Vitryssland – så nära men ändå så långt bort

Mats Larsson är professor i fysik vid Stockholms universitet, ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien och den ende svensk som tilldelats Vitrysslands Nationella Vetenskapsakademis medalj i guld. Hans fru är från Ukraina och han reser mycket i Ukraina och Vitryssland i arbetet. Han gör här en jämförelse mellan de två länderna med anledning av Ukrainakrisen.

mats-larsson3

Mats Larsson

Minsk, Vitrysslands huvudstad, är vid sidan av de nordiska och baltiska huvudstäderna en våra närmaste huvudstäder, endast Berlin och Warszawa ligger närmare. Vi säger fortfarande Vitryssland i Sverige, men vi skulle också kunna använda det officiella namnet Belarus. I rysk TV använder man oftast namnet från Sovjettiden – Belarussia.

Apropå Sovjet så anser min fru och mina vänner att Vitryssland är det som mest liknar gamla Sovjetunionen. Det känns alltså lite som att komma tillbaks till Sovjetunionen, och detta inte sagt i negativ bemärkelse.

För ett par tre år sedan skulle jag på ett möte i Gomel i Vitrysslands sydöstra hörn. Jag bad en ung medarbetare från Charkov (i Ukraina) att komma med. Det skulle bli hans första besök i Vitryssland. När vi möttes i hotelllobbyn sa han med förundran: ”Mats, det är så rent här.” Ja, det är rent och prydligt i Vitryssland.

Natalja – äldre syster till en av mina unga vitryska medarbetare och gift med en ukrainare – bodde i Minsk för tio år sedan men flyttade senare till Kiev där jag träffade dem. De drev en liten affärsverksamhet och tyckte att det gick lättare att driva den i Ukraina. Natalja som försökte lära sig ukrainska sa att ukrainare skrattade när hon pratade vitryska. Ryska språket dominerar i Vitryssland. Ukraina var korrumperat redan före Janukovitj, men under hans tid blev den mycket värre. Natalja är numera tillbaka i Minsk och glada att ha kommit ifrån Ukraina.

En väns kollega i Gomel hade sin mamma boende i Poltava (Ukraina). Även han tröttnade på den korruptionen och har flyttat sin mamma till Gomel.

Mellan Ryssland och Vitryssland finns ingen gräns. Jag åkte nattåget mellan St Petersburg och Gomel, men det var ingen passkontroll. Man kan inte resa på ryskt visum i Vitryssland men den vitryska viseringen bokförs noga på varje hotell. KGB – som det fortfarande heter – har full koll. Mellan Vitryssland och Ukraina finns däremot gräns med passkontroll från båda sidor.

Det stora fosterländska kriget är i högsta grad närvarande i Vitryssland. Inget land förlorade procentuellt så stor del av sin befolkning som Vitryssland (25 %) och den materiella förödelsen var enorm. Hjälparbetare som anlände från Tyskland och Polen chockades när de kom till Vitryssland.

Den vitryska partisanrörelsen var en ständig plåga för tyskarna, men det kostade. Som hämnd brände tyskarna hundratals vitryska byar med alla sina invånare (kvinnor, barn och gamla). Byn Chatyn utanför Minsk, byggdes aldrig upp och utgör nu ett gripande minnesmärke över Vitrysslands lidande under kriget.

Vitryssland befriades från nazisterna i “Operation Bagration”, Röda arméns mest lysande seger under hela kriget och den största militära katastrofen för någon stormakt sedan Hannibals seger över romarna vid Cannae 216 f.kr. Tyskarnas centrala armégrupp blev praktisk taget utplånad.

Befrielsen av Minsk i juli 1944 firas nu som nationaldag den 3 juli. Segerdagen 9 maj firas naturligtvis i stor stil med militärparader och med presidenten själv i spetsen. När jag stämmer upp sången ”Den Popedy” (Segerdagen) sjunger alla vitryssar med, en sång som de flesta svenskar aldrig hört.

2011 var ett dåligt år för Vitryssland. Valutan – den vitryska rubeln – sjönk som en sten. I folkmun gick skämtet att kursen följde numret på månaden; 1 Euro var i mars värd 3000 vitryska rubel, i april 4000, i maj 5000, osv. När jag anlände i november var kursen 11 000. Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, sett en så massiv polisnärvaro på hotellet i Gomel. Valutan har sedan dess stabiliserats, men nu ser det lite osäkert ut igen. Kazakstan som är medlem av samma tullunion som Ryssland och Vitryssland, devalverade i mitten av februari i år. Kommer Ryssland att följa efter? Mina vitryska vänner trodde det, vilket antagligen förklarade den ständiga kön vid hotellets växlingskontor där man kunde växla vitryska rubel till dollar.

