Visst finns en svensk kultur

Folkets organiserade motstånd mot överheten har varit betydelsefull för svensk kultur. (Bild: Första maj-demonstration i Linköping 1890-tal. Bilden tillhör Kjellberg-arkivet. Fotograf: Didrik von Essen)

Bitte Assarmo har gjort ett lovvärt försök att sätta ord på vad som kan ses som svensk kultur, ett idag närmast utmobbat begrepp. Jag tar upp stafettpinnen och försöker nyansera begreppet efter mitt sätt att se på saken och tillägga något som jag menar är väsentligt i sammanhanget.

Visst måste man kunna tala om en svensk kultur i den mening Assarmo gör, alltså som ”levnadssättet hos ett helt samhälle, som inkluderar seder och bruk, beteendemönster, normer för lagar och moral – sådant vi alla känner igen utan att nödvändigtvis kunna sätta ord på det.”

Det svenska riket har trots stora olikheter historiskt och geografiskt utvecklats i en laglig gemenskap under många hundra år. Ända sedan Magnus Erikssons landslag 1350 har detta riksbygge pågått. Konflikter som uppstår har sedan dess mer eller mindre framgångsrikt lösts inom systemets ramar. Lag som alternativ till den starkes rätt, makt och godtycke har alltid gynnat folk längre ner i samhällskroppen. Självklart sätter det här spår i människornas rättsuppfattning, tankemönster och handlingssätt. Kungar som hävdat att “land ska med lag byggas” (Karl XV:s valspråk f ö) och inte med hjälp av privilegierade stormän och fogdar, har ofta haft folkligt stöd.

Våra nordiska grannländer, särskilt Finland, har lång gemensam historia med Sverige, vilket gör att människor i dessa länder tänker lika många gånger. Men skillnaderna är trots allt betydande av andra historiska och geografiska orsaker.

När exempelvis ”det tyska” på medeltiden kom till Sverige, och städerna byggdes, ändrades samhället i grunden och blev till en del av en svensk kultur. Likadant är det med de holländska, flamländska och senare de franska influenserna. Alltså, trots att inflytanden från många olika håll genom århundradena kommit till Sverige har de assimilerats i svensk kultur.

Vår egen urbefolkning, lapparna (idag kallade samer), har genom en lång historisk process också inordnats under svensk lag. Det har ofta varit konfliktfyllt, men de har inte folkmördats som skedde i Mellanamerika, Sydamerika, USA och Australien till exempel. Kanske har detta gjort oss aningen mindre krigiska? Tornedalsfinnar, romer och judar är andra minoriteter som inlemmats i den svenska lagliga gemenskapen. Inte heller utan konflikter.

Så har vi det besvärliga religionskapitlet. Religionen brukar kunna anpassa sig efter de styrandes riktlinjer. Den hänger ju intimt ihop med kulturen, både språkligt och moraliskt. Och religioner har en förunderlig förmåga att skapa sammanhållning och skänka kollektiv tröst i svåra tider. Var religionen slutar och kulturen tar vid – eller omvänt – har jag aldrig sett någon reda ut.

Sverige är protestantiskt sedan Gustav Vasas dagar, alltså sedan cirka 500 år. Före det var det katolskt ungefär lika länge, och före det härskade asatron sedan Hedenhös. Allt finns nu nerplöjt och blandat i vår svenska kultur, fast på ett annat sätt än i Tyskland, Frankrike, England eller Ryssland. Alltså religion präglar i högsta grad vår svenska kultur, inte minst genom postillor, psalmsamlingar och bibelöversättningar som bidragit till ett gemensamt skriftspråk. Våra kulturellt/religiösa förhållanden skiljer sig från många andra länders i just detta avseende.

Det här är den andliga värld som modernare svensk kultur hämtar sina referenser från.

Men i grunden är de ekonomiska och materiella förhållandena bestämmande för alltihop. Råder svält och nöd, söker sig människor förklaringar bortom sin egen kulturkrets. Råder fred och relativ harmoni rullar livet på, varpå trygghet och välstånd kan växa genom att människors arbete bär frukt. Människornas arbete är och förblir grunden ur vilket all mänsklig kultur gror och växer.

Jag är alltså materialist. Men också idealist, eftersom jag tror att kampen om kulturen har betydelse för i vilken riktning vårt samhälle ska röra sig. Men alltså, utan fred och framtidstro ingen mänsklig andlig utveckling.

I ett land som Sverige, som alltså har en egen kultur som gör att vi både kan förstå varandra och bråka om saker och ting utan att slå ihjäl varandra, så råder ändå sociala spänningar och starka motsättningar. Dessa är förstås konjunkturberoende, men de skärper människornas sinnen och gynnar kollektiv sammanhållning (klassmässigt), fritt tänkande och utveckling på alla plan. Men förväxla nu inte detta med fri konkurrens i ekonomin. Nej, motsättningar, arbete och att människor fritt får organisera sig och kämpa för sina intressen är fundamentala villkor för framåtskridande.

