Vill Ryssland (åter-) erövra Finland?

Finland, ett otillgängligt land med mörka hotfulla skogar, främmande religion och vintrigt väder, sett med ryska ögon vana vid slätter och "öppna landskap". Detta kan illustreras med Alexey Bogolyubovs tavla från 1853-54 av förvisningen av dekabrister till Finland.

Finland, ett otillgängligt land med mörka hotfulla skogar, främmande religion och vintrigt väder, sett med ryska ögon, vana vid slätter och “öppna landskap”. Detta kan illustreras med Alexey Bogolyubovs målning från 1853-54 av förvisningen av dekabrister till Finland.

I dessa dagar när vi dagligen och stundligen skräms upp med nyheter om ryska förberedelser för att anfall emot Sverige, så kan det ju vara bra att hålla i minnet att i så fall borde Finland vara först i tur, av rent logistiska skäl. Men nu har ju finnarna, klokt nog, undvikit att följa Sveriges exempel (som de gör i många andra fall) och behållit sin försvarsmakt.

Vilken är nu risken att Ryssland anfaller Finland? En av “självklarheterna” i den anti-ryska propagandan är att Ryssland alltid velat utvidga sina gränser, efter att i första hand återupprättat vad man förlorat sedan Tsartiden eller Sovjettiden. Nu är det ju tyvärr så att det i Ryssland finns chauvinistiska uppfattningar att Finland utgör en rättmätig del av det ryska riket, även om det talet tystnat på sistone från en del håll.

Sovjetunionen anföll 1939
Men faktum kvarstår, 1939 gick Sovjetunionen till anfall emot Finland i akt och mening att erövra det. När jag började arbetet på min bok Finlands sak var svår 1979 så var det för att undersöka om detta verkligen var ett av Sovjetunionens största politiska, moraliska och militära misstag /felbedömningar /brott. Och det var det. Det övertygade till exempel Hitler om att Röda Armén var en papperstiger.

Men när Stalin&Co 1939 skulle fullfölja vad de trodde var Peter den Stores och Alexander I:s politik, tolkade de de gamla tsarerna felaktigt. De verkar ha gjort den vanliga missbedömningen att Finland “erövrats” 1809 och sedan varit “en del” av Ryssland. Ryssland har aldrig erövrat Finland eller egentligen haft något intresse av att erövra Finland.

Men, säger läsaren, nu har AP kört av vägen. Det han påstår strider mot all historia. Mellan 1700 och 1809 var Sverige och Ryssland i krig fyra gånger, varvid Ryssland vid tre tillfällen ockuperade hela Finland. Det han säger strider ju också mot hans egen bok 1808 som ju just tilldrar sig under det krig där Finland kom under ryskt herravälde!

Låt oss titta på de fyra krigen …

1. Det stora nordiska kriget 1700-21

peter-the-great-considering-the-building-of-st-petersburg-on-the-shore-of-the-baltic-sea

På en målning av den rysk-franske konstnären Alexander Benois (1870-1960) blickar Peter den Store 1703 ut över Finska viken. Det är nu han sägs få idén att grunda en ny stad, som militär- och handelsstrategiskt skulle kontrollera Finska viken och Östersjön, politiskt i växelverkan med den europeiska kulturen etablera Ryssland som en europeisk stormakt.

Detta krig inleddes med att alla kring Sverige liggande makter angrep landet. Som bekant avvärjdes angreppen från Danmark och Polen, men Ryssland ockuperade hela Finland och härjade längs svenska ostkusten. Ryssarna begick många illdåd i Finland och perioden har gått till hävderna under namnet “Stora ofreden”. Det finns dock skäl att inte göra för mycket av detta eftersom svenska och finska soldater bar sig lika illa åt när de var ute och krigade. De svenska härjningarna i Polen på 16- och början på 1700-talet avspeglar sig ännu idag i den nuvarande polska nationalsången till exempel.

I freden i Nystad 1721 återfick Sverige större delen av Finland, tsar Peter den Store behöll bara området kring Viborg-Sordavala som en buffert för sin nya skapelse St Petersburg, som börjat att byggas 1703.

Det viktiga här är att staden byggdes på ett område, Ingermanland, som varken var “svenskt” eller “ryskt”, utan beboddes av finsktalande folkslag. Ingermanländarna hade ingen representation vid riksdagen i Stockholm, inte heller befolkningen i den svenska delen av Baltikum (Estland och Livland). Dessa områden räknades som “provinser” med egen förvaltning.

Man bör i detta sammanhang komma ihåg att Finland varit en jämställd del av Sverige i 400-500 år och hade riksdagsmän i samma proportioner som alla andra landsdelar. Detta gällde också de 1658 erövrade danska områdena.

Under den svenska tiden i Baltikum hade Karl XI tillämpat sin politik från Sverige*) med indragningar av adelns förmögenheter till kronan (“reduktionen”) samt försökt att upphäva livegenskapen.

