När Peter Wolodarski skriver om journalistik i sin DN-krönika den 11 april, känner jag obehag. Hans budskap är kort och gott: Lita på DN! – ”oberoende journalistik kanske är viktigare än någonsin”! Journalister ska ta ställning för ”sanningen”, för den finns. De som påstår annat är ute för att vilseleda. ”Vi lever i en era där sanningsbegreppet är mer utsatt än på längre. Fakta, vetenskap och idén om en gemensam kunskapsgrund ifrågasätts”, påstår Wolodarski. Så upprepar han exemplet framför alla andra; stormningen av Kapitolium. ”Alltför länge förmedlade många journalister Trumps propaganda, utan att förstå att de därmed bidrog till att undergräva sanningsbegreppet.”
Det här är i mina öron ett förvånande primitivt resonemang, som om kaoset i USA – som så tydligt visade sig i stormningen av Kapitolium – vore en enkel fråga om att ”undergräva sanningsbegreppet”. Det är i mina ögon ungefär lika naivt som när jag en gång i ungdomen hörde – och gillade – att i Maos Kina tvingar man inte människor att tycka lika, man diskuterar tills alla övertygats om den rätta linjen. Det var den nya formen av folkdemokrati. Halleluja! Jag trodde jag begripit något viktigt.
Så tillägger Wolodarski: Med ”Trumps stora lögn om valfusk, blev det övertydligt vilka risker demokratin löper när offentligheten förorenas av lögner.” Vilket är precis samma grundtanke som kommunisterna omfattade i Kina under kulturrevolutionen, eller som nazisterna omfattade i Tyskland från 20-talet till 1945.
Men denna min analogi klassas säkert av många idag som en konspirationsteori. Hur är det möjligt att tänka så onda tankar om den kloke Wolodarski? Usch och fy!
Jo, för jag har sett det förr. I skolan på 80-talet bedrevs med stora statliga satsningar en hänsynslös kampanj från Utbildningsdepartementet, Skolöverstyrelsen, de pedagogiska institutionerna och DN (m fl) för den rätta linjen i skolfrågan. En radikalt ny alternativ pedagogik skulle rullas ut över hela skolsystemet, vad än erfarna lärare tänkte och trodde. ”All pedagogisk forskning visar att…, sanningen är att” predikades det i åratal. Pedagogikprofessorn Donald Broady kallade denna överhetens offensiv mycket träffande för den svenska ”statsprogressivismen”. Den var helt förödande och bäddade till sist för den likvärdiga grundskolans totala sammanbrott. Alltså, min poäng är här att etablissemanget kan – med sina stora opinionsbildningsresurser – åstadkomma stor skada.
När Wolodarski lite senare i artikeln generaliserar sina tankar och påstår att ”fakta, vetenskap och idén om en gemensam kunskapsgrund ifrågasätts” är han ute på mycket tunn is. Hör han då inte ekot från sin egen historia? Han är visserligen ung (43), men han bär på ett flyktingarv från Gomulkas Polen på sent 60-tal, då etablissemangets ”sanning” var att judar var mindre värda.
Wolodarskis utgångspunkt är förstås att DN är en fri och oberoende opinionsbildare som bedriver ”kvalitetsjournalistik” och att denna kvalité är garanten mot desinformation och ”fake news”. Men så är det inte. Att de har flera goda skribenter och att allt är snyggt och proffsigt utformat är inte nog. Det är förstås Bonniers som anger tonen för DN och de håller sig med en chefredaktör som inte hoppar över skaklarna. Visserligen är DN i den privilegierade ekonomiska ställningen att de kan tacka nej till stadigt mediestöd, men Bonnierföretagen har absolut inget emot statligt mediestöd. De står bakom det nya förslaget från Tidningsutgivarna (presenterat i DN 12 april), som om det blir verklighet kommer att gynna dem själva och andra mediekoncerner som Shipsted, Stampen, Gota Media, NWT-gruppen och Norr Media.
DN har en särställning i den svenska offentligheten. Ska man följa den svenska politiken bör man följa DN. Det finns förstås mycket bra saker (tack vare flera goda skribenter), men kvalité i det här sammanhanget är ingen garanti mot ”osanningar”. Wolodarski är för närvarande den perfekte företrädaren för detta officiösa medium. Men DN:s åsiktsmaterial måste som sagt läsas kritiskt.