Under industrialiseringens epok, från 1850-talet till idag har utvecklingen i Sverige varit ganska exceptionell, vilket förstås också satt djupa kulturella spår. Fattiga människor organiserade sig i frikyrkor, nykterhetsrörelser, fackföreningar, alla med målet att utrota fattigdom och skapa bättre levnadsförhållanden för den stora arbetande befolkningen. Den utvecklingen har varit sällsynt framgångsrik och är idag ett starkt kännemärke för svensk kultur. Här är det viktigt att hålla isär de nationalromantiska konfliktfria myterna från den hårda folkliga verklighet som härskade under denna tid. Så, yttrandefrihten, folkskolan, grundskolan, rösträtten och religionsfriheten kom inte som skänker från ovan, de tvingades överheten acceptera för att folket organiserat sig och skaffat sig valda ledare som kunde föra deras talan.

Det är således inte stora uppfinnare, framsynta kungligheter, ministrar, akademiker, kulturpersoner och ämbetsmän som lyft vår kultur till anständighet och välstånd. Det är den arbetande befolkningen – som aldrig var nere i livegenskap – som varit drivkraften och som överheten alltid tvingats backa inför. Genom allt detta blev till exempel folkhemmet möjligt.

Det är också i det här konfliktperspektivet som jag vill lyfta fram svensk kultur också som en folkets kultur. Alltså en kultur trots – inte tack vare – överheten.

Det här var mycket historia, men varur springer kulturen om inte från djupet av vår historia.

Vidare är det förstås också klart att vårt geografiska läge och vår natur påverkat människornas levnadsvillkor, produktions- och arbetsförhållanden. Därav har svenskar en speciell relation till naturen. Men det skiljer sig åtskilligt mellan Skåne (som länge var danskt) och Lappland (som länge för rikets ledning sågs som obefolkad vildmark). Men i modern tid räknar vi skånska slätter och Lapplands fjäll som gemensam egendom. Lapplands älvar kan ge skåningarna el och de skånska åkermarkerna kan ge lapparna ärtor, tidiga jordgubbar, socker och vetemjöl, det finner vi idag helt naturligt.

Idag omgärdas – trots öppna gränser och fri handel – ändå vår kultur av våra yttre gränser och av vår lagstiftning. Men den finns framför allt i våra huvuden, alltså i våra tankemönster. Det gemensamma tänkandet bland svenska medborgare (svenskar) är vår kultur.

Någon uttryckte det som att kulturen är som syret i luften, osynligt men nödvändigt för att vi ska kunna leva. Många konkreta kännetecken för denna kultur finns förstås på andra platser och även i många främlingars huvuden. Det är inte enskildheter som är avgörande, utan kombinationen av den mycket brokiga samlingen kännetecken blir tillsammans den svenska kulturen – från inlagd sill och pizza till Johan Helmich Roman och August Strindberg. Men för guds skull, inga listor. Då spårar vi snabbt ur.

Så, visst finns en svensk kultur, det är inget att smyga med.

... är läst 1103 gånger!

  13 kommentarer for “Visst finns en svensk kultur

  1. Anders Persson skriver:

    Man har sedan en tid ute i världen roat sig med att sammanställa någon slags “Kulturell världskarta”, ett två-dimensionellt diagram, som ni hittar om ni googlar på “cultural map world values survey”. Sverige ligger där långt uppe i högra hörnet, väl avvikande från Danmark och Norge, med högst värden för sekulära-rationella värderingar i kombination med stor betoning på självförverkligande.

    Johan Rudström har i dagens UNT en ledare med rubriken “Att avvika från andra är Sveriges kännetecken” med underrubriken “EU behöver ett Sverige som sticker ut, både positivt och negativt.”

    Jag är inte säker på att EU värderar oss på samma sätt som Rudström hoppas. Hetsen mot Sveriges coronastrategi är ett exempel på detta. Nej, det är underordnande som gäller inom EU. Och det inser man i Finland som ligger en bra bit neråt till vänster från de övriga nordiska länderna.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L, ett litet tillägg: Det är vi själva, du och jag, som är ”vår egen urbefolkning”, lika mycket urbefolkning som lapparna (samerna) i sina marker. Inga äldre kulturer kan skönjas när vi skådar bakåt i tiden i våra bygder än de som talade med ord som ”knut”, ”lind” och ”löv”.