I augusti 2012 bröts de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Vitryssland. Vi hade då långtgående planer på en vitrysk-svensk-ukrainsk fysikkonferens i Minsk under hösten. Situationen blev nu oklar, men vi beslutade tillsammans med en ledande företrädarna för vitrysk vetenskap att vi ändå skulle besöka Minsk för att reda ut hur vi skulle gå vidare. Vi lyckades trots nya viseringsproblem ordna ett förberedelsemöte en dryg månad senare vid den vitryska vetenskapsakademiens jättelika bord i Gomel. Konferensen gick sedan av stapeln i april 2013. Den enda diplomatiska irritation som kunde märkas var att mina vänner i Gomel tyckte att Minsk tog för stor plats och att Gomel kom på undantag.

Under de senaste två månaderna har jag vid två tillfällen besökt ABF-huset i Stockholm för lyssna till paneldiskussioner och föredrag om Ukraina. Nästan alla länder som ligger runt Ukraina har nämnts och diskuterats – utom Vitryssland. Det verkar knappast finnas på kartan.

Händelserna i Ukraina har kraftigt splittrat den svenska vänstern. En sak är emellertid säker – utvecklingen i Ukraina gör att president Lukashenko i Vitryssland sitter säkrare än någonsin. Någon utveckling i stil med Ukraina kommer inte att inträffa och jag tror också att de flesta vitryssar skulle motsätta sig en anslutning till Ryssland. Tullunion får räcka.

Vitryssland står nu inför den stora utmaningen att anordna världsmästerskapen i ishockey i maj 2014. Svenska hockeyfans kommer att upptäcka dygnetruntöppna barer med billig öl och vodka. Någon bojkott från EU kommer inte ens att diskuteras. Den stora frågan blir hur flygplatsen i Minsk ska klara anstormningen. Sist jag reste, för en månad sedan, fanns bara information på kyrilliska. Jag kan bara önska Vitryssland lycka till.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

  11 kommentarer for “Vitryssland – så nära men ändå så långt bort

  1. 2014-03-31 kl. 7:25

    Jag läste att Vitryssland har Europas lägsta arbetslöshet och lägsta löneskillnader. Att de hade den största satsningen per capita på utbildning. Trygghetssystem med fri sjukvård, utbildning m.m. Lönerna hade ökat flera hundra procent på en tioårsperiod (enligt Amnesty har jag för mig). Hur det blir nu med den pågående inflationen vet jag ej. Hoppas det går bra.

  2. Knut Lindelöf
    2014-03-31 kl. 8:41

    På facebook uppstod omedelbart diskussion om Mats Larssons text ovan. Så här såg den ut vid 10-tiden måndag morgon:

    OLa Larsmo: Jag blir osäker. Ska detta förstås som ett försvar för situationen i Belarus, känt som Europas sista diktatur – där politiska fångar fortfarande misshandlas av KGB?

    Maria Söderberg: Hej! Oj vad vi har talat om Belarus i dagar tre nu… Lindesberg, Örebro bokmässa. Och i morgon åker vi till Söderhamn. Häng med! I sak håller jag med, mer om detta land. Men det är svårt att inte uppmärksamma ofriheten och rädslan, att allt som halkar utanför den statliga/regimmässiga normen ska kontrolleras och kan bestraffas.

    Pierre Stjernfeldt: Europas sista demokrati säger jag. 70 % av landets tillgångar är fortfarande statliga … Jag tror att det är där det klämmer i “diktatur”-tån. Samt att de vägrar närma sig EU och föredrar att ha goda förbindelser med sina grannländer. Dock utan att ge avkall på sin suveränitet.

    USA lär betala stora summor pengar till “demokrati”-rörelsen i Vitryssland. Prestationsbaserat lär det också vara. D.v.s. ju mer oreda och oväsen desto mer betalt. Känns Ukrainaexemplet igen.

    Sådana här pengar är dessutom olagliga att ta emot i det flesta länder bl. a. Sverige. Det verkar dock vara lätt att sprida fördomar om de för detta öststatsländerna när det behövs. Den gamla anti-sovjetpropagandan sitter som gjuten i folksjälen. Dock har ju Gallup konstaterat att nära 60% av befolkningarna i de gamla öststatsländerna tycker det var bättre då. Endast typ 25% tycker att det var sämre.

