Beklagar om jag ställer till ohägn i julstöket, men jag fortsätter att mala på om Sverigedemokraterna. Vad annat kan man göra i dessa mörka tider?
Här i Värmland har SD i decennier representerats av en herre vid namn Runar Filper. Med jämna mellanrum har denne man publicerat illa formulerade och gnälliga insändare i lokalpressen men i övrigt inte gjort så mycket väsen av sig. Efter valet den 14 september tog han plats i riksdagen och är numera SD:s ”jaktpolitiske talesman”.
Själv passerade jag Stora torget i Karlstad varje dag månaden före septembervalet och konstaterade att den valstuga som Sverigedemokraterna basade för nästan alltid stod tom. Regelbundet bemannad var SD-stugan först under slutveckan. På sin kommunfullmäktigelista hade partiet bara elva kandidater (varav sex ännu inte fyllt 24 år). SD är följaktligen ingen organisation som kryllar av hängivna aktivister i just den här delen av konungariket. Jag kan livligt föreställa mig att situationen är en annan i flera andra städer av Karlstads storlek.
Mot Sverigedemokraternas menlösa framtoning här på orten ska självförtroendet hos den ledande partikadern kontrasteras. Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och åtskilliga andra i partitoppen är inga veklingar, utan beslutsamma existenser med stenhårda nypor och siktet inställt på att omforma Sverige i en riktning som åtminstone jag misstror å det gruvligaste. Ett betydande mått av fanatism bör inte frånkännas partiets tongivande gestalter.
Men de nämnda fyra och deras anhängare är varken fascister eller nyfascister. Fascismens olika karakteristika – antidemokratism, antiparlamentarism, våldsinriktning, antirationalism, antiintellektualism, ledarkult, förekomst av paramilitära styrkor, drömmar om ett förlorat paradis o.s.v. o.s.v. – är i högst måttlig utsträckning sådant som kännetecknar SD. Att jag framhåller detta är inte detsamma som att jag bagatelliserar hotet från SD eller att jag snyggar upp partiets fasad. Det ultimata onda, till exempel flygangreppen på WTC år 2001 eller talibanmorden på drygt 140 pakistanska skolbarn i veckan som gick, var inga specifikt fascistiska nidingsdåd. Frågan är väl, om det tillför något av värde att kalla ens Breivik-massakern för ett fascistiskt brott. Sverigedemokraterna har flera olika ansikten. Med deras Tingvallanunor går det att leva, men från Sölvesborgs- och Skånekisarnas konterfej bör man ta sig i akt.
Men den ideologiskt betingade färgblindheten är ett ämne som just nu är minst lika angeläget att diskutera. Ett utmärkt exempel på vad jag menar återfanns i en mig närstående värmländsk lokaltidning med folkbladstouche så sent som i går (19 december). Där hette det, i ett ledarstick, att allianspartiernas budget – alltså den budget som nu gäller – till sin politiska kulör är ”blå-brun”. Det är naturligtvis en orimlig uppfattning. Skulle en budget som – om vi ska vara ärliga – skiljer sig rätt så marginellt från den ”röd-gröna” plötsligt bli nazistanstucken enbart för att SD valt att rösta på den?
Vad är det egentligen som håller på att ske med vårt debattklimat?
Låt oss anta att jourhavande SD-ordföranden Mattias K uttrycker en förmodan om att solen kommer att gå upp i öster i morgon. Ska vi då utmönstra solen som fascistisk (om den nu rent faktiskt går upp i öster, vill säga) och motivera detta med att en välkänd Sverigedemokrat yttrat sig anstötligt om solens gryningsvanor – och därmed brutit mot praxis? Och kommer någon renhjärtad och oförvitlig riksdagsledamot att kräva tillfälligt solstopp?
Nu tror jag att ledarskribenten utan vidare hade korrigerat sin formulering, om han valt att begrunda den aldrig så litet. Men det är just det reflexmässiga som skrämmer mig. Allt ska matas in i de fascistiska eller nyfascistiska fållorna, som om inga andra fållor existerade. Men det gör det. Högerut på den politiska skalan finns traditioner av annat slag än de öppet fascistiska. Ja, SD-gryten har fler ingångar än en enda. Sverigedemokraterna behandlas i regel oerhört tarvligt i dagens Sverige, men det är inte dem jag försvarar. Det är debattens nivå och demokratins halt.
Med detta sagt: God Jul och Gott Nytt År än en gång.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: SD, Runar Filper, Karlstad, Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, våldsinriktning, antiintellektualism, ledarkult, parlamentarism
Hrm, ’kisar’ är vi i Eken (= Stockholm, med tillhörande ’ekenskisar’, huvudsakligen naturligtvis boende på Söder). Åkesson & Co söderifrån bör väl skällas för ’pågar’ eller något annat olämpligt.
Detta var nog det enda i bloggposten som förtjänar en ordentlig invändning.
”Sölvesborgs- och Skånekisarnas konterfejer”? Om Mats skrivit om de tiggande romerna med orden “Bukarest- och Bulgarkisarnas konterfejar” hade det tagit hus i helvete. Men mot skåningar, liksom göteborgare och fransmän, kan man utan vidare kasta glåpord. För det vet vi ju hur dom är …
Avsikten var förstås att begåvade läsare skulle knyta samman mina ”kisar” med (Björn) Söder: söderkisar.
Jaha, man kan väl inte skryta med så rasande hög begåvning då …
På UNT:s ledarsida idag begår den åländske (obs enligt egen utsaga inte finlandssvenske eller finske) journalisten Lucas Hermans ett vanligt logiskt fel, vad som ibland kallas betingad sannolikhet (att det är troligare att UNTs chefredaktör har körkort än att någon som har körkort är chefredaktör för UNT).
Från det högst troliga att en rasistisk SD:are skulle undra om en hantverkare är svensk och utbildad i Sverige, drar Hermans slutsatsen att den som undrar om en hantverkare är svensk och utbildad i Sverige, är rasist och SD:are.
Det var befriande när Jan Myrdal på 1970-talet gick till storms mot allsköns flummighet eftersom han var immun emot anklagelser som att ”nu låter du som” en gammaldags bigott, frireligiös svärmare, antikommunistisk överste eller vad det nu var man inte skulle ”låta som”.
PS: 2006 hade vi besök av engelsktalande asfaltläggare som sade att de var från Skottland. Skottar har ett gott rykte som duktiga och pålitliga. Men eftersom dessa asfaltläggare inte visste något om flygplatsen Prestwick, varje skottes stolthet, antog vi att de var irländare, som de brukar.