  3. Ulf Nilsson skriver:

    Påpekandet att lag är viktig som kampmedel mot den starkes rätt och godtycke är mycket viktigt. Det var ju därför, och inte p g a nån slags homofobi, som Vilhelm Moberg kämpade mot “Rättsrötan” – för det var en verklig röta. I Haijbyaffären krävde han att lagen skulle tillämpas även om Haijby haft en relation med Gustav V. Viktigt är också frikyrkornas framväxt som en del i formerandet av en mer självständig folk-/arbetarrörelse. Fabian Månsson beskriver det utmärkt i boken Rättfärdiggörelse genom tron, d v s du behövde inte ha nån speciell samhällsställning, du kunde nå rättfärdighet inför Gud genom tron!

    Livegenskap hade väl Sverige före kristnandet, men bönderna hade en mycket starkare ställning än i de flesta europeiska länder, jämför gärna med danska bönder som långt fram (1800-talet tror jag), inte var livegna, men väl bundna till adelsgods på ett sätt som Sverige inte alls hade.

    Intressant vore också att närmare utreda förhållandet kung – bondeklass i kamp mot adel.

  4. Anders Persson skriver:

    Ulf N!
    Dina sista rader är oerhört väsentliga: “Intressant vore också att närmare utreda förhållandet kung – bondeklass i kamp mot adel.”

    Detta har försummats av “vänstern” sedan urminnes tider, eftersom det strider mot deras enkla koncept “folket mot överheten”.

  5. Adam Bergman skriver:

    Jag förstår inte riktigt syftet med detta inlägg? Att sätta fingret på den “svenska kulturen” och vem den “svenska medborgaren” är?
    Du skriver “Men den finns framför allt i våra huvuden, alltså i våra tankemönster. Det gemensamma tänkandet bland svenska medborgare (svenskar) är vår kultur.”.

    – Här börjar det lukta folkhemsidyll igen… Samma gamla fantasi om Sverige som ett gemensamt paradis, likt en moralisk supermakt, som en brukar höra om idag.

    Ebba Busch skyller smittspridningen på den “osvenska” kulturen, att det “gemensamma tänkandet” fått ge vika. Detta är struntprat och påminner så starkt om Herman Lundborgs ideologi, som går att se spåren av än idag (och särskilt i folkhemmet!).

  6. Erik Göthe skriver:

    Att folkrörelsetraditionen i svensk politisk kultur alltjämt spelar stor roll i Sverige har demonstrerats under vårens farsot. Den förklarar varför ”den svenska modellen” att förhålla sig till smittspridningen uppstod. Det stora flertalet följer frivilligt folkhälsomyndighetens/regeringens direktiv för att sänka takten i smittspridningen och ge sjukvården tillfälle att klara sin uppgift. En stor del av Sveriges folk känner förtroende för hur statsministern sköter det hela. Med all rätt. Plötsligt blev karln sosse på det gamla viset igen (en bra kung för bönderna). Bara ett mindre antal personer knorrar eller ignorerar smittråden – afterski-folk och barhängare. Några klagar att vi är för lydiga som inte lyssnar på omvärldens smittskyddsexperter, i realiteten oansvariga politiker som väljer oansvariga experter efter sitt privata tyckande (Boris Johnson, Donald Trump, Bolsonaro – dåliga kungar). Bortom Norden förstår man nog inte svenska folkrörelsetraditioner.

  7. Tom Sahlén skriver:

    Knut L lyfter fram flera viktiga aspekter. Svensk är kanske inte minst tron på (den ej förlorade illusionen om) möjligheten att få rätt. När fogden gick för långt skrev man till kungen och inte sällan fick man rätt. I en kultur där sådant inträffar (där godtycke icke råder) där överlever lättare den typ av rationalitet som förklarar vårt förhållande till religionen. När den utövades intensivast och mest innerligt (frikyrkorörelsen efter 1860) då grundlades ju det industriella Sverige och då utvecklades samtidigt den rationella byråkrati som sedan dess varit redskap i en fortgående på vetenskap och teknik baserad modernisering.

    I Knut L:s text ligger underförstått att den svenska kulturen är en god kultur, men vi kan nog vara överens om att där finns mörka drag. För att i samma andetag även polemisera mot Göthes hyllning till FHM:s och regeringens Corona-politik vill jag hävda att den “funktionella dumhet” som nu demonstreras av våra myndigheter, den är MYCKET svensk.

  8. Sven Andersson skriver:

    Få kan svara på vad svensk kultur exakt innebär. Att det är just SVENSK kultur måste ju dessutom innebära till svensk kultur i motsats till andra länders kultur eller “kulturen är som syret i luften, osynligt men nödvändigt för att vi ska kunna leva”. Men finns det verkligen svenskt syre som skiljer sig från danskt, tyskt eller iranskt? Eller i vilken utsträckning finns moral som inte finns i andra länder?