Detta mötte massivt motstånd från den baltiska adeln. Det var för att undslippa denna tidiga svenska “socialdemokratiska” politik som de baltiska baronerna mer än gärna lät sig erövras av Ryssland 1710. Tsar Peter stadfäste den baltiska adelns gamla privilegier och återlämnade största delen av de genom reduktionen indragna godsen.

Viborg-Sordavalaområdet, var däremot genuina delar av det svenska riket, så här kan man tala om “rysk erövring”. I detta “Gamla Finland”, som det kom att kallas, fortsatte dock svensk lagstiftning, administration med mera att gälla. Detta innebar att Kristoffers landslag fortsatte att vara i kraft i området även efter att den avskaffats i Sverige 1734.

Alltså: Trots att Ryssland erövrat hela Finland hade de bara intresse av den bit som fungerade som ett skydd för St Petersburg.

2. Hattarnas krig 1741-43

Elisabeth av Ryssland

Kejsarinnan Elisabet (1709-62) var Peter den Stores dotter som 1741 var inbegripen i en maktkamp om tronen. Hon stöddes av Frankrike, som för att stödja henne, övertalade Sverige att anfalla St Petersburg. Priset skulle bli ett återlämnade av de 1721 förlorade provinserna. Men Elisabet tog makten på egen hand, struntade i de franska utfästelseerna och besegrade svenskarna grundligt.

Under den så kallade “Frihetstiden” 1721-72 styrdes Sverige i praktiken av två politiska riktningar, “hattar” och “mössor”. De senare ville inte starta något revanschkrig emot Ryssland, och kallades av de kaxiga “hattarna” därför för “nattmössor”. På den tiden var Sverige en del av den ledande franska stormaktens bundsförvanter, i ett slags “franskt Nato”. 1741 hade Nato… f´låt Frankrike givit klartecken för ett svenskt angrepp på St Petersburg. Det skedde under förevändning att stödja en “opposition” under Peter den stores dotter Elisabet, emot en “despotisk regim” under Anna Leopoldovna.

Men då – liksom nu – hade angriparen inte riktigt koll på sin “opposition”. Elisabeth tog makten i en statskupp och förde kriget mot det angripande Sverige till ett framgångsrikt slut. Hela Finland ockuperades men i freden i Åbo 1743 utrymde ryssarna hela Finland, med undantag av området Nyslott-Fredrikshamn. Tillsammans med “Gamla Finland” kom detta att bilda “Viborgska guvernementet” med svensk administration och lagstiftning, nu enligt 1743 år lag.

Den ryska ockupationen kom att kallas “Lilla ofreden” och var betydligt mildare än 30 år tidigare. Det sammanhängde bland annat med att delar av den finska adeln och överheten börjat visa tendenser att vända sig emot Ryssland. Huvudanledningen till detta var St Petersburgs enorma expansion. Från cirka 8 000 invånare 1710 hade det nu blivit ungefär lika stort som Stockholm (cirka 60 000 invånare).

Samma “hattar” som 1741 utvecklat en intensiv anti-rysk propaganda var icke desto mindre öppna för att “do business” med sina ryska ståndsbröder. Det visade sig när de 1743 inbjöd 12 000 ryska trupper till mellersta Sverige för att kunna sättas in emot eventuella nya uppror i svallvågorna efter “Stora Daldansen” – det fjärde stora Dalaupproret.

Alltså: Efter ett misslyckat svenskt anfallskrig erövrar Ryssland hela Finland men behåller i slutändan bara den del som anses öka St Petersburgs militära trygghet.

3. Gustav III:s krig 1788-90

Slaget vid Hogland

Sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788 leddes på svenska sidan av Gustav III:s bror, hertig Karl (mitt i bilden). Fast kraftmätningen slutade “oavgjort” firades det i Stockholm som en seger. Det var dock ett strategiskt nederlag eftersom överraskningsmomentet i ett anfall på St Petersburg nu gått förlorat. Hertig Karl tog nederlaget hårt och kom att hysa förståelse för de upproriska “anjalmännen”.

Efter freden i Åbo 1743 börjas byggandet av Sveriges största fästningssystem, Sveaborg, på öarna utanför Helsingfors. Det sker i namn av “försvar”, men är av allt att döma motiverat av planer på nya revanschkrig. Varför skulle annars Frankrike stå för större delen av de enorma kostnaderna? Vad hade Frankrike för intresse att spendera enorma summor på att försvara en massa “nordisk ödemark”?

Men länge såg det ut som om “mössornas” politik med fred med Ryssland skulle dominera den svenska utrikespolitiken, också efter Gustav IIIs trontillträde 1771. Ja, 1783 gick det till och med rykten om att han var beredd att skänka bort Finland till Ryssland för att få fria händer att erövra Norge från dess danska bundsförvant.

Men av helt personliga och irrationella skäl beslöt Gustav III 1788 att gå till anfall emot Ryssland. Nu hade han inte ens Frankrike bakom sig, än mindre någon annan stormakt. Den formellt allierade turkiska makten (Ottomanska riket) ville inte ens ge finansiell hjälp. Kriget håller på att bli en svensk katastrof som bara räddas genom osedvanlig “tur med vädret” i två sjödrabbningar i juli 1790.

