin agerade precis som RAND hoppats, d v s gick i fällan precis som Bresjnev före honom:
”Utöka amerikanskt bistånd till Ukraina, inklusive dödlig militär bistånd, skulle sannolikt öka kostnaderna för Ryssland, både i form av blod och kostnader, att hålla Donbass-regionen. Mer ryskt bistånd till separatister och en ytterligare rysk truppnärvaro skulle sannolikt bli det krävs, vilket leder till större utgifter, utrustningsförluster och ryska offer. Det senare kan bli ganska kontroversiellt hemma, som det gjorde när sovjeterna invaderade Afghanistan”.
Det skulle behövas en grundlig analys av Sven A:s senaste kommentar, som brister på två punkter. Jag kan inte utläsa ur den länkade rapporten att Ukraina ensam var ansvarig för den kvantitativa ökningen av brott mot vapenvilan, som OSCE rapporterar om. En mer allvarlig brist i resonemanget är att ingen kunde förutsäga Ukrainas framgångar och den ryska militärens undermåliga prestationer. Det räcker med att lyssna till den av flera utnämnde militäre experten Scott Ritter den 24 februari, att det låg närmare till hands att Rysslands massiva invasion av Ukraina mycket snabbt skulle resulterat i en kollaps av den ukrainska staten.
Detta är historia nu. Ljudbandet från måndagens mycket intressanta reflektioner av sex tidigare svenska Moskvaambassadörer finns nu tillgängligt.
Jag citerar Sven Hirdman: ”Detta krig är ju en katastrof för Ukraina, men det är också en tragedi för Ryssland”. Vem som bär skulden till kriget finns ingen tvekan om, enligt Hirdman. Han bedömer att Putin kommer att lämna makten senast 2024.
Sverige och Finland är snart medlemmar av Nato, två nya medlemmar som kan benämnas ”Putin-länder” (utan Putins krig, ingen anslutning till Nato). Det går nu en järnridå till Ryssland, som är mycket hårdare än någonsin under sovjettiden (åter Hirdmans bedömning, men jag märker den redan).
Det skulle vara intressant att höra synpunkter på hur den nya järnridån skulle kunna brytas igenom, istället för kommentarer som enbart blickar bakåt, inte framåt. Min egen strategi avvaktar jag med att skriva om.
Mats L!
Ett mycket kort svar. “Detta krig är ju en katastrof för Ukraina, men det är också en tragedi för Ryssland”. Detta påstående är så självklart att det knappast behöver debatteras. ”Hirdman menar att Putin bär ansvaret för det krig” som han beslutat sätta igång. Inte heller det torde behöva diskuteras för att det är helt självklart. Du måste försöka hålla isär skulden för Rysslands anfall och fulspelet i förspelet som Västvärlden aldrig kan komma ifrån. Till exempel, det var en statskupp 2014 inspirerade och uppbackad av USA. Kan du inte hålla med om det?
Det är vällovligt att Mats Larsson poängterar vikten av att blicka framåt. Jag var på möte på Svenska arbetarinstitutet i Helsingfors om fred och Natomedlemskap. Samtliga fredsorganisationer av betydelse i Finland var arrangörer, Fredsförbundet, Fredskämparna, Kvinnor för fred och WRI. Ukrainska fredsrörelsen och den ryska vänsteroppositionen mot kriget deltog via länk och även IPB.
Boris Kagarlitski från Moskva hade fokus på vad som händer när kriget upphör. Han liksom ukrainske sociologen Volodomyr Ischenko ser problem för den rådande ekonomiska ordningen i det läget. Att bibehålla den nyliberala åtstramningspolitik kan bli problem. Behovet av förhandlingar om ömsesidig säkerhet påtagligt.
En omedelbar konsekvens för Finland har blivit att fredsrörelsen vänder politikerna ryggen och flyttar sitt massiva stöd från hela Nordeuropa (140 organisationer) för en ny OSSE konferensen i Helsingfors 2025 till Österrike eller Schweiz. Ryssland torde inte godta ett Natoland som värd. Det sätter fingret på en svaghet i geopolitiska realismskolans betoning av staten som det centrala, den folkliga fredsviljan i det här fallet behövdes för goda resultat 1975 och även nu. Politiker kan inte ensamma hitta på historiska beslut, det behövs en folklig opinion. Den har nu dragit konsekvenserna av att alla finska politikerna stryker ett streck över de historiska finska insatserna på 1970-talet till förmån för ensidig inåtblickande med andra världskriget i fokus.
Knut L!
Den som skrivit bäst om vad som hände 2014 och hur olika personer relaterar till detta är i mitt tycke Benny Andersson på Clarté-bloggen den 5 mars.
”Röster som söker rättfärdiga Rysslands invasion gör vad de kan för att vända våra blickar bort från det som händer här och nu. Störtandet av Viktor Janukovitj 2014 påstås ha varit en USA-ledd statskupp som genomfördes med hjälp av inhemska fascister. Andra hävdar att det var en resning mot en korrupt och odemokratisk ledare och att resningen hade stöd av en stor majoritet av Ukrainas befolkning. Källäget är oklart och historikerna har ännu inte kunnat enas om vad det var som hände. Sanningen kan mycket väl ligga någonstans mitt emellan dessa båda versioner. Men den historiska diskussionens betydelse krymper till intet om vi i stället betraktar det som nu händer i Ukraina.”
I en kommentar skriver han sedan: ”Visst, det är svårt att hävda annat än att Euromaidan 2014 var en kupp. Men det hindrar inte att kuppen kan ha haft brett stöd. Det är två olika frågor.”
Min uppfattning är att statskuppen hade brett folkligt stöd.
Att jag citerade Sven Hirdman berodde på att han var den av ambassadörerna var den som mest tvingades revidera sin uppfattning efter den 24 februari. Kriget är en katastrof för Ukraina i det korta perspektivet. Jag har haft sju ukrainska flyktingar passerande genom min lägenhet, flera med covid, för att ge ett personligt exempel. De ryska krigsbrotten skedde bara ett stenkast ifrån där min frus släktingar och vänner bor.
I det längre perspektivet så kommer kriget att uppfattas, tror jag, som Ukrainas ”fosterländska krig”, i analogi med hur Anders Persson i sin bok om vinterkriget kom fram till en lämplig benämning på det kriget från det finska perspektivet.
Jag tyckte jag var tydlig med att jag anser att man nu ska blicka framåt, vilket fick mig att undra varför du återvände till 2014. Det viktiga nu är hur Nato-landet Sverige ska förhålla sig till ett isolerat och mycket försvagat och förbittrat Ryssland, med bara ett trumfkort – kärnvapen. Ska vi stänga alla få kvarvarande kontakter med landet, eller påbörja ett mycket svårt och mödosamt försök till att etablera nya kontakter. Notera att det var Hirdman som sa att ”vi har redan fått en nyare och hårdare järnridå i Europa”.
I punkt 4 skriver Knut Lindelöf att historien visar att när deras land är hotat så ökar det ryska folkets kampvilja att ”nedkämpa en inkräktare”. Men är det Ukraina som inkräktar på ryskt område? Är det inte tvärtom?
Ulf N!
Jo, visst hotar Ryssland Ukraina idag. Men Ryssland är samtidigt, fast på ett annat sätt och under lång tid varit, satt under hot från Väst och Nato (via Ukraina). Men detta är idag (i Väst) otillåtet att påstå, då blir man putinist.