”Med ’Trumps stora lögn om valfusk, blev det övertydligt vilka risker demokratin löper när offentligheten förorenas av lögner.’ Vilket är precis samma grundtanke som kommunisterna omfattade i Kina under kulturrevolutionen, eller som nazisterna omfattade i Tyskland från 20-talet till 1945.” Så skriver du, Knut, och jag begriper över huvud taget inte vad du menar. Wolodarski påpekar att den då ännu sittande presidenten blåljög, och det gjorde han ju. Och det var naturligtvis huvudorsaken till stormningen av Kapitolium, vad annars?
Benkt L!
Klart att hans ljugande bidrog till själva händelsen. Men utan ett krigiskt, rasismimpregnerat och ett i övrigt socialt och infrastrukturmässigt förfallet USA hade Trump inte ens varit president. Men, vill man peka på ett förenklat faktum (sanning) tar man till Trumps ljugande. Det blir ett lika förenklat resonemang som att Hitler startade andra världskriget.
Jag begriper fortfarande inte parallellen mellan Wolodarskis skrivning å ena sidan och Kina under kulturrevolutionen och nazisterna å den andra. Det måste du utveckla närmare!
Benkt L!
Jag försöker förklara underliggande mer dolda strömningar i politiken som orsak till kaoset (stormningen t ex) i USA. Kanske du förstår bättre jämförelsen med vad som hände med skolan på 80-talet? Då fanns en överhetens ”sanning” som tvingades på oss på golvet i skolan. Alltså en odiskutabel ”sanning”. Jag känner kraftigt obehag inför odiskutabla ”sanningar”, särskilt i dagens oroliga värld då så mycket är i rörelse.
DN vägrar systematisk att publicera viktiga fakta och uppfattningar som inte stämmer med dess världsbild, och stick i stäv med dess skrivna policy. I åratal har jag då och då sänt belägg för att USA stödjer terrorister i Syrien, men hänvisning till artiklar i etablerad press som BBC och Reuters. DN publicerar inte sådant. Detta är bara ett exempel. Själv är jag avstängd från att sända Twitter till honom.
Här ett par artiklar om DN:s journalistik:
”DN, USA-regimens språkrör i Sverige”
”Martin Wicklin gullar med DN:s Peter Wolodarski som desinformerat grovt”
Hur ska man komma åt DN och Wolodarski? Tacksam för tips.
Som du vet är vi överens om flumkampanjen i skolfrågan – fast jag tycker det gällde främst 70-talet, när det inte fanns någon kunskapsrörelse som kritiserade vansinnet. Men även om DN spelade en nattsvart roll i den frågan, förstår jag inte heller parallellen mellan detta och att Wolodarski anser att journalistiken ska söka sanningen. Naturligtvis måste man alltid kritiskt granska alla självutnämnda sanningsvittnen, men det tror jag Wolodarski håller med om.
I den kunskapsteoretiska frågan om det finns en sanning har Wolodarski rätt. Det finns en av våra sinnen oberoende materiell verklighet. Påståenden om den kan vara sanna eller falska. Om de är det ena eller andra avgörs genom konkret analys av konkreta förhållanden.
I den ”alternativrörelse” som stammar från imperiets hjärta och nu gör sitt intåg i vårt land sprids en relativiserande attityd till vetenskapliga fakta. Vi ser det inte minst i förhållandet till pandemin, t ex i den anarko-nyliberala tendens som framträdde med huliganernas demonstration mot coronarestriktionerna i Stockholm. Från talarstolen framfördes att alla som trodde att pandemin existerade och som följde restriktionerna var ”hjärntvättade”.
Vi som arbetar mot imperialism och orättvisor måste se upp med denna tendens som är ett uttryck för imperiets mjuka makt. Om de härskande lyckas bunta ihop vår sakliga kritik med denna flummiga ”alternativrörelse” så har de därigenom bidragit till att vi blir en sekt och förpassat oss till marginalen. Demonstrationen mot de solidariska, folkligt och vetenskapligt förankrade åtgärderna för att begränsa coronan var ett uttryck för den extrema individualism som inte förstår att din frihet bara kan realiseras genom allas frihet (= solidaritet).
Där gick de: alternativmedicinare, elfobiker, antivacc, fluorfobiker, de som vill ha fri sprit, fritt knark och fri prostitution enade mot coronarestriktionerna. De gick i ett gytter utan distansering. Vanligt folk hyste bara berättigat förakt för dem.
Åter till frågan om hur vi ska se på om det finns objektiv sanning eller inte. Det är en diskussion mellan idealism och materialism som kan följas historiskt till antiken. Rekommenderar till läsning två skrifter som gör upp med Uppsalafilosofin som var en riktning i 1900-talets filosofi som förespråkade kunskapsteoretisk subjektivism och moralfilosofisk nihilism.
