Vad var det för fel på gamla DDR – egentligen?

honecker

Storebror (Erich Honecker) ser dig.

En av mina fördomar, när det efter 1989 blev allt vanligare att träffa östtyska meteorologkollegor, var att dessa vetenskapligt skulle vara lite inskränkta och dogmatiska. De visade sig emellertid ha en lika bra och bred naturvetenskaplig utbildning som vi i Skandinavien, till skillnad från många av sina västtyska kollegor som ofta hade tvingats specialisera sig tidigt och därför lätt blev ”Fachidioten”.

Dock låg mina östtyska kollegor lite lågt om sitt ursprung. När vi någon gång var på tu man hand (och kanske hade tagit en öl eller två) sökte jag pigga upp dem: “Jo, gamla DDR hade dålig press, men det berodde på att man var före sin tid.”

När jag i skolan i slutet av 50-talet ansågs tillräckligt mogen för att ta emot objektiv information om Kommunismens Förbannelser, hämtades exemplen ofta från DDR.

1) DDR hade en hemlig polis, vilket inte fanns i Sverige eftersom myndigheterna här litade på sitt folk.
2) DDR hade omsättningsskatt, vilket var djupt orättvist emot låginkomsttagare som snarare gynnades av ett progressivt system, det som vi hade i Sverige.
3) I DDR hade man kameror överallt som registrerade folks rörelser, vilka de träffade o s v.
4) På fabriker och arbetsplatser i DDR satte man upp fotografier av speciellt framstående arbetare, vilket ju skapad en ojämlikhetskänsla bland de övriga.
5) Sedan byggde DDR 1961 en mur, som komplement till Järnridån, för att ytterligare försvåra kontakterna med omvärlden.

Men titta nu, säger jag till mina före detta östtyska kollegor, hela världen har nu tagit efter pionjärerna från DDR. Berlinmuren är ju pittoresk jämfört med alla andra murar som byggts upp runt om i världen (Mellersta östern, Nordirland, USA o s v). ”Oms” och sedan ”moms” fick vi snart i Sverige. Det visade sig även att de svenska myndigheterna kanske inte helt litade på sitt folk, dessutom sitter det nu kameror överallt på gatorna i Sverige och på många svenska företag utnämner ledningen ”månadens anställd” o s v.

Men det mest innovativa DDR presterade var deras geniala ”flerpartisystem”. Under ett kort dagsbesök på ”andra sidan” i Berlin 1976 fann jag i tidningskioskerna inte bara det kommunistiska partiorganet Neues Deutschland utan också en massa andra tidningar som Bauern Echo, National-ZeitungNeue Zeit och Der Morgen bland andra. 

Jag köpte dem och när jag började läsa fann jag att de var och en representerade ett eget politiskt parti: Bauern Echo vände sig till anhängare av ”Tysklands Demokratiska Bondeparti”, National-Zeitung till äldre, nationalkonservativa medborgare som tydde sig till det ”Nationaldemokratiska Partiet”, Neue Zeit till dem som stödde ”Kristligt Demokratiska Unionen i  DDR” och Der Morgen till liberaler med anknytning till det ”Liberaldemokratiska partiet”.

Tidningarna var verkligen intressanta och hade journalister som skickligt lyckades tolka den politiska linjen i ”Neues Deutschland” så att den i Bauern Echo appellerade till folk på landsbygden, i National-Zeitung till gamla övervintrande nationalkonservativa, i Der Morgen till välmenande liberaler och i Neue Zeit till katolska och protestantiska kristna. Medan de korkade ryssarna uttryckligen bara hade ETT parti och därmed klart signalerade att de hade en diktatur framstod DDR som ett under av demokrati med flera partier med egna tidningar.

