Finland, ett otillgängligt land med mörka hotfulla skogar, främmande religion och vintrigt väder, sett med ryska ögon vana vid slätter och "öppna landskap". Detta kan illustreras med Alexey Bogolyubovs tavla från 1853-54 av förvisningen av dekabrister till Finland.
Finland, ett otillgängligt land med mörka hotfulla skogar, främmande religion och vintrigt väder, sett med ryska ögon, vana vid slätter och ”öppna landskap”. Detta kan illustreras med Alexey Bogolyubovs målning från 1853-54 av förvisningen av dekabrister till Finland.

I dessa dagar när vi dagligen och stundligen skräms upp med nyheter om ryska förberedelser för att anfall emot Sverige, så kan det ju vara bra att hålla i minnet att i så fall borde Finland vara först i tur, av rent logistiska skäl. Men nu har ju finnarna, klokt nog, undvikit att följa Sveriges exempel (som de gör i många andra fall) och behållit sin försvarsmakt.

Vilken är nu risken att Ryssland anfaller Finland? En av ”självklarheterna” i den anti-ryska propagandan är att Ryssland alltid velat utvidga sina gränser, efter att i första hand återupprättat vad man förlorat sedan Tsartiden eller Sovjettiden. Nu är det ju tyvärr så att det i Ryssland finns chauvinistiska uppfattningar att Finland utgör en rättmätig del av det ryska riket, även om det talet tystnat på sistone från en del håll.

Sovjetunionen anföll 1939
Men faktum kvarstår, 1939 gick Sovjetunionen till anfall emot Finland i akt och mening att erövra det. När jag började arbetet på min bok Finlands sak var svår 1979 så var det för att undersöka om detta verkligen var ett av Sovjetunionens största politiska, moraliska och militära misstag /felbedömningar /brott. Och det var det. Det övertygade till exempel Hitler om att Röda Armén var en papperstiger.

Men när Stalin&Co 1939 skulle fullfölja vad de trodde var Peter den Stores och Alexander I:s politik, tolkade de de gamla tsarerna felaktigt. De verkar ha gjort den vanliga missbedömningen att Finland ”erövrats” 1809 och sedan varit ”en del” av Ryssland. Ryssland har aldrig erövrat Finland eller egentligen haft något intresse av att erövra Finland.

Men, säger läsaren, nu har AP kört av vägen. Det han påstår strider mot all historia. Mellan 1700 och 1809 var Sverige och Ryssland i krig fyra gånger, varvid Ryssland vid tre tillfällen ockuperade hela Finland. Det han säger strider ju också mot hans egen bok 1808 som ju just tilldrar sig under det krig där Finland kom under ryskt herravälde!

Låt oss titta på de fyra krigen …

1. Det stora nordiska kriget 1700-21

peter-the-great-considering-the-building-of-st-petersburg-on-the-shore-of-the-baltic-sea
På en målning av den rysk-franske konstnären Alexander Benois (1870-1960) blickar Peter den Store 1703 ut över Finska viken. Det är nu han sägs få idén att grunda en ny stad, som militär- och handelsstrategiskt skulle kontrollera Finska viken och Östersjön, politiskt i växelverkan med den europeiska kulturen etablera Ryssland som en europeisk stormakt.

Detta krig inleddes med att alla kring Sverige liggande makter angrep landet. Som bekant avvärjdes angreppen från Danmark och Polen, men Ryssland ockuperade hela Finland och härjade längs svenska ostkusten. Ryssarna begick många illdåd i Finland och perioden har gått till hävderna under namnet ”Stora ofreden”. Det finns dock skäl att inte göra för mycket av detta eftersom svenska och finska soldater bar sig lika illa åt när de var ute och krigade. De svenska härjningarna i Polen på 16- och början på 1700-talet avspeglar sig ännu idag i den nuvarande polska nationalsången till exempel.

I freden i Nystad 1721 återfick Sverige större delen av Finland, tsar Peter den Store behöll bara området kring Viborg-Sordavala som en buffert för sin nya skapelse St Petersburg, som börjat att byggas 1703.

Det viktiga här är att staden byggdes på ett område, Ingermanland, som varken var ”svenskt” eller ”ryskt”, utan beboddes av finsktalande folkslag. Ingermanländarna hade ingen representation vid riksdagen i Stockholm, inte heller befolkningen i den svenska delen av Baltikum (Estland och Livland). Dessa områden räknades som ”provinser” med egen förvaltning.

Man bör i detta sammanhang komma ihåg att Finland varit en jämställd del av Sverige i 400-500 år och hade riksdagsmän i samma proportioner som alla andra landsdelar. Detta gällde också de 1658 erövrade danska områdena.

Under den svenska tiden i Baltikum hade Karl XI tillämpat sin politik från Sverige*) med indragningar av adelns förmögenheter till kronan (”reduktionen”) samt försökt att upphäva livegenskapen.