Men medan kriget var militärt mediokert, så var det propagandistiskt en svensk triumf. Gustav III:s propaganda alienerade dock aristokratin och delar av “de bildade klasserna”. Detta ledde inte bara till mordet på kungen 1792, utan också på förstärkta ryssvänliga strömningar inom de högre ståndsmiljöerna, i synnerhet i Finland.

Alltså: Det svenska angreppskriget 1788 slutar 1790 “oavgjort” men Ryssland, har övertygat om att tillkomsten av Sveaborg utgör ett allvarligt hot emot St Petersburgs säkerhet. Tvärtemot att öka Finlands säkerhet har fästningen försvagat den.

4. Finsk-ryska kriget 1808-09

Turuma_off_Sveaborg_1770 (1)

Bygget av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors har alltid motiverats defensivt. Men det finansierades så gott som helt av Frankrike som inte hade något intresse av att försvara finska vildmarker. Istället för att öka Finlands “trygghet” kom det, genom sin offensiva funktion, att öka Rysslands intresse att oskadliggöra det. Ett tillfälle erbjöds 1808 då man på order av Napoleon gick över gränsen till Finland.

Nu är det Ryssland som anfaller, i februari 1808. Men anfallet är delvis påtvingat genom nederlaget emot Frankrike året innan och utfästelsen mellan Napoleon och tsar Alexander i Tilsit att tvinga Sverige att överge sin allians med Storbritannien. Det motiveras delvis också av att man ville erövra och därmed oskadliggöra Sveaborg – så att som den franske ambassadören i St Petersburg lär ha sagt – de ryska skönheterna i staden i fortsättningen inte skulle besväras av svenskt kanondunder.

Det är först sedan tsar Alexander genom utsända diplomater och politiker förvissat sig om att den finländska överklassen (helt svenskspråkig) är beredd att samarbeta med St Petersburg och ta ansvar för administrationen av det nya “storfurstendömet”, som Finland förklaras som en erövrad provins. Mot detta protesterar det finländska småfolket eftersom de bland annat befarar att komma under “livländska foten”. Det är om dessa utbredda protestaktioner och till och med gerillakrig som min bok “1808” handlar. Men inte bara. Boken framhäver att Finland inte så mycket “erövrades” som “lät sig erövras”. Jämför med de baltiska baronernas roll i införlivandet av Estland och Livland hundra år tidigare.

Man kan spekulera om vad som skulle ha hänt om också den finländska överklassen visat sitt missnöjda och ovilja att inordna sig under tsaren. Kanske hade Alexander I nöjt sig med att bara inkorporera den del av Nylands län som innehöll Sveaborg.

Sedan levde Finland ostört**) och i högönsklig välmåga som en autonom provins i det ryska riket som Matti Klinge skildrar i böckerna Napoleons skugga. Baler, bataljer och Finlands tillkomst (Söderströms/Atlantis, 362 s.) och Krig, kvinnor, konst (Schildts, 1997).

När förryskningsåtgärderna i slutet på 1890-talet sattes in sökte finländska nationalister övertyga ryssarna om att de skulle ha mer att vinna på “status quo” än integreration i Ryssland – ett ovilligt och fientligt Finland. Det lyckades man inte med och det var först tack vare Lenins nationalitetspoilitik (som Putin inte verkar ha förstått) som landet fick sin självständighet 1917.

1939 trodde Stalin & Co att den finska arbetarklassen skulle välkomna de ryska trupperna på liknande sätt som den tongivande klassen gjorde 1808. Efter den näsbrännan nöjde man sig med “Peter den Stores gräns”, d v s Viborg Sordavalaområdet) samt en marinbas på finska kusten (Hangö 1940-41, Porkala udd 1945-54).

Alltså: Finland införlivades i sin helhet med Ryssland först när den finländska överheten erbjöd sig att sköta landet som en tsartrogen provins. Liksom svenska Baltikum 1710 lät sig Finland erövras 1809.

Slutsatserna man i Finland dragit av historien kan sammanfattas i den efterkrigstida så kallade Paasikivi-Kekkonenlinjen i finländsk utrikespolitik. Den har gått ut på att landet saknar politisk och ekonomisk betydelse för någon stormakt, men har militärstrategisk betydelse för Ryssland.


*) Karl XI var finansministern Gunnar Strängs favoritkung och pryder därför våra 500-kronorssedlar.
**) Bortsett från brittiska och franska sjöattacker under Krimkriget 1854-55.

  34 kommentarer for “Vill Ryssland (åter-) erövra Finland?

  1. Sven-Eric Holmström skriver:

    En intressant och välskriven artikel liksom också boken på sin tid var. Jag delar dock definitivt INTE uppfattningen att man var ute efter att erövra Finland 1939. Bevisningen för det är tämligen svag.

  2. Anders Persson skriver:

    Det verkar vara ett fall för OJ Simpsons advokat, Johnnie Cochran: den anklagade, Sovjetunionen, anfaller längs hela finska-ryska gränsen och har satt upp en ny regering i Terijoki. Men Cochran skulle nog ha kunnat frikänna Stalin & Co, men tyvärr dog denne skicklige jurist för tio år sedan.

