En av mina fördomar, när det efter 1989 blev allt vanligare att träffa östtyska meteorologkollegor, var att dessa vetenskapligt skulle vara lite inskränkta och dogmatiska. De visade sig emellertid ha en lika bra och bred naturvetenskaplig utbildning som vi i Skandinavien, till skillnad från många av sina västtyska kollegor som ofta hade tvingats specialisera sig tidigt och därför lätt blev ”Fachidioten”.
Dock låg mina östtyska kollegor lite lågt om sitt ursprung. När vi någon gång var på tu man hand (och kanske hade tagit en öl eller två) sökte jag pigga upp dem: ”Jo, gamla DDR hade dålig press, men det berodde på att man var före sin tid.”
När jag i skolan i slutet av 50-talet ansågs tillräckligt mogen för att ta emot objektiv information om Kommunismens Förbannelser, hämtades exemplen ofta från DDR.
1) DDR hade en hemlig polis, vilket inte fanns i Sverige eftersom myndigheterna här litade på sitt folk.
2) DDR hade omsättningsskatt, vilket var djupt orättvist emot låginkomsttagare som snarare gynnades av ett progressivt system, det som vi hade i Sverige.
3) I DDR hade man kameror överallt som registrerade folks rörelser, vilka de träffade o s v.
4) På fabriker och arbetsplatser i DDR satte man upp fotografier av speciellt framstående arbetare, vilket ju skapad en ojämlikhetskänsla bland de övriga.
5) Sedan byggde DDR 1961 en mur, som komplement till Järnridån, för att ytterligare försvåra kontakterna med omvärlden.
Men titta nu, säger jag till mina före detta östtyska kollegor, hela världen har nu tagit efter pionjärerna från DDR. Berlinmuren är ju pittoresk jämfört med alla andra murar som byggts upp runt om i världen (Mellersta östern, Nordirland, USA o s v). ”Oms” och sedan ”moms” fick vi snart i Sverige. Det visade sig även att de svenska myndigheterna kanske inte helt litade på sitt folk, dessutom sitter det nu kameror överallt på gatorna i Sverige och på många svenska företag utnämner ledningen ”månadens anställd” o s v.
Men det mest innovativa DDR presterade var deras geniala ”flerpartisystem”. Under ett kort dagsbesök på ”andra sidan” i Berlin 1976 fann jag i tidningskioskerna inte bara det kommunistiska partiorganet Neues Deutschland utan också en massa andra tidningar som Bauern Echo, National-Zeitung, Neue Zeit och Der Morgen bland andra.
Jag köpte dem och när jag började läsa fann jag att de var och en representerade ett eget politiskt parti: Bauern Echo vände sig till anhängare av ”Tysklands Demokratiska Bondeparti”, National-Zeitung till äldre, nationalkonservativa medborgare som tydde sig till det ”Nationaldemokratiska Partiet”, Neue Zeit till dem som stödde ”Kristligt Demokratiska Unionen i DDR” och Der Morgen till liberaler med anknytning till det ”Liberaldemokratiska partiet”.
Tidningarna var verkligen intressanta och hade journalister som skickligt lyckades tolka den politiska linjen i ”Neues Deutschland” så att den i Bauern Echo appellerade till folk på landsbygden, i National-Zeitung till gamla övervintrande nationalkonservativa, i Der Morgen till välmenande liberaler och i Neue Zeit till katolska och protestantiska kristna. Medan de korkade ryssarna uttryckligen bara hade ETT parti och därmed klart signalerade att de hade en diktatur framstod DDR som ett under av demokrati med flera partier med egna tidningar.
Fler än jag måste ha insett vilken fantastiskt idé detta var, bland annat de av Vilhelm Moberg i Det Gamla Riket så föraktade svenska statsbyråkraterna. Men hur inför man ett motsvarande elegant system i Sverige? Jo, under 1960-talet började man med statligt ekonomiskt stöd till såväl partier som tidningar. Varningar att detta skulle knyta partier och tidningar till statsmakten och distansera dem från deras anhängare och läsare ignorerades.
Och nu är vi där! DDR var femtio år före oss. Nu har också vi partier som alla har samma politik, men där det som för vissa grupper motiveras med att ”befrämja valfriheten” till andra motiveras med ”ökad jämlikhet” och åter andra med ”stöd till familjen”.
Sant är att det ännu finns partier och tidningar som står lite utanför denna samstämmighet. Men myndigheterna hoppas att med en kombination av hetspropaganda och statsanslag ska dessa avvikare snart inrätta sig i ledet.
Så, säger jag till mina östtyska kollegor när vi är inne på vår tredje öl: ”Var stolta över er gamle föregångsman och banbrytare Erich Honecker. Sade han inte ´Vorwärts immer, rückwärts nimmer´ (Alltid framåt, aldrig bakåt).”