Fler än jag måste ha insett vilken fantastiskt idé detta var, bland annat de av Vilhelm Moberg i Det Gamla Riket så föraktade svenska statsbyråkraterna. Men hur inför man ett motsvarande elegant system i Sverige? Jo, under 1960-talet började man med statligt ekonomiskt stöd till såväl partier som tidningar. Varningar att detta skulle knyta partier och tidningar till statsmakten och distansera dem från deras anhängare och läsare ignorerades.

Och nu är vi där! DDR var femtio år före oss. Nu har också vi partier som alla har samma politik, men där det som för vissa grupper motiveras med att ”befrämja valfriheten” till andra motiveras med ”ökad jämlikhet” och åter andra med ”stöd till familjen”.

Sant är att det ännu finns partier och tidningar som står lite utanför denna samstämmighet. Men myndigheterna hoppas att med en kombination av hetspropaganda och statsanslag ska dessa avvikare snart inrätta sig i ledet.

Så, säger jag till mina östtyska kollegor när vi är inne på vår tredje öl: “Var stolta över er gamle föregångsman och banbrytare Erich Honecker. Sade han inte ´Vorwärts immer, rückwärts nimmer´ (Alltid framåt, aldrig bakåt).”

  9 kommentarer for “Vad var det för fel på gamla DDR – egentligen?

  1. Bert Hoflund
    2014-09-02 kl. 23:00

    När alla stora fria drakar här i väst hade i princip samma story om Putin, den förmente skurken, häromsistens så kom jag att tänka på DDR, där alla tidningar också på ett givet kommando kunde ha Erichs porträtt och senaste uttalande.

    Dessutom hade DDR också ex. vis återvinning (recycling) långt före oss med insamling av papper, plåt, glas osv. Visserligen p g a råvaruknapphet, men det var ju riktigt.

    Och inom parentes sagt: Alla i DDR hade jobb och dagisplats och tillgång till ett jämlikt utbildningssystem.

    Sicket ruttet system …

  2. Leif Stålhammer
    2014-09-03 kl. 22:46

    Dessutom hade DDR Europas bästa teaterskola i Berlin- Niederschöneweide som leddes av Rudi Penka som fått uppdraget av Berthold Brecht. Uwe Kockisch som vi just sett i Weissensee var en av eleverna där på sextiotalet. Vi var många som tog starkt intryck av DDR:s teaterkonst. Inte minst Fria Proteatern.

  3. Herman Nitsch
    2014-09-04 kl. 22:11

    Till Anders Persson vill jag säga att du har turen att umgås med naturvetare – På humaniorasidan var de hårt efterhållna, där skulle marxism-leninismen in i alla ämnen på order av SED. Bodil Zalesky som var svensklektor i den gamla svenskstaden Greifswald 1981-1982 har en ganska god redogörelse på sin hemsida.

    Naturvetarna däremot slapp förstås att baka in marxism-leninismen i kemin eller fysiken (värderelativism var i a f ett okänt begrepp i DDR, tackolov). Det är inte förvånande att Angela Merkel blev fysiker (och därmed slapp politiska kurser på universitetsnivå) eller att Joachim Gauck var teolog (ett av få humanioraämnen där politiska kurser hölls borta).

  4. Mats Larsson
    2014-09-05 kl. 7:38

    Fysikerna i DDR var t o m mindre hårt hållna än meteorologerna. DDR-fysiker kom flitigt till Stockholm under 1980-talet och samarbetade med svensk fysiker.

    Under 1980-talet hade jag under ett par år hand om visningarna av det forskningsinstitut för fysik där jag arbetade. En gång när en skolklass från Västtyskland var på besök ordnade jag så att introduktionen av institutet sköttes på tyska av en gästforskare från DDR.

    Besök av sovjetiska fysiker var betydligt ovanligare. Endast de på högsta nivå tilläts resa (var åtminstone mitt intryck), vilket gjorde att seminarier och föredrag av dessa sovjetiska forskare var absoluta höjdpunkter. Jag minns än i dag detaljer i Letokhovs föredrag i Stockholm 1987, en av dessa få gånger man upplever att här kommunicerar ett geni, inte bara en mycket intelligent och begåvad person.