  3. Sven-Eric Holmström skriver:

    Frågan är om vi talar om samma sak här. Jag misstänker nämligen att du menar att de ända från början hade planer på en “baltisk” lösning alltså en annektering av Finland. Tolkar jag dig rätt?

  4. Björn Nilsson skriver:

    Intressant artikel. Men en undring: kan man sätta in de finska försöken till erövringar i Karelen, Olonets, Näset och Petsamo i det här sammanhanget? Frånsett “Nordingermanland” rörde det ju sig om områden som aldrig legat inom det svensk-finska rikets gränser. Hade jag varit ansvarig politiker i Moskva borde jag ha sett det som tjänstefel att inte betrakta Finland som en ganska opålitlig, och dessutom tyskvänlig, granne. Och detta oavsett vilken politisk riktning jag tillhörde. Kan man inte säga att det var ungefär samma grupper av människor som ledde “Vitfinland” och Sovjet både 1918-1920 och när läget krisade till sig igen mot mitten av 1930-talet?

    PS. Finns en bok vars titel jag inte minns, men som kan vara intressant i sammanhanget. Det är en engelsk översättning från en flerdagars konferens som hölls strax efter vinterkrigets slut. Stalin och de högsta militära ledarna hade en genomgång hur det hade gått. Stalin tyckte det gått bra, och att man slagit ut de västliga vapnen.

    PS2. Kan det vara så att de ryska ledarna tyckte rätt bra om finnar? Och att västmakterna gjorde bort sig rejält under Krimkriget när brittiska flottan seglade in i Östersjön med målet att bränna ner finska städer? I Uleåborg gick man ju på pumpen när lokalbefolkningen slog tillbaka och fick beröm av tsaren.

  5. Anders Persson skriver:

    Sovjetunionen stationerade trupper i Baltikum redan 1939, men gjorde dem till sovjetiska delrepubliker först efter Frankrikes fall våren 1940. Huruvida Kuusinen och hans regering skulle först fungera i ett formellt “självständigt” Finland, som senare skulle anslutas till Sovjetunionen, vet jag inte. Men det skulle inte förvåna. Hösten 1940 bad Molotov om fria händer med Finland i sina överläggningar med Hitler i Berlin.

  6. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    den här länken har Jan Nybondas en kommentar om såväl kriget 1939 som “fortsättningskriget”. Hur skulle du vilja kommentera den kommentaren?

  7. Tord Lundgren skriver:

    1) Det var Sovjetregeringen som vid årsskiftet 1917-1918 hade erkänt Finlands självständighet. Den tidigare tsarregeringen hade ingen tanke på den saken.

    2) Finland förlorade två krig, vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941-1944. Men varken vid marsfreden l940 eller vid septemberfreden 1944 ifrågasatte Sovjet Finlands självständighet.

    3) Av president Paasikivis “Minnen 1939-1940” framgår att vinterkriget hade kunnat undvikas med smidigare finsk diplomati. President Kekkonen ansåg vinterkriget onödigt.

    4) Fortsättningskriget fördes av Finland i samarbete med NaziTyskland.

  8. Anders Persson skriver:

    Bosse!
    Den finsk-ryska gränsen vid Systerbäck låg ju strax utanför Leningrads förstäder. Den hamnade där 1811 när “Gamla Finland” återgick till Finland. Men liksom med Krim 1854 var det fram till Finlands självständighet 1917 inte så rasande viktigt var gränserna gick inom det ryska riket. Jan Nybondas har rätt i att de finska politikerna kunde, vägledda av Mannerheim och Paasikivi, ha gjort en del territoriella eftergifter på Karelska näset. Vad jag minns var de också beredda att göra det.

    Men Sovjetunionen begärde mycket mer: Befästningar på Karelska näset skulle föstöras, Finland skulle arrendera ut Hangö udd på trettio år för en flottbas, sovjetflottan skulle få använda Lappvik nära Hangö som ankarplats och Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, bl a det befästa Björkö samt överlämna västra delen av Fiskarhalvön vid Norra ishavet.

    Under fortsättningskriget lär finska armén haft order att inte överskrida den gamla gränsen vid Systerbäck. Det sägs att detta innebar i praktiken att de inte deltog i belägringen av Leningrad. Jag är inte i stånd att avgöra om det senare påståendet är realistiskt eller ej.

  9. Sven-Eric Holmström skriver:

    Det faktum att angreppet skedde över hela gränsen bevisar ingenting. Kinas attack mot Vietnam 1979 ägde också rum längs hela gränsen. Kineserna var dock inte ute efter att erövra landet. Det här med Kuusinen visar förvisso att Moskva var ute efter ett regimskifte. Men därifrån till att annektera landet är steget mycket långt.

    Den sovjetiska politiken mot baltstaterna var inte en rak linje. Hösten 1939 hade man inga planer på att sovjetisera de här staterna. Att så skedde sommaren 1940 berodde på att man dels verkligen trodde att det förelåg en revolutionär situation i baltstaterna plus att de baltiska kommunisterna pressade på för en anslutning. I Finland ställde kommunisterna upp för sitt land, i Baltikum gjorde de det inte. Det är den stora skillnaden.