    OLa Larsmo: Du har inga problem med tortyr och misshandel av politiska motståndare märker jag? Det är ju alltid intressant när den här sortens tanka slår upp i ett samtal mellan svenska s k intellektuella – det gör ju saker och ting så tydliga.

    Påfyllt måndag em:
    Mario Sousa: Kort tänkt Larsmo. Exempeln Ukraina borde få dig och andra så kallade intlekutella att tänka längre. I Ukraina betalade USA för att få igång en fascistarmé på 3000. Detta tilläts trots att alla visste vad som var på gång. Sen tog fascisterna över parlamentet och nu bestämmer de över regeringsmakten. När reser sig de så kallade svenska intellektuella och avslöjar fascismen i Ukraina? Det är mycket lite vi hör från dem, egentligen nästan ingenting. När slutar de så kallade intellektuella att gå i Carl Bildts koppel?

    Det som hände i Ukraina får inte hända i Belarus. Fascismen fick aldrig en chans i Belarus. Hoppas de fortsätter att hålla ställningarna. Det är bra för världen, det är bra för Sverige.

    OLa Larsmo: Fascismen har redan ett gott grepp om Belarus. Nu lämnar jag det här sammanhanget, då jag fått nog av diktaturkramare.

    Mario Sousa: Så klart du gör det. Jag har redan sett att du inte har en aning om vad du pratar om. För vår del fortsätter vi kampen mot fascismen.

    Knut Lindelöf: Ola Larsmo! Jag tycker om dina böcker, men i det här fallet förenklar du. Världens, folkens och fredens problem (fascismens frammarsch) kan inte lösas med att vi delar upp oss i ”diktaturkramare” (onda) och ”diktaurfiender” (goda). Vi måste kunna tala med varandra.

    Pierre Stjernfeldt: En sak till – Vitryssland är vad jag vet inte inblandat i ett enda krig. Vad tortyr anbelangar så tror jag vad jag vill om den saken. Har följt upp det där en del och konstaterat att folk åker in för ungefär samma saker som här. Vad dödsstraffet anbelangar så drabbar det enbart tungt kriminella mördare och är inte speciellt vanligt heller som t.ex i USA.

    Dessutom är ju regeringen i Vitryssland vald. Fuskval sägs det. Men det sägs det ju alltid när valresultatet inte passar västmakternas intressen. Att jag följt upp Vitryssland lite beror på att jag undrade varför vi i Sverige och västvärlden var så arga på Vitryssland. Slängde nallebjörnar på dem m.m.

    Sedan de senaste decenniernas NATO-krig med tillhörande just tortyr och massmord så har jag dragit slutsatsen att mänskliga rättigheter skiter de ju uppenbarligen totalt i. Alltså måste det vara något annat det handlar om.

    Första meningen jag läste så stod det att Vitrysslands tillgångar till 70% är statliga. Inte politiskt korrekt i vårt nyliberala tidevarv. Sen läste jag att Vitrysslands ekonomi är den som klarat sig bäst av de gamla sovjetnationerna. Tack vare att regeringen stoppade privatiseringarna samt att det är det de vinner val efter val på. Trygghetssystem, fri sjukvård, skolgång m.m. De lär ha Europas lägsta arbetslöshet samt de lägsta löneskillnaderna. Lönerna har stigit mångdubbelt under tvåtusentalet. Det är därför Lukasjenko måste valfuska förmodligen. Fast de har ju en bit kvar till västerländsk levnadsstandard.

    Sist men inte minst. Hugo Chavez berömde Vitryssland under sin levnad. Hugo Chavez tror jag mycket på även om även han som människa kan ha fel. Dessutom undrar väl jag om en regim (Sverige) som betalar hundratals miljoner till halshuggande massmördare i Syrien och var med att bomba Libyen tillbaka till 60-talet, vill vara med och dela på naturresurskakan Mali m.m. egentligen har rätt att kalla sig demokrati. Vi måste helt enkelt få stopp på dessa krigsfanatiker i NATO och EU.

  3. Mats Larsson
    2014-03-31 kl. 18:13

    Intressant diskussion. Frågan man ställer till Ola Larsmo är naturligtvis hur han menar att vi ska förhålla oss till Vitryssland. Fortsatta brutna diplomatiska relationer? Total bojkott av allt som har med landet att göra? Minimalt utbyte i alla avseenden?