    Långt senare, efter Sovjets fall, tillbringade Letokhov ett år i Lund, där jag träffade honom. Han berättade att han under Sovjet-tiden kallades in att lyssna på militära föredragningar. Politikerna visste att Letokhovs genialitet omedelbart skulle avslöja varje försök till militärprojekt som inte var ordentligt vetenskapligt förankrade.

  5. Anders Persson
    2014-09-05 kl. 8:55

    Det finns olika “marxism-leninismer”. Jag var aldrig imponerad av de
    inblickar jag fick i DDR:s versioner. Men eftersom jag tillhörde “di
    radikale” på 70-talet kunde jag välja själv. Så när jag läste, som man ju skulle, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao på gräsmattan sommaren 1972 fick jag associationer till min egen vetenskap, i synnerhet problemet om förutsägbarheten av vädret. Det ledde mig till att skriva två utredande artiklar i meteorologernas tidskrift om just detta. Jag refererade dock inte till någon av de ovan nämnda auktoriteterna, utan en helt vanlig liberal amerikansk meteorolog, Edward Lorenz, som i tio år hävdat kontroversiella idéer om vädrets begränsade förutsägbarhet.

    Jag fick förstås fa-an för detta. Det gick emot politiken att “Bara vi fick större datorer kan vi göra hur långa prognoser som helst!”

    Men tio år senare, när Lorenz blivit världsberömd som mannen bakom “fjärilseffekten” och en av de ledande bidragsgivarna till “kaosteorin”, blev jag “rehabiliterad” i den svenska meteorologiska samfälligheten.

    Men jag vågade aldrig berätta att en av inspirationskällorna varit Josef Stalins “Leninismens problem” …

  6. Håkan Danielsson
    2014-09-06 kl. 17:50

    Under senare delen av 1980-talet ägnade jag halva min tid åt att skaffa fram exempel i Europa på från Asien, Afrika o Latinamerika översatt, publicerad och spridd skönlitteratur. Ett fåtal exempel på sådana satsningar fanns – Heinemanns “African Series”, ett översättarprojekt av regionalspråkig indisk litteratur vid Sydasieninstitutet i Heidelberg och ytterligare något. Ingenstans var satsningen mer ambitiös än hos Verlag für internationale Literatur på Glinkastrasse 13-15 i DDR-delen av Berlin. Genomarbetade enskilda verk eller antologier m ordentliga biografiska notiser och bibliografiska referenser.

  7. 2014-09-07 kl. 9:41

    Rubriken “Vad var det för fel på gamla DDR – egentligen?” gör att jag gärna vill tipsa om en artikel jag skrev i Upsala Nya Tidning för några veckor sedan.

  8. Anders Persson
    2014-09-07 kl. 18:22

    DDR-texten var ett försök till humor och ironi, två mycket riskabla stilistiska grepp. För att därför anslå en helt allvarlig ton, vill jag påpeka att min lista kunnat göras lite längre, bland annat ta med den behandling som svenska myndigheter, i synnerhet polismakten, utsatt palestinska och andra kontroversiella flyktingar förr. Om bara hälften av det som man kan läsa om i t.ex. Jan Guillous böcker är sant är det illa nog. Undras när vi får en motsvarande ”Weissensee” i svensk television (eller spelfilm?) UNT:s rubrik ”Brutal verklighet bakom TV-serie” skulle nog platsa då också.

  9. Christer Lundgren
    2018-05-01 kl. 7:26

    En annan fråga där DDR kan ses som förebild för dagens Sverige var den devota underkastelsen under den för tillfället härskande stormakten. När Moskva sa “hoppa!”, så hoppade man. Det var på den tiden då Sverige försökte sig på alliansfrihet. Men även på det området visade sig DDR som en förebild…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.