    Att Molotov skulle ha begärt fria händer med Finland tycker jag är en sanning med mycket stor modifikation.

  10. Björn Nilsson skriver:

    Anders P!
    Om det finska artilleriet sköt mot Leningrad (vilket jag tror att det gjorde) måste väl finnarna ha deltagit i belägringen, även om de sköt från sin sida av den gamla gränsen?

    Har hört argumentet förr att finnarna stoppade vid förkrigsgränsen, men det stämmer inte totalt: de erövrade ju områden i sovjetiska Karelen och ända ner till Svir. De svenska frivilliga fanns ju där också, “Svirkompaniet”. Det var områden som finnarna försökte erövra 1918-1920 men misslyckades. Bevis för dessa tidiga erövringståg finns kvar även i form av frimärken som gavs ut för “Karjala” och “Aunus”. Aunus var just området vid Svir, floden mellan Ladoga och Onega. En del finska nationalister var också ute efter svenska Norrbotten när de ändå var i farten. En karta över det finns i Hilding Hagbergs “Röd bok om svart tid”.

  11. Mats Larsson skriver:

    Den som är intresserad av hur de svenska kommunisterna såg på vinterkriget i realtid, alltså i takt med att det utspelades, kan läsa Ny Dag, som tidigare fanns mikrofilmat på Stockholms stadsbibliotek men numera kräver att man går till Kungliga Biblioteket (kanske finns på andra ställen också i landet).

    I Yvonne Hirdmans bok “Sveriges kommunistiska parti 1939-45” beskrivs vinterkriget på sid. 46-51.

    Ett par exempel från Hirdmans bok:

    ND 10 februari 1940:

    “Frihetens morgonrodnad lyser nu över de fattiga byarna i östra Finland. Snart kommer folkmakten att utsträcka sig över hela landet”.

    ND 17 februari 1940:

    “Vad den svenska borgerligheten än kommer att tycka om det, kommer det snart att finnas en folkfrontsregering i Finland som återställer friheten. Klokheten bjuder Sverige att anpassa sig till det nya läget vid Östersjön och skapa goda förbindelser med den finska folkfrontsstaten, med Sovjetunionen och alla Östersjöstater”.

    Intressant nog talar kommunisterna inte om ett Sovjetfinland. Partiledningen skriver den 2 mars 1940:

    “Vissa överdrifter och direkt felaktiga framställningar har givits i fråga om de finska perspektiven. Det är idag inte fråga om att genomföra ett finskt sovjetsystem. Det nya Finland som inom kort uppstår blir ett slags Folkfrontsfinland, i vänskap med Sovjetunionen och sina grannländer”.

    Men i början av mars 1940 hade rykten om fredsförhandlingar nått kommunistpartiets öron. Man skrev den 8 mars 1940 att någon försoning med Mannerheimregeringen var det minsann inte tal om:

    “Den demokratiska folkmakten kommer att segra”.

    I själva verket hade Stalin slängt Terijoki-regeringen på soptippen för flera månader sedan.

    Den 11 mars 1940 hade poletten trillat ned även hos kommunisterna. Den finska delegation som befann sig i Moskva representerade enbart Mannerheimregeringen. Kuusinen nämndes aldrig mer i ND.

    Terminologin är intressant därför att den återkommer i ny skepnad i Donbass. “Folkrepublikerna”, “folkmilisen”, osv. Vidare som Hirdman skriver (s. 47): “… emedan Finland [Kiev] var den aggressiva, hotande makten och, framförallt, emedan Finland [Kiev] var en spelbricka i västmakternas händer. Ty bakom skymtade hotet mot Sovjetunionen [Ryssland] från den kapitalistiska världen.”

    Just nu rapporteras såvitt jag kan finna ingenting om Ukraina i ryska Pervyj Kanal, inte ens negativa nyheter, som det ju ändå finns gott om. Morgonens nyheter i Pervyj toppades av ett långt inslag om hur man rev en blomsteraffär [sic] i centrala Moskva.

  12. Redax skriver:

    Mats L m fl!
    Meningen med den här artikeln är att (som jag uppfattar den) försöka se ett historiskt mönster i förhållandet mellan Sverige och Ryssland. Vem har de senaste 300 åren varit mest aggressiv mot den andre? Alltså, är den svenska rysskräcken befogad? Artikeln handlar inte främst om frågan hur de ryska kommunisterna (Sovjetmakten) såg på sitt förhållande till Finland och den handlar definitivt inte om Donbass idag.

    På min tid, alltså under min egen skoltid, gav dessa utsvävningar omdömet “Missuppfattat ämnet!”, vilket innebar “Underkänt!” Bra om man håller sig till ämnet alltså.

  13. Mats Larsson skriver:

    Knut!
    Rubriken lyder ju “Vill Ryssland (åter-) erövra Finland”? Den i gästbloggen kursiverade frågeställningen lyder “Vilken är nu risken att Ryssland anfaller Finland?” Frågeställningen analyseras med hjälp av en lång, intressant genomgång av Sverige/Finlands krig med Ryssland sedan år 1700.
    (Alltså, vilken är nu, i nutid, risken att Ryssland anfaller Finland).

