Sveriges utrikesminister Margot Wallström har undertecknat en debattartikel om rysk utrikespolitik tillsammans med utrikesministrar från ett antal andra europeiska stater, av vilka flertalet har landgränser till Ryssland; Danmark har det ej. Företrädare för Finland och Norge, som också har landgränser till Ryssland, har inte undertecknat artikeln, inte heller Vitryssland. Sverige är det enda icke-Nato-landet på listan, förutom Ukraina som aspirerar på medlemskap. Samtliga representerade länder utom Ukraina är medlemmar i EU. De stora europeiska staterna finns dock inte med på listan.
Artikeln infördes i svensk press (Aftonbladet) samma dag som det ryska presidentvalet ägde rum.
Aktionen är något besynnerlig. Vilken intressegemenskap representerar de deltagande utrikesministrarna? Deras regeringar utgör de mest russofoba i dagens Europa. Artikelförfattarna anklagar Ryssland för ”repressiva åtgärder” och för ”omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna”, men det är väl känt att den rättsstatliga ordningen i flera av de länder, vars utrikesministrar har signerat artikeln, lämnar en del övrigt att önska. Artikeln vänder sig särskilt mot den olagliga annekteringen av Krim, varvid särskilt krimtatarer och etniska ukrainare ska ha råkat illa ut – oklart hur den senare gruppen definieras och avgränsas.
Utrikesministrarna skriver:
Ockupationen och den pågående ryska militära aggressionen i Donbass utgör brott mot hela den europeiska säkerhetsordningen – de regler och principer som har legat till grund för stabilitet och säkerhet i Europa sedan slutet av kalla kriget.
Och de sätter därmed en osynlig parentes kring de balkanska utbrytarkrig som utkämpades under 1990-talet, med stark utländsk inblandning. I denna del av Europa rådde under många år varken stabilitet eller säkerhet, och inga av de länder, som då blev offer för omfattande militärt våld och folkrättskränkningar, syns heller bland undertecknarnas skara. I själva verket följdes ju kalla kriget av en europeisk säkerhetsoordning. Och när denna oordning hade ”stabiliserats”, dröjde det inte länge förrän europeiska stater engagerade sig i folkrättsstridiga aktiviteter i grannskapen, exempelvis Polen som medlem i de ”villigas koalition” under Bush och Blair i Irak 2003.
Det är inget särskilt trevligt sällskap som Margot Wallström nu har anslutit sig till. Att de sanktioner,som EU ensidigt utfärdat mot Ryssland, kommer att fortgå så länge som Krim-annekteringen upprätthålls, låt oss säga i ett par hundra år, kan inte vara förnuftig svensk utrikespolitik. Europas gränser har ständigt förskjutits. Kosovo bröt sig ur Serbien, Slovakien ur unionen med Tjeckien. Vad som ska hända i Spanien och på de brittiska öarna är ännu ovisst. Efter kalla kriget fanns det en opinion för att återvinna Karelen till Finland (men ingen ekonomisk lust).
Vi vet att det finns stater, också inom EU, som vill ”normalisera” relationerna till Ryssland och dämpa konflikterna med detta land. Sveriges regering sällar sig istället till de mest oförsonliga Rysslandsbegabbarna. Detta är inte någon klok hållning vare sig på kort eller lång sikt i förhållandet till en stormakt.
…
Publicerades först på alliansfriheten.se den 18 mars 2018
Förbittrad över Putins framgångar VET nu Wallströmskan, i likhet med den engelska T May, att Ryssland ligger bakom giftmordsförsöket i Salisbury. Det bevisas av att Ryssland antytt att Sverige vore inblandat. Dessutom säger ju 1:e gräverijournalisten Maria Persson Lövgren att hela valet i Ryssland är en enda fuskmanöver iscensatt av Putin själv. Det var ju också Putin som satte Trumpen på tronen. Så det så! Och nu säger vår egen Löfven att hela landsbygden skall leva IGEN! Jag säger med Brecht: Lille man, bered dig på att flytta!
Dagens svenska Nato/EU-etablissemang har uppenbarligen inte lärt sig någonting under de fyra år som förflutit sedan Kiev-kuppen. Man drömmer fortfarande om ett enat Europa inom ramen för såväl Nato som EU.
Det framgår av en helsides ledarartikel i Dagens Industri idag av tidningens politiske redaktör PM Nilsson. Artikeln finns också att läsa på alliansfriheten.se.
Rubriken är ”En plan för Ryssland”.
För vad vi kan lära oss av de här fyra åren är just att ett sådant Europa kommer att förbli splittrat.
P M Nilsson hycklar när han skriver: ”Väst ska förbereda och främja den dag då Ryssland vill vara en del av den nutida europeiska civilisationen. Ryssland ska känna sig välkommen, stark och säker inom sina gränser.”
När järnridån föll 1991 ville ryssarna bli en del av Europa, men istället förvandlades de till bananrepublik av västliga kapitalister och imperialister. Så sent som vid vinter-OS 2014 var denna strävan uppenbar, också hos högsta ledningen.
Men man vill bli en jämbördig del av Europa och det är detta som EU och USA vill förneka dem. Ryssland ska vara en koloni, ungefär som Kejsartyskland planerade redan i slutet av 1800-talet.
Sedan skjuter PM förbi målet när han skriver att ”Ryssar i Ukraina vill inte tillhöra Ryssland och detsamma gäller i tidigare Warszawapaktsländer och de baltiska staterna.”
Vad bevisar det? Finlandssvenskar i Finland vill inte tillhöra Sverige, valloner inte Frankrike osv.
Tyvärr kommer EU bara respektera en stark rysk imperialistmakt.
Andrew Marr är en av BBC:s skarpaste journalister. I denna intervju från 11 minuter in i programmet, får han utrikesministern Boris Johnson att medge att Tories tog emot 160.000 pund (nästan 2 milj kronor) från en hustru till en f d minister under Putin för att hon skulle få spela tennis (eller var det golf?) med honom!
Sedan fick Tories 30.000 pund för att samma ryska skulle få sitta bredvid den brittiske försvarsministern på en middag.
Det framgår av vad Johnson säger att den brittiska ”planen för Ryssland” är att ha det som en halvkoloni styrd från London av både britter och ryssar (oligarker). Ty, som Johnson sade, han har inget otalt med ”ryska folket” dit han räknar ryska oligarker, dock bara om de som bor i England.