    Eller “våra” seder, sätt t ex två personer från olika delar av landet att tillaga den svenska nationalrätten. Vilken rätt blir det?

    Ett annat påstående här är att “det gemensamma tänkandet bland svenska medborgare (svenskar) är vår kultur”. Verkligen? Jag tänker alltså likadant som en svensk nazist?

    Jag är skåning men har ofta svårt att göra mig förstådd i andra delar av landet, delar vi samma kultur då? T o m hade jag problem att förstå min egen farfar från samma landsända även om kulturen sägs binda samman generationer. Vad är syftet med att definiera “vår” kultur? Vi och dom?

  9. Anders Persson skriver:

    Sven !
    Om du som skåning har svårt att göra dig förstådd i andra delar av Sverige, kan det just bero på kulturen. Själv av skånsk härkomst (föräldrar från Skåne) har jag t ex för vana att då och då smyga in någon ironisk eller humoristisk undermening i vad jag säger. Skåningar, danskar och engelsmän fattar galoppen och drar på munnen. Skulle de inte fatta vad jag menar, drar de på munnen ändå, för de förstår att det är något underförstått.

    Men en icke-skånsk svensk frågar genast:
    – Vad menar du med det?

    Tre skåningar som verkar pigga på samma lek med undermeningar är mina meteorologkollegor John Pohlman, Mats Andersson och Nils Holmqvist.

  10. Sven Andersson skriver:

    Anders P!
    Trots dina skånska rötter förstår jag inte poängen om du inte ger mig några exempel. Jag förnekar inte att det finns kultur men är skånsk kultur svensk? Om vi pratar annorlunda, äter annorlunda, röstar annorlunda (tyvärr), har en annan historia m m, hur mycket svensk kultur är det. Och när det gäller mat, skånsk kultur är vad min mamma lagade, jag kan inte svära på att grannen lagade samma mat. Kultur är lika mycket en projisering. Om någon för mig nämner svensk kultur så tänker jag omedelbart på den kultur som rådde i min familj under min uppväxt och blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att andra svenskar menar något helt annat. OK vi firar kanske alla midsommar rent allmänt men det gör indianerna i Otavalo (Ecuador) också (under namnet San Juan). De är lika fulla, slår varandra lika glatt på käften och avslutar med att rena sig inför det nya året i vattenfallet i Peguche. Till slut meterolog Anders, andas skåningar, svenskar och iranier samma syre?

  11. Anders Persson skriver:

    Sven A!
    Vad jag menade är att det finns en skånsk kultur. Huruvida den är “svensk” vet jag inte. Skåningar har ju svenska pass, men själv tycker jag nog att deras kynne påminner mer om danskarnas.

    Jag är uppväxt i Göteborg och flyttade vid 22 års ålder till Stockholm. Det tog mig 2-3 år att begripa stockholmarna. De bedrev något slags identitetsspel, låtsades – men utgick ifrån att alla begrep det. Men det gjorde inte jag.

    Nu säger ni att jag generaliserar. Jo det gör jag.

    Några år innan Göran Hägg gick bort hade jag förmånen att ha en längre diskussion med honom om ett och annat. Han sade att den största debattdödaren av alla var när någon sade:
    – Men nu generaliserar du ju!

    Det är klart att jag ofta generaliserar sade Hägg, det måste man ju göra.

  12. Sven Andersson skriver:

    Anders P!
    Så om jag förstår dig rätt så tillhör skåningar möjligtvis inte till den svenska kulturen, utan mer den danska. Stockholmare tillhörde inte din kultur, åtminstone när du var 22 år. Det måste väl betraktas som en ganska stor kulturell skillnad om det tar 3 år att förstå en stockholmare? Det innebär att du skalat bort c:a 4 miljoner från den svenska kulturen. Vilka skall mer skalas bort? Eller man skall kanske börja i andra ändan, vilka är de riktiga svenskarna? Glömmer aldrig intervjun med en SD-are från Filipstad som ansåg att den svenska kulturen var hotad. Och svensk kultur var för honom midsommar och jul “och sånt”. Reportern frågade då om han inte trodde han skulle få fira de helgerna i fortsättningen. Jo, kanske, blev svaret. Han nämnde aldrig Kalle Anka kl.15, men jag antar att det måste med för annars vad är skillnaden mellan vår jul och andras? Och skillnaden mellan Kalle Anka och Donald Duck är ju uppenbar.

  13. Dennis Zackrisson skriver:

    Var det någon som såg Ekdal & Ekdal(Lundström) i går kväll. Där fick vi svar på mycket funderingar kring vad som utmärker svenskar gentemot folk av de andra nationaliteter i vår värld. Sista (och bästa) programmet i seriens säsong 2. Ett i bästa mening diskutabelt program!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.