    Vidare inleds gästbloggen med att vi svenskar dagligen och stundligen skräms upp av nyheter om ett ryskt förestående anfall på Sverige.

    Jag trodde därför att det kunde vara relevant att diskutera hur en del i Sverige (kommunisterna) reagerade senast det begav sig (1939), samt att dra en parallell till situationen i Donbass. Jan Guillou skrev så sent som i söndags i Aftonbladet att “…att Ryssland erövrat Krim och för ett lågintensivt krig mot grannlandet Ukraina”. Temat var snarlikt det som Anders P tar upp i bloggen. Rysslands i dagsläget pågående krig måste väl rimligen ingå i riskbedömningen om ett ryskt anfall på Finland eller Sverige?

    Om jag nu missuppfattat ämnet, vad handlar i så fall gästbloggen enligt din uppfattning om?

  14. Knut Lindelöf skriver:

    Mats!
    Min invändning är att artikeln handlar om så mycket mer än bara Sovjetunionens “sanna” avsikter 1939 gentemot Finland. Jag var rädd att diskussionen skulle stanna vid detta, “gamla kommunisters” eviga trätoämne. Men, visst är frågan om relationen Ryssland-Finland relevant för Sverige och vår ev. rysskräck. Om nu Sverige (Gotland) ska attackeras av Ryssland, inte kan de i så fall hoppa över Finland. Hur Stalin resonerade 1939 är kanske inte det viktigaste just här. Men jag var kanske lite snarstucken …

  15. Björn Nilsson skriver:

    Kan man inte helt enkelt säga att ryssarna förmodligen är nöjda med den nuvarande gränsen mot Finland, så länge det inte händer något riktigt kritiskt i omvärlden och finnarna blajar till det (ex.vis genom att gå med i NATO)? Att det finns ryssar som yrar om att återta såväl Finland som Baltikum och Alaska är inget att bry sig om, de sitter ju ändå inte i ledningen. Kufar finns överallt.

    Bakom frågan om “hot mot Finland” finns ju den andra frågan om “hot mot Sverige”. Jag är inte säker på att de frågorna är fullständigt sammankopplade. Skulle det bli så kallat skarpt läge behöver Ryssland inte slå mot Finland först för att sedan kunna slå mot Sverige. Idag är det ju inte jätteinvasioner och landstigningar av Normandietyp som gäller, utan riktade insatser med luftangrepp och rätt små marktrupper. Och det kan man göra utan att gå över finskt territorium.

    Genom att säga nej till värdlandsavtalet med NATO minskar vi risken att något sådant skulle inträffa.

  16. Bo Persson skriver:

    Knut!
    Vad som är relevant eller inte är det inte ofta det som just är frågan. Många tycker att det idag är relevant att koppla ihop Ukraina med Finska vinterkriget. Jag delar inte alls den uppfattningen utan menar att om det är något som dagens Ukrainakrig skall kopplas ihop med så är det 1990-talets krig i Jugoslavien.

    Då hade ryssarna inte en chans att stoppa att den regionen drogs in i EU-Natosfären. Men idag bedömer jag att de har goda möjligheter att förhindra att också Ukraina dras in i den sfären.

    Det gäller att hålla isär årtiondena. 1930- och 1940-talen var en situation, 1990-talet var en annan och 2010-talet är en tredje.

    Tänk bara på Mellanöstern. Efter USA:s förkrossasnde seger i första Gulfkriget var det för alla glasklart att Ryssland inte längre var något att räkna med. Men idag ett kvarts sekel senare är det såvitt jag förstår en öppen fråga om vem som skall ta hem spelet i området.

    Blir det USA-EU med Saudiarabien och Gulfstaterna och Turkiet som allierade? Eller blir det Ryssland med Iran, Irak och Syrien som allierade?

  17. Anders Persson skriver:

    Jag avslutade en kommentar ovan så här:

    “Under fortsättningskriget lär finska armén haft order att inte överskrida den gamla gränsen vid Systerbäck. Det sägs att detta innebar i praktiken att de inte deltog i belägringen av Leningrad. Jag är inte i stånd att avgöra om det senare påståendet är realistiskt eller ej.”

    Björn Nilsson svarar först mycket spekulativt att “om det finska artilleriet sköt mot Leningrad (vilket jag tror att det gjorde) måste väl finnarna ha deltagit i belägringen, även om de sköt från sin sida av den gamla gränsen?”

    Och sedan skriver han:

    “Har hört argumentet förr att finnarna stoppade vid förkrigsgränsen, men det stämmer inte totalt: de erövrade ju områden i sovjetiska Karelen och ända ner till Svir.”

    Det är allmänt bekant att finnarna gick in i Fjärrkarelen, d v s över förkrigsgränsen. Men det jag inskränkte mig till att påpeka var att de inte gick över gränsen på Karelska näset och, så vitt jag förstått, inte deltog i belägringen av Leningrad.