Arnold Ljungdal publicerade en uppgörelse med Uppsalafilosofin i ”Nihilismens filosofi”, (Steinsviks förlag Stockholm 1943) och Erik Jonsson om subjektivismens och idealismens historiska rötter i ”Vad är sanning?”, (Fylgia Stockholm 1953).
DNs ledarskribent Wolodarski deltar i en geopolitiskt motiverad USA-ledd kampanj som driver krigspropaganda mot ”uppstickare” som Kina, Ryssland och Iran. Det är en kampanj som förs med falska påståenden.
Vad som bör göras är att med konkret analys påvisa att de är falska, inte att relativisera sanningsbegreppet.
Benkt L!
Jag tror man måste ha åtminstone känt vibbarna från att vara ”dissident” för att förstå Wolodarskis formuleringar om sanningen och journalistiken. Det var därför jag nämnde skolfrågan på – ok slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det är inte heller bara Wolodarski som talar i dessa termer, det blir allt mer standard. Nu ska mediestödet inte längre delas ut till medier som mediestödsnämnden anser desinformerar eller vilseleder kring vetenskap, vilket de anser tyder på dålig kvalité. De blir alltså en sorts smakpolis. Vill vi ha det sp?
Att bunta ihop nazismen med kommunismen gör ditt budskap tveggat. Typisk historierevisionism idag, det är illa genomtänkt bästa Knut. Huvudpointen är ju helt riktigt Wolodarskis överväldigande Enkel kommunikation.
Ulf B!
Tack för denna klargörande genomgång. Jag håller med om att förnuftet, erfarenheten, litteraturen och historien talar för att konkret analys av konkreta förhållanden är den enda hållbara inställningen. Men risken att överheten (bl a DN och Wolodarski) lägger beslag på tolkningsföreträdet i dagens stora frågor och kallar det ”sanningen” med stort S är idag problemet. Kanske borde jag varit tydligare att det är hans ”sanning” jag ifrågasätter.
Tack Knut L för ditt klargörande. Det blev tydligare när du satte citationstecken kring ”sanning”.
Kort bara om dina analogier: Kulturrevolutionen var en komplex företeelse men vi bör notera att det under kulturrevolutionen fördes en omfattande debatt på väggtavlor och att det gavs ut tidningar med sammanställda citat från alla jordens nyhetsbyråer så att det blev möjligt att orientera sig genom att känna till ståndpunkter som inte överensstämde med den officiella kinesiska linjen. Jag anser att huvudsaken med kulturrevolutionen var en demokratisk revolution mot en förstelnad byråkrati.
Se’n vill jag påpeka att Arbetsgruppen för stöd åt FNL i Stockholm tidigt gav ut broschyren ”Enighet genom diskussion”. I den påpekas att det i en fråga finns en ståndpunkt som är objektivt riktig och att det inte är säkert att den får flest röster i en votering. Därför kan det vara en fördel att belysa frågan så att alla förstår den och kommer fram till en gemensam ståndpunkt. Det var det som kallades ”Enighet genom diskussion”.
När sedan FNL-grupper och Vietnamkommittéer bildade en landsomfattande organisation, De förenade FNL-grupperna”, blev det nödvändigt att anta föreningsdemokratiska principer. Men i början, när det var ett fåtal aktivister, kunde enighet genom diskussion vara en bra form att fatta beslut.
”Där gick de: alternativmedicinare, elfobiker, antivacc, fluorfobiker, de som vill ha fri sprit, fritt knark och fri prostitution enade mot coronarestriktionerna. De gick i ett gytter utan distansering. Vanligt folk hyste bara berättigat förakt för dem.” Så skriver en som anser sig vara förmer. Vad är ”vanligt folk”? Jag känner både alternativmedicinare, elfobiker, antivacc; hyggliga människor som arbetar på så gott de förmår.
Chris Hedges har lärt mig en hel del om de personer som likt H Clinton kallar en mycket stor del av USA:s befolkning för ”deplorables” (beklagliga). Proletären kallar ”Där gick de” för konspirationstokar. För 50 år sedan skulle jag ha hållit med. Steigan.no har översatt en mycket gripande artikel i ämnet. Den är av CH och presenteras med «Eliter og hofftjenerne deres som utbasunerer sin moralske overlegenhet ved å fordømme og tie i hjel de som ikke språklig samsvarer med politisk korrekt tale, er de nye Jakobinere.»