  4. 2014-03-31 kl. 19:42

    Kul att få läsa något annat än det vanliga tidningstugget om Vitryssland.

  5. 2014-03-31 kl. 19:59

    Stor tack till professorn Mats Larsson för den intressanta informationen. Jag har samma inställning till Belarus.

    Den fick jag av min fru Irina som är från Ukraina. Min fru var lärare i Ukraina och hon försvarar Belarus och Lukashenko mot alla löjliga attacker i svenska massmedian. Lukashenko försvarar folkets rättigheter mot utländsk intervention. Han försvara skolorna, lärarna, universiteten. Bra säger jag!

  6. Bo Zackrisson
    2014-03-31 kl. 22:29

    Tack Knut! och tack Mats!
    För att ni bidrar till att fördjupa och krångla till diskussionen om demokrati, fascism och folkrätt. Idag vågar ingen offentlig och ärbar intellektuell (Ola Larsmo i detta fall) diskutera komplicerade internationella frågor på ett intellektuellt sätt. De vet självklart att om de gjorde det, vore de rökta på den offentliga parnassen …

  7. Jan Hagberg
    2014-04-02 kl. 20:30

    Bloggvärlden hjälper onekligen till att vidga våra kunskaper om omvärlden, som här med såväl inlägg som kommentarer. Helt kort debatten har vidgats! För oss som inte deltar i Facebook-världen, har de aktuella kommentarerna här ytterligare ett egenvärde. De är på många sätt illustrativa.

    Liberalernas älsklingsfigurer på den stockholmska medieparnassen har som Larsmo i en av de citerade kommentarerna vant sig vid att slänga ur sig vad som helst om allt de ogillar. De har haft ensamrätt på sina ”sanningar”. Larsmo stämplar: ”Du har inga problem med tortyr och misshandel av politiska motståndare märker jag?” – utan sakargumentering eller några referenser som styrker det han vill ha sagt. Det är alltså Vitryssland han talar om, utan att veta ett smack om landet!

    Senare i kommentarerna när han fått mothugg, drar han bara iväg: ”Nu lämnar jag det här sammanhanget, då jag fått nog av diktaturkramare.” Så var det med det! I och för sig ett beteende jag noterat också på andra håll i bloggvärlden. Först en släng och sedan bara låtsas sårad oskuld!

    Larsmo är gammal i gården. Under Ordfrontstriden för ett tiotal år sedan, körde han hårt i DN-falangen för att förhindra att sanningen om Jugoslavienkrigen kom fram. De här figurerna börja bli patetiska!

    Mats Larsson har beskrivit en närliggande verklighet som få svenskar – eller ens några västeuropéer – känner till. Detta enkla konstaterande återspeglar vår sedan länge mediala inkrökthet, liksom en haltande historiebeskrivning.

    Larsson anger de förskräckande dödstalen under kriget i procent av befolkningen i Vitryssland. Omsatt i absoluta tal betyder det han säger att mer än två miljoner människor med ursprung i Vitryssland fick sina liv utsläckta i kriget. Han kunde därutöver ha tillfogat att nära 400.000 människor, gamla som unga, kvinnor i alla åldrar fraktades som tvångsarbetare till Tyskland, och där utsattes för den mest förnedrande behandling. Sifforna får ytterligare en dimension om man jämför med Finland som, med halva Vitrysslands befolkning antalsmässigt, förlorade 90 000 människor i de båda krigen mot Sovjetunionen. Ett förfärande antal har vi tyckt men ändå bara en bråkdel, jämförelsevis.

    Det sorgliga är att om Finland hade följt bland andra förre bankdirektören (senare presidenten) Paasikivis råd – förtiget hos oss – före kriget att gå med på Sovjets krav om landbyte – byte notera (!) – hade Finland kanske inte ens behövt uppleva dessa förluster. Sovjets krav framstår idag som fullt rimliga med tanke på att Finland från norr, nordväst senare kom att delta i den 900 dagar långa, fruktansvärda tyska belägringen av Leningrad.

    Det bör tilläggas att bl a britterna tryckte på för att Finland inte skulle ge efter för Sovjets krav! Mot den här ohyggliga bakgrunden får devisen ”om detta må ni berätta” i det östslaviska kärnområdet en helt annan betydelse än den vi tillvants vid.

    Om hela den vitryska befolkningen genom partisankriget mobiliserades i motståndet mot Hitlertyskland, såg det helt annorlunda ut i Baltikum. I Estland ingick 10% av befolkningen i Wehrmarcht, landet hade en egen SS-division. I Lettland upprättades två SS-divisioner medan Litauen hade polisbataljoner under tysk ledning (just detta eftersom tyskarna inte helt litade på litauerna). De genomförde inte bara utrotning av judar i sina hemländer, utan medverkade också i de tyska massakrerna i Vitryssland!

    Och idag påminns vi om mönstret, nu med Nato-trupper som klättrar inpå Rysslands gränser. Och inte låtsas förstå vad det innebär! Det är för sorgligt att vi inte kommit längre för att skapa fred och försoning.

    Med de här erfarenheterna framstår legionärerna i Brzezinskis MR-armé enbart som ett faktiskt uttryck för en utlandsinspirerad, subversiv verksamhet – betalda av CIA, Soros m fl men även av Sida, med småsmulor. Ryska och vitryska reaktioner är fullt förståeliga. Händelseutvecklingen i Ukraina har bara gjort problemen än tydligare!

    Den här typen av MR-verksamhet har heller inget gemensamt med FN:s deklaration från 1948 om mänskliga rättigheter. Om den deklarationen togs på allvar skulle för övrigt inte befolkningen inom Sydeuropa lämnas i sticket av EU på sätt som nu skett. Den som inte heller kan ge det romska tiggarproblemet inom EU en mänsklig lösning, kan naturligtvis inte bli tagen på allvar, när pekpinnar delas ut till andra.

  8. Mats Larsson
    2014-04-05 kl. 12:49

    Roligt att se att min gästblogg lockade fram så många kommentarer. Jag kan inte kommentera alla kommentarer, men ska ta upp några saker.

    Jag vet inte om Pierre Stjenfeldts statistiska uppgifter är korrekta, men mitt intryck är att lönespannet i Vitryssland är mindre än i Ryssland och Ukraina. Rika (vit)ryssar med lägenheter i London och bankkonton i Schweiz har i alla fall inte jag träffat på i Vitryssland. Har ett par gånger varit utbjuden till en hög vitrysk militärs datja. Den är över genomsnittet men absolut ingen lyx.

    Sjukvården har jag ingen förstahandsupplevelse av, tack och lov. I Ukraina är sjukvården gratis, i princip, men alla vet att man måste muta sig fram för att något ska hända. Jag har inte hört motsvarande i Vitryssland.

    Till Mario Sousa (som det märks har egen förstahandsupplevelse av Ukraina): Jag kan förstå din ukrainska fru Irina. Vetenskapen har en starkare ställning i Vitryssland än i Ukraina. Ukraina är ju betydligt rikare än Vitryssland, eller rättare sagt, borde vara det, och borde kunna satsa mer på vetenskap men gör det inte. Privata intressen sneglar på de byggnader som tillhör Ukrainas vetenskapsakademie. Kievs tekniska högskola, centralt belägen, har en park intill sitt campus, populär för rekreation hos Kievborna. Även denna park måste försvaras mot privata intressen som vill komma över den attraktiva marken.

    Jag har inte haft direktkontakt med vitryska skolor, men när jag i februari höll en serie fysikföreläsningar på universitetet i Gomel så kom intresserade gymnasister från kringliggande gymnasier och lyssnade. De var mycket intresserade och ställde frågor som efteråt övergick i diskussioner med mig. Mycket inspirerande! Jag vet att min gamle vän Valera (universitetslärare) jobbar hårt med fysiktävlingar i skolorna i Gomelregionen och det ger resultat.

    Till Henrik Linde: Du skrev en gästblogg för ett tag sedan där du jämförde Polen och Palestina. Det stämmer bra för 1900-talet, men i ett längre perspektiv så tycker jag att likheterna är större mellan Vitryssland och Palestina. I april förra året gjorde vi en utflykt till Njasvizj och det berömda slottet där, ca 60 km från Minsk. Slottet ägdes under många sekler av litauisk adel. Vitryssarna har aldrig tillhört herrefolk.

    Till Jan Hagberg: Jag är säker på att de siffror du ger om Vitryssland är korrekta. Frågan om Finland är mycket intressant. Finland har ju en dramatisk 1900-talshistoria, dessutom gestaltad skönlitterärt på ett mästerligt sätt genom Väinö Linnas böcker.