    Det skulle också vara bra om ni som kommenterar läser vad man skriver och polemiserar emot det.

  18. Björn Nilsson skriver:

    Anders P!
    Om finnarna hade trupper norr om Leningrad men de inte ingick i belägringen så är det svårt att förklara vad de hade för sig. Och då är det ganska ointressant var de var på kilometern när. Angående just kanonerna kan jag inte placera var jag fick det ifrån. Det handlar om mer än halvseklet av minnesfragment att leta i, men någonstans finns det. Belägringen var fruktansvärd för stadsborna, så ur den synpunkten kanske det passar finnarna att försöka lasta över allt ansvar på tyskarna.

    “Förr” avser andra diskussioner på nätet tidigare, där högerpersoner just framfört den märkliga tesen att finnarna slutade offensiven vid 1939 års gräns, inte ditt inlägg.

  19. Leif Strandberg skriver:

    Den finska armén deltog inte i belägringen av Leningrad!?

    Jo, det gjorde den. Det finska högkvarteret sände ständigt ut s k fjärrpatruller för att sabotera Murmanbanan, d v s den livlina där de allierades hjälpsändningar gick ned till Leningrad. Som kajakpaddlare har jag särskilt intresserat mig för den sabotageresa där man använde kanot (tyska fältkajaker av märket Klepper). Den operationen genomfördes sommaren 1942 av Finska SS (förstärkta av svenska frivilliga) i tyska uniformer. Och därmed kunde ju den finska arméns högkvarter (i efterhand) två sina händer. Efter lyckat genomförande (enligt tysk måttstock) blev de finska patrullmännen dekorerade med järnkorset.

  20. Anders Persson skriver:

    Björn!
    Att finländarna inte deltog i belägringen av Leningrad kan man nog till stor del tacka “ryssen” Mannerheim för. Signalen man sände ut skulle jag tolka på följande sätt:

    Sovjetiska myndigheter och militärer har fullständig frihet att ostört röra sig inom området söder om 1939 år gräns vid Systerbäck, som om Finland vore neutralt.

    Mig veterligt skedde ingen artilleribeskjutning från finska sidan in på sovjetiskt område eller flygbombningar av Leningrad från Finland.

    Det är mycket som är paradoxalt med Finland under kriget. Hur många är medvetna om att USA aldrig bröt de diplomatiska förbindelserna, utan hade sin ambassad kvar i Helsingfors under hela den tid som USA var i krig med Tyskland.

  21. Anders Persson skriver:

    Leif S!
    Det behövdes inga finska patruller för att avskära järnvägen mellan Murmansk och Leningrad, den var avskuren redan i och med att finska trupper ockuperat Östkarelen och dess huvudstad Petrozavodsk.

    Men norr om detta område delade sig Murmanskbanan, vid Belomorsk (titta på en karta) i en gren som gick ner till Moskva. Det var på denna gren som all allierad hjälp nådde Sovjetunionen. Och denna förbindelse d v s norr om Belomorsk, vågade inte finnarna klippa av, ty då hotade USA med att förklara Finland krig, eftersom detta skulle anses var en krigshandling riktad mot USA.

    Och USA hade (som bekant?) kvar sin ambassadör i Helsingfors under hela kriget.

  22. Sven-Eric Holmström skriver:

    Nu stämmer inte det där. USA bröt de diplomatiska förbindelserna i slutet av juni 1944 efter Rytis famösa överenskommelse med Ribbentrop. Sen lär långskjutande finskt artilleri ha deltagit i beskjutningen av Kronstadt. Finland passerade definitivt 1939 års gräns på Karelska näset.

  23. Anders Persson skriver:

    Sven-Erik H!
    Jo, den 30 juni 1944, men då var den sovjetiska offensiven i full gång sedan några veckor. Men USA förklarade aldrig krig emot Finland och relationerna förbättrades snabbt sedan Mannerheim som ny president en månad senare bröt avtalet med Tyskland och fred slöts med Sovjetunionen 19 september.

    I skiftet augusti-september 1941 pressade Tyskland Finland att delta i belägringen av Leningrad genom att bland annat nerprioritera erövringen av Östkarelen. Men den finska statsledningen vägrade.

    Man inrättade en försvarslinje som vid kusterna låg vid den gamla gränsen, inne på näset ett stycke in på sovjetiskt territorium av försvarsstrategiska skäl. Sovjetunionen fattade poängen och kunde dra tillbaka en del av sina trupper norr om Leningrad och sätta in dom söder om staden.

    Du skriver att långskjutande finskt artilleri “lär” ha deltagit i beskjutningen av Kronstadt. Kanske, men har du några källor till detta? Jag hittade inget vid ett hastigt surfande på nätet.

  24. Leif Strandberg skriver:

    Anders!
    Den, Murmanbanan, var redan avskuren, skriver du. Avskuren genom den finska ockupationen av Petroskoi. Ja, redan där finns ju bevisen för att Finland deltog (indirekt) i Leningrads belägring! Och den expedition jag beskriver var belägen norr om (långt norr om) Belomorsk, nästan uppe vid Kandalaksja. Läs mer i ”Med döderna i hälarna, Högkvarterets fjärrpatruller”, av Erik Appel. Alltså, Anders, du kan kika på kartan du också?