Bästa interlokutörer i detta av Knut L. skapade diskussionsforum! Först en markering: trots emellanåt stora meningsskiljaktigheter kan deltagarna förnuftigt resonera kring politik, samhälle, ekonomi, litteratur och konst. Annat här onämnt. I dagens läge är ett forum som detta på väg att bli en raritet, Tro mig, jag har ”shoppat runt” på ett antal andra där förakt/hat och hot i inlägg/kommentarsfält blivit norm. T ex ”Det Goda Samhället” (DGS) med Patrik Engellau och Mohammed Omar som två framträdande profiler. Ta en titt, det är rätt nedslående. Även för en yttrandefrihetsfundamentalist som jag. Sålunda ett stort tack till Knut L som vill/orkar hålla denna förnuftets vak öppen!
Så Wolodarski och DN (”Själsfina Madame Andersson” eller ”Sveriges malligaste morgontidning” som Myrdal respektive Guillou benämnde bladet). W:s magistrala (”high-strung” i UK) ledartext får mig att undra – sparka mig gärna på smalbenen om jag har fel – om han inte försöker meritera sig som generaldirektör för det nya ”Sanningsministerium”, avslöjat av Knut L, som nu i tysthet bereds i Rosenbad med omgivningar. Antar att Kultur- och Inrikesdepartementen jämte Justitiedito är inblandade. En pendang till ”Forum för levande historia” såvitt jag förstår, men med ett vidare mandat att rensa i tankerabatterna via blockeringar, nedstängningar och kanske i förekommande fall åtal mot allehanda tankegods som för vart givet tillfälle kan anses förgripligt. Något som i så fall lär kräva ändringar i vår gamla, ehuru över åren något rådbråkade Yttrandefrihetsförordning från 1949. Vad skulle våra gamla vänner Nils Funcke och Ingemar Folke ha att säga om detta, måntro?
Något litet om begreppet ”Sanning”. Min far var en framgångsrik forskare i kemi (nominerad till Nobelpriset i slutet av 50-talet). När jag i 11-12-13-årsåldern satt i hans arbetsrum hemma eller på labbet, frågande bland annat om vad sanning innebar för honom i arbetet och i livet, svarade han efter en del hummande och harklande:
”Sanning är inget absolut begrepp, utom i matematik eller geometri. Där står axiomen på rad, bara att lära och svälja dem. I naturvetenskaperna – fysik, kemi, biologi – är det vi håller för sant idag något vi gradvis forskar oss förbi till nya sanningar, om och om igen. I samhället är sanning däremot som en barkbåt i en bäck, den far hit och dit och strandar ibland. Sanning kan vara olika över tiden och för olika människor. Du som orienterar har en kompass, eller hur? Men utan en bra karta kommer du inte långt i skogen. Memorera kartan noga, lär dig så mycket du kan om samhällsterrängen. Först därefter kan du ta ut kompasskursen. Men se upp för förändringar i landskapet sedan kartan trycktes!”
Det samtalet hade – och har – stor betydelse för mitt förhållningssätt till hur jag ser på ”sanning” i förhållande till det omgivande samhällets förändringar/förväntningar. Sedan drygt tre decennier en långsam men stadig kantring högerut i retorik, politik och tänkesätt som blivit allt svårare att hantera. Som nu blivit allt mer försanthållna i offentlig diskurs. Den lilla barkbåten behöver ta sig motströms numera. Mot rådande ”sanning”.
Det vill säga: vi gubbar – och gummor – har ett hästjobb framför oss att förhindra den blå-bruna ”sanningen” erövra folkmajoritetens hjärtan och sinnen. Till sist: var F-n är de unga, är de helt förblindade HBTQ, rasifiering och/eller s k representationsfrågor? D v s att endast vänsterhänta lesbiska prästänkor från Storsudret på Gotland har rätt att yttra sig offentligt om sina vedermödor i livet…?
Jag blev nyss avstängd från DN:s kommentarsfunktion och den kommentar som triggade det var denna.
”Ryssland anklagas för upptrappning, när det i själva verket är Ukraina som trappar upp och Ryssland som svarar.
Ron Pauls institut för fred och framsteg beskriver det hela så här.