Detta mötte massivt motstånd från den baltiska adeln. Det var för att undslippa denna tidiga svenska ”socialdemokratiska” politik som de baltiska baronerna mer än gärna lät sig erövras av Ryssland 1710. Tsar Peter stadfäste den baltiska adelns gamla privilegier och återlämnade största delen av de genom reduktionen indragna godsen.

Viborg-Sordavalaområdet, var däremot genuina delar av det svenska riket, så här kan man tala om ”rysk erövring”. I detta ”Gamla Finland”, som det kom att kallas, fortsatte dock svensk lagstiftning, administration med mera att gälla. Detta innebar att Kristoffers landslag fortsatte att vara i kraft i området även efter att den avskaffats i Sverige 1734.

Alltså: Trots att Ryssland erövrat hela Finland hade de bara intresse av den bit som fungerade som ett skydd för St Petersburg.

2. Hattarnas krig 1741-43

Elisabeth av Ryssland
Kejsarinnan Elisabet (1709-62) var Peter den Stores dotter som 1741 var inbegripen i en maktkamp om tronen. Hon stöddes av Frankrike, som för att stödja henne, övertalade Sverige att anfalla St Petersburg. Priset skulle bli ett återlämnade av de 1721 förlorade provinserna. Men Elisabet tog makten på egen hand, struntade i de franska utfästelseerna och besegrade svenskarna grundligt.

Under den så kallade ”Frihetstiden” 1721-72 styrdes Sverige i praktiken av två politiska riktningar, ”hattar” och ”mössor”. De senare ville inte starta något revanschkrig emot Ryssland, och kallades av de kaxiga ”hattarna” därför för ”nattmössor”. På den tiden var Sverige en del av den ledande franska stormaktens bundsförvanter, i ett slags ”franskt Nato”. 1741 hade Nato… f´låt Frankrike givit klartecken för ett svenskt angrepp på St Petersburg. Det skedde under förevändning att stödja en ”opposition” under Peter den stores dotter Elisabet, emot en ”despotisk regim” under Anna Leopoldovna.

Men då – liksom nu – hade angriparen inte riktigt koll på sin ”opposition”. Elisabeth tog makten i en statskupp och förde kriget mot det angripande Sverige till ett framgångsrikt slut. Hela Finland ockuperades men i freden i Åbo 1743 utrymde ryssarna hela Finland, med undantag av området Nyslott-Fredrikshamn. Tillsammans med ”Gamla Finland” kom detta att bilda ”Viborgska guvernementet” med svensk administration och lagstiftning, nu enligt 1743 år lag.

Den ryska ockupationen kom att kallas ”Lilla ofreden” och var betydligt mildare än 30 år tidigare. Det sammanhängde bland annat med att delar av den finska adeln och överheten börjat visa tendenser att vända sig emot Ryssland. Huvudanledningen till detta var St Petersburgs enorma expansion. Från cirka 8 000 invånare 1710 hade det nu blivit ungefär lika stort som Stockholm (cirka 60 000 invånare).

Samma ”hattar” som 1741 utvecklat en intensiv anti-rysk propaganda var icke desto mindre öppna för att ”do business” med sina ryska ståndsbröder. Det visade sig när de 1743 inbjöd 12 000 ryska trupper till mellersta Sverige för att kunna sättas in emot eventuella nya uppror i svallvågorna efter ”Stora Daldansen” – det fjärde stora Dalaupproret.

Alltså: Efter ett misslyckat svenskt anfallskrig erövrar Ryssland hela Finland men behåller i slutändan bara den del som anses öka St Petersburgs militära trygghet.

3. Gustav III:s krig 1788-90

Slaget vid Hogland
Sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788 leddes på svenska sidan av Gustav III:s bror, hertig Karl (mitt i bilden). Fast kraftmätningen slutade ”oavgjort” firades det i Stockholm som en seger. Det var dock ett strategiskt nederlag eftersom överraskningsmomentet i ett anfall på St Petersburg nu gått förlorat. Hertig Karl tog nederlaget hårt och kom att hysa förståelse för de upproriska ”anjalmännen”.

Efter freden i Åbo 1743 börjas byggandet av Sveriges största fästningssystem, Sveaborg, på öarna utanför Helsingfors. Det sker i namn av ”försvar”, men är av allt att döma motiverat av planer på nya revanschkrig. Varför skulle annars Frankrike stå för större delen av de enorma kostnaderna? Vad hade Frankrike för intresse att spendera enorma summor på att försvara en massa ”nordisk ödemark”?

Men länge såg det ut som om ”mössornas” politik med fred med Ryssland skulle dominera den svenska utrikespolitiken, också efter Gustav IIIs trontillträde 1771. Ja, 1783 gick det till och med rykten om att han var beredd att skänka bort Finland till Ryssland för att få fria händer att erövra Norge från dess danska bundsförvant.