    Jag har haft flera uppdrag i Finland genom mitt arbete under de sista 5-6 åren och det är påtagligt att man där kan referera till kriget på ett sätt som vore otänkbart i Sverige.

    I sommar bli det 70 år sedan den dramatiska sommaren 1944, när situationen var kritisk för finnarna. De defensiva segrarna vid Tali och Ihantala räddade Finland och var egentligen Röda arméns enda motgång den sommaren. Efter kriget, vid en middag med Stalin och finnar utbringade Stalin en skål för den finska armén: Ett land skulle vara stolt att ha en armé som Finlands. USA ansåg ju också att Finland hade en särställning och avstod från att förklara Finlad krig.

    Frågan om Finland gjorde rätt som gick med i kriget mot Sovjetunionen 1941 kan naturligtvis diskuteras och du tar upp några aspekter. Leningrad är en, men det ska sägas att finnarna höll igen, de hade kunna gjort mer, såvitt jag förstår. Till syvende och sist är det en fråga som finnarna själva måste svara på, och det kommer säkert att diskuteras i samband med 70-årsminnet av Tali-Ihantala.

    Jag läste för ett tiotal år sedan en artikel i en historisk tidskrift. Soldater i Röda armén hade ingen större respekt för de fiendesoldater de mötte under kriget 1941-45. Men när de pressades muttrade de: “finnarna var tuffa att möta”.

    Slutligen, jag visste inte att vägen är så smal om man ska tillhöra den offentliga parnassen. Turligt nog så tillhör jag den inte själv, men jag har noterat att en del offentliga personer som brukar ha åsikter om det mesta inte sagt något om Ukraina.

  9. 2014-07-12 kl. 22:55

    Jag vet inte heller om mina statistiska uppgifter är korrekta. Det var vad jag fann när jag rotade runt lite om Vitryssland. Jag bestämde mig dock för att de inte var mindre trovärdiga än den onyanserade propaganda som sprids i våra nyhetskanaler. Vilken trovärdighet har en reklamfirma som vid precis rätt tillfälle “ideellt” sprider nallebjörnar med antiregeringspropaganda över Vitryssland? Finns det någon i deras presumtiva kundkrets som idag inte vet vilka de är?

  10. Anders Persson
    2014-08-06 kl. 9:43

    Som kanske en del av er minns skrev jag 1990 boken “Kuppen i Prag”. Den står jag för fortfarande. Samma år hade jag en följetong i Vasabladet om Finland 1945-48, dvs hade Finland hotats av en ”kupp”? Svaret var ”troligen inte”, åtminstone inte från Stalins sida!

    Den 28 februari, dvs efter ”Pragkuppen” offentliggjordes i Helsingfors ett brev från Josef Stalin där denne inbjöd Paasikivi till samtal om en ”vänskapspakt”. Minst sagt panik bröt ut i pressen i världen: – Nu är det Finlands tur.

    Vad få lade märke till då, och ännu färre senare, var att brevet var daterat den 22 februari då det också överlämnades (eller kanske dagen efter). Hursomhelst, det var när krisen i Prag hade just börjat och ingen visste hur den skulle sluta. Elementär politisk taktik borde ha hindrat Stalin att dra igång en ny ”kupp” innan han såg hur den första avlöpte. Var avsikten att förvirra så borde han ju sett till att brevet offentliggjordes (när nu finnarna beslöt hemligstämpla det).

    Slutsatsen jag drog av detta, i Vasabladet och senare i en serie i Clarté, var att Stalin i februari 1948 för det första inte hade för avsikt att ”kuppa” i Helsingfors, utan – och håll i er nu för nu kommer en slutsats som är så radikal att varken kommunister, anti-kommunister, fascister eller liberaler kunnat svälja den – nämligen att Stalin den 22 februari 1948 inte hade en aaaaaning om vad som försiggick i Prag.

    Ja, när han fick det klart för sig, kanske han till och med ogillade vad som skedde där. Många av de ledande tjeckoslovakiska kommunister som varit drivande blev nämligen senare utrensade på hans order.

  11. Mats Larsson
    2014-08-06 kl. 16:32

    Anders P!
    En av dessa kommunister var Rudolf Slansky. När han 1951 fyllde 50 år kom gratulationstelegram från kommunistledare runtom i världen. Men ett telegram kom aldrig – det från Stalin. Slanky arresterades senare samma år och avrättades året därpå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.