’On March 24th, Ukraine’s President Vladimir Zelensky signed what was essentially a declaration of war on Russia. In the document, titled Presidential Decree No. 117/2021, the US-backed Ukrainian leader declared that it is the official policy of Ukraine to take back Crimea from Russia’
Vidare…
’Washington is also sending in weapons. Some 300 tons of new weapons have arrived in the past weeks and more is on the way’
Och…
’As could be expected, Moscow has responded to Zelensky’s decree and to the increasingly bellicose rhetoric in Kiev and Washington by re-positioning troops’
När sedan Biden deklarerar att han står orubbligt bakom Ukraina och västmedia påstår att det är Ryssland som trappar upp, så förstår man bättre hur det hela hänger ihop.”
Ron Paul är kanske ingen man håller i handen i alla väder, men hans referens till presidentens dekret 117/2021 stämmer och jag tror att resten stämmer också.
DN agerar aggressivt för att sprida USA:s alltmer motbjudande krigshets mot Ryssland och nu är det alltså enligt DN och USA, Ryssland som ökar spänningen genom att reagera på att Ukraina och USA ökar spänningen. Detta fick man inte säga i DN:s kommentarsfält.
Jag hävdar att DN är en nationell skandal och ett direkt språkrör för krigsindustrin.
Artikeln här.
Ulf Bjeren!
Vetenskapliga fakta som du skriver i inledningen är ingen ursäkt att förhindra ”ovetenskapliga fakta” om du resonerar så är du inne på tankeförbud.
Jag har kommit till ålderns höst och har ingen tillit till fejk news! Jag har ingen tillit till DN, Expressen, Aftonbladet vad gäller utrikespolitik eller deras klimatalarmism eller deras förtroende för läkemedelsindustrin vad gäller årliga vaccinationer. Årliga vaccinationer mot vacciner leder till förtida död!
En enkel metod att angripa virus och bakterier är att borsta tungan, när du ändå borstar tänder. Jag vill påstå att det är en effektiv metod, då jag varit befriad i många år mot sängliggande snuva/feber och mot magåkommor som diareer.
Läkemedlet hydroxiklorocin lär ta död på virus, för den som drabbas av covis19. Men det säljs inte i Europa? Och varför säljs detta läkemedel INTE i Europa, men i länder utanför Europa? När ska DN informera om ett läkemedel som tar död på coronaviruset? Men DN kommer aldrig att informera om läkemedlet hydroxiklorocin, ty i maktens boningar tillåter man inte vissa läkemedel.
I dag kom nyheten att regeringen vill kriminalisera förnekande av hitleristernas folkmord (genocid) på ca 11 miljoner judar, romer och slaver 1940-45. En parlamentarisk kommitté med ledamöter från alla partier ska tillsättas för att utforma detaljerna i lagförslaget, bl a. omfattning och straffsatser. Med hänvisning till ökande högerextrema aktiviteter på olika sociala medier vill justitieminister Johansson nu införa en svensk variant av tanke- och yttrandeförbud. Bland annat efter höga förebilder från Tyskland, Frankrike och Turkiet. I det sistnämnda fallet dock avseende brottsligt nämnande av det ottomanska folkmordet på armenier 1915 med 1-1,5 miljoner döda.
Nu öppnar regeringen Pandoras ask ur vilken allehanda otyg lär flyga ut. Här ett lite osorterat axplock av diverse folkmord, antingen förnekade eller olämpligt offentligen nämnda. Hur ska de hanteras framöver?
Conquistadorernas gradvisa 95-procentiga utrotning av den indianska befolkningen i Sydamerika, via syfilis, mässling och även massakrer under första halvan av 1500-talet. Kanske – siffrorna är osäkra – 15-20 miljoner döda.
Här platsar väl även det som sedan sådär tre-fyra decennier betecknas ”Den stora terrorn” under Franska Revolutionen 1791-94. Fast folkmord var det väl inte riktigt, dock användbart i högeragitationen.
Den efter ”The Homestead Act” 1826 storskaliga fördrivningen och utsvältningen av Förenta Staternas indianska befolkning med olika fördrag som regelmässigt bröts av den ena administrationen efter den andra. Kanske 10 miljoner döda. Den överlevande restbefolkningen föstes in i s k reservat, under eländiga villkor.
Leopold den andres personliga egendom Kongo, där belgarnas skräckregemente kostade ca 10 miljoner livet fram till 1960 då Patrice Lumumba avlivades i ett försök att säkra belgiska gruvrättigheter. (Inte minst i Katanga med Moise Tshombe som hjälpgumma.)
Den brittiska utsvältningen av det upproriska Bengalen under den svåra torkan 1942-43 med mellan 3-5 miljoner döda, allt under Winston Churchills egid.