Men av helt personliga och irrationella skäl beslöt Gustav III 1788 att gå till anfall emot Ryssland. Nu hade han inte ens Frankrike bakom sig, än mindre någon annan stormakt. Den formellt allierade turkiska makten (Ottomanska riket) ville inte ens ge finansiell hjälp. Kriget håller på att bli en svensk katastrof som bara räddas genom osedvanlig ”tur med vädret” i två sjödrabbningar i juli 1790.

Men medan kriget var militärt mediokert, så var det propagandistiskt en svensk triumf. Gustav III:s propaganda alienerade dock aristokratin och delar av ”de bildade klasserna”. Detta ledde inte bara till mordet på kungen 1792, utan också på förstärkta ryssvänliga strömningar inom de högre ståndsmiljöerna, i synnerhet i Finland.

Alltså: Det svenska angreppskriget 1788 slutar 1790 ”oavgjort” men Ryssland, har övertygat om att tillkomsten av Sveaborg utgör ett allvarligt hot emot St Petersburgs säkerhet. Tvärtemot att öka Finlands säkerhet har fästningen försvagat den.

4. Finsk-ryska kriget 1808-09

Turuma_off_Sveaborg_1770 (1)
Bygget av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors har alltid motiverats defensivt. Men det finansierades så gott som helt av Frankrike som inte hade något intresse av att försvara finska vildmarker. Istället för att öka Finlands ”trygghet” kom det, genom sin offensiva funktion, att öka Rysslands intresse att oskadliggöra det. Ett tillfälle erbjöds 1808 då man på order av Napoleon gick över gränsen till Finland.

Nu är det Ryssland som anfaller, i februari 1808. Men anfallet är delvis påtvingat genom nederlaget emot Frankrike året innan och utfästelsen mellan Napoleon och tsar Alexander i Tilsit att tvinga Sverige att överge sin allians med Storbritannien. Det motiveras delvis också av att man ville erövra och därmed oskadliggöra Sveaborg – så att som den franske ambassadören i St Petersburg lär ha sagt – de ryska skönheterna i staden i fortsättningen inte skulle besväras av svenskt kanondunder.

Det är först sedan tsar Alexander genom utsända diplomater och politiker förvissat sig om att den finländska överklassen (helt svenskspråkig) är beredd att samarbeta med St Petersburg och ta ansvar för administrationen av det nya ”storfurstendömet”, som Finland förklaras som en erövrad provins. Mot detta protesterar det finländska småfolket eftersom de bland annat befarar att komma under ”livländska foten”. Det är om dessa utbredda protestaktioner och till och med gerillakrig som min bok ”1808” handlar. Men inte bara. Boken framhäver att Finland inte så mycket ”erövrades” som ”lät sig erövras”. Jämför med de baltiska baronernas roll i införlivandet av Estland och Livland hundra år tidigare.

Man kan spekulera om vad som skulle ha hänt om också den finländska överklassen visat sitt missnöjda och ovilja att inordna sig under tsaren. Kanske hade Alexander I nöjt sig med att bara inkorporera den del av Nylands län som innehöll Sveaborg.

Sedan levde Finland ostört**) och i högönsklig välmåga som en autonom provins i det ryska riket som Matti Klinge skildrar i böckerna Napoleons skugga. Baler, bataljer och Finlands tillkomst (Söderströms/Atlantis, 362 s.) och Krig, kvinnor, konst (Schildts, 1997).

När förryskningsåtgärderna i slutet på 1890-talet sattes in sökte finländska nationalister övertyga ryssarna om att de skulle ha mer att vinna på ”status quo” än integreration i Ryssland – ett ovilligt och fientligt Finland. Det lyckades man inte med och det var först tack vare Lenins nationalitetspoilitik (som Putin inte verkar ha förstått) som landet fick sin självständighet 1917.

1939 trodde Stalin & Co att den finska arbetarklassen skulle välkomna de ryska trupperna på liknande sätt som den tongivande klassen gjorde 1808. Efter den näsbrännan nöjde man sig med ”Peter den Stores gräns”, d v s Viborg Sordavalaområdet) samt en marinbas på finska kusten (Hangö 1940-41, Porkala udd 1945-54).

Alltså: Finland införlivades i sin helhet med Ryssland först när den finländska överheten erbjöd sig att sköta landet som en tsartrogen provins. Liksom svenska Baltikum 1710 lät sig Finland erövras 1809.

Slutsatserna man i Finland dragit av historien kan sammanfattas i den efterkrigstida så kallade Paasikivi-Kekkonenlinjen i finländsk utrikespolitik. Den har gått ut på att landet saknar politisk och ekonomisk betydelse för någon stormakt, men har militärstrategisk betydelse för Ryssland.


*) Karl XI var finansministern Gunnar Strängs favoritkung och pryder därför våra 500-kronorssedlar.
**) Bortsett från brittiska och franska sjöattacker under Krimkriget 1854-55.

Föregående artikelTänkte på en LP från 1974
Nästa artikelVad händer egentligen i Aleppo?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.