    Idag lanseras för övrigt en ny bok om lappotiden i Finland “Finländska fascister – den svarta gryningens budbärare”.

    Hur mycket jag än beundrar Finland vill jag att rätt ska vara rätt. Och tyvärr var de på fel sida 1941-1944!

  25. Anders Persson skriver:

    Leif S!
    Jag har aldrig betvivlat att Finland var på “fel sida” 1941-44, jag tror till och med att jag skrev det i min bok om vinterkriget “Finlands sak var svår”, trots att det så att säga inte hörde till ämnet.

    Inte heller har jag ifrågasatt att den finska ockupationen 1941-44 av Östkarelens huvudstad Petrozavodsk (Petroskoi eller som den hette under kriget Äänislinna, efter det finska namnet på den närbelägna sjön Onega) var ett svårt avbräck för försvaret av Leningrad och nordvästra Sovjetunionen.

    Men nu handlar saken faktiskt om den direkta belägringen av Leningrad och då kan man bara beakta finländska militärrörelser i stadens närhet, d v s norr om staden. Att de finska trupperna nöjde sig med att förhålla sig passiva längs, i stort sett, den gamla gränsen är ju ganska märkligt.

  26. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders P!
    I ditt inlägg från 11 februari 10.23 skrev du faktiskt så här bl a:

    “Hur många är medvetna om att USA aldrig bröt de diplomatiska förbindelserna, utan hade sin ambassad kvar i Helsingfors under hela den tid som USA var i krig med Tyskland.”

    Den skrivningen är lite svår att missförstå. Nåväl, vi kan vara överens då att USA verkligen bröt de diplomatiska förbindelserna med Finland i juni 1944.

    Det här med Kronstadt. Det hittade jag i “Det andra världskrigets historia” band II och s. 68:

    “Det har mycket diskuterats, om finskt artilleri tog del i beskjutningen av Leningrad, och från finskt officiellt håll har detta förnekats. Informationsverket har dock visat film, där man under hänvisning till det påstådda intermezzot i Mainila vid vinterkrigets början ser hur grovt finskt artilleri ger eld i Leningrad-riktningen, och i varje fall deltog långskjutande finskt artilleri i beskjutningen av Kronstadt.”

  27. Leif Strandberg skriver:

    Apropå USA:s (Roosevelts) hållning kan det vara på plats att erinra sig att England (Churchill) faktiskt var i krig med Finland från 5 december 1941 till hösten 1944. Detta skriver jag till de som idag, utanför dessa spalter förstås, förfäktar att Sovjet egentligen var den store boven under Andra världskriget. Och Väinö Linna låter i Okänd soldat den kommunistiske Lahtinen (om jag minns namnet rätt) uttrycka följande när de passerar gränsen på väg mot Petroskoi: “Nu är vi på rövartåg.”

  28. Anders Persson skriver:

    Sven-Erik!
    Jo, du har rätt, USA hade inte kvar sin ambassad under “hela den tid” som USA var i krig med Tyskland. Vad som ändå, för mig åtminstone, kvarstår som märkligt, är att USA under de 31 månader som Finland var militärt allierat med dess huvudfiende i Europa, uppehöll man diplomatiska förbindelser i 28 månader. Storbritannien bröt ju redan i augusti 1941.

    Att, som du skriver, finsk grovt artilleri gav eld i “Leningrad-riktningen” och med “långskjutande artilleri” besköt Kronstadt är mycket möjligt. Men om det, som du säger, skedde under vinterkriget 1939-40 så kan jag inte förstå hur det påverkade belägringen av Leningrad som började halvtannat år senare.

  29. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders!
    Nja, nu är det inte jag som skriver det där utan författaren till artikeln i det här bokverket. Skrivningen är lite svårbegriplig då han blandar in Mainila. Kronstadt får jag definitivt intrycket handlar om fortsättningskriget.

    Det här med Storbritannien. Det var faktiskt Finland som bröt de diplomatiska förbindelserna och inte tvärtom. De direkta krigshandlingarna länderna emellan inskränkte sig såvitt jag vet till det här brittiska flyganfallet mot Linhammar och att finska radiotelegrafister assisterade tyskarna vid anfallen mot brittiska konvojer i Norra ishavet.

  30. Anders Persson skriver:

    Det bör nu göras klart att “Informationsverket”, som nämns i kommetaren 13 feb 08.45, var en finländsk inrättning Valtion tiedoituslaitos.

    Vad avser beskjutningen av örlogsbasen Kronstadt under perioden 1941-44 kan det vara helt möjligt eftersom sjökriget fortsatte i Finska viken och ingen har påstått att finländarna inte deltog i dessa strider.

    Jag har alltså inte påstått att Finland inte var i krig med Sovjetunionen 1941-44, bara att de förhöll sig passiva på Karelska näset, på behörigt avstånd (ungefär förkrigsavstånd) från Leningrad.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.