Det franska regementet 1830-1962 i Algeriet. Minst en miljon döda, särskilt under FLN:s uppror 1954-62.
Japans kolonialkrig i Kina 1931-45. Nöjer mig med att nämna det som i The Times kallades ”The Nanking Incident”. 1937 med 400.000 till 700.000 döda. Plus experimenten med biologiska vapen, bl a pestbaciller.
För att inte tala om Indokina, från den franska kolonialerövringen på 1880-talet över till japanerna 1942-45, sedan franskt styre 1945-54, därefter amerikanskt styre (då ej över Nordvietnam) fram till 1975. Hur många döda i massakrer och under bombmattor? Fan vet. vietnameserna tror ca 3 miljoner dog på deras territorium.
Jaha, Morgan Johansson och ni andra i Rosenbad/riksdag, hur ska Ni och Er parlamentariska kommitté hantera den här otrevliga folkmordsbuketten? Har man sagt A får man förr eller senare säga B. Ska förnekande, alternativt olämpligt omnämnande av dessa ruskigheter straffbeläggas? I så fall hur?
En besläktad fråga är hur tryckta skrifter (böcker, akademiska papers/avhandlingar och artiklar) som ifrågasätter eller åtminstone problematiserar skeendena ska hanteras i våra bibliotek eller i Digitalt Vetenskapligt Arkiv (DiVA). Retroaktiv utrensning, kanske? Om så blir fallet lär t ex Jan Myrdals texter kring professor Faurissons ifrågasättande av storleken på tyskarnas genocid mor judarna rensas ut från biblioteken. Möjligen även från privata bibliotek i ett senare skede, även mitt.
Ja, jag är efter dagens besked från Rosenbad ursinnig, dessbättre kallt förbannad. Denna färd på det sluttande planet måste hejdas med goda argument och kanske ibland oväntade allianser med t ex djupt konservativa, hederliga jurister i vårt rättsväsen. Lite som på 70-talet då vi på vår kant lyckades förhindra en försämring av dåvarande TF.
Bästa hälsningar
Var det ej Myrdal som sade nått liknande att ”förstår de inte att förbjuder de lögnen förbjuder man också sanningen?”
Påminner mig om världens svåraste fråga.
– Vad är motsatsen till rätt?
Det visade sig att 100% av människorna svarade fel på den frågan.
Motsatsen till ”rätt” är väl alltid ”orätt”, det är ju ren semantik!
Härligt Dennis, låter som du är norrlänning, för där vet vi att sätta o framför orden.
Vi har ogjort, oätit, ofare (ej rest) m m till och med när skjortan har åkt upp ur byxlinningen säger vi att ”skjortan är oi”, hade själv svårt att hitta ut från tunnelbanestationerna (the Tube) när jag var i London första gången för det stod ju OUT på skyltarna.
Så man fick ej orätt som svar utan 100 procent svarade fel på frågan.
Tack, Torgny!
Nej, jag är inte norrlänning men till födseln östgöte och van vid o i talspråk. Som man kan vara i länder med engelska som idiom där man då och då hör talas om en winwinsituation, som motsats till din upplevelse i tunnelbanan. Vi vet ju även vad det är som är rött och springer i skogen med stor svans (3 bokstäver och börjar med o är en ledtråd alla östgötar förstår).
Hans M Gabrielsson!?
Jag delar ditt ursinne och tackar för den genomtänkta och väl skrivna kommentaren.
Det är svårt att förstå syftet med åsiktsförbud på annat sätt än att med den konspiratoriskt lagde konstatera att det börjar med de välkända och allmänt förhatliga förbrytelserna under nazismen för att senare utvecklas med stegvisa och allt större intrång i mer kontroversiella domäner. Allt efter överhetens kommande behov. Detta första åsiktsförbud är inskolning, förberedande klass. Kanske är vi gamla nog att slippa avslutningsklassens examen.
Ja, Jan-Peter S och ni andra här ovan, andra onämnda. Vi är alla – låt vara i olika fart – på väg förbi den där klockringningen som markerar att man är inne på livsloppets slutvarv. Det är därför jag efterlyste yngre mottagare av den politikens, konstens och litteraturens stafettpinne vi på vår kant sprungit med bra länge, i olika sammanhang så klart. Folk i sådär 20/40-årsåldern, deras sätt att formulera sig och de mediala kanalerna som då brukas kommer vara skilda från våra gamla analoga. Vilket nog är en bra sak, enär de bättre kan nå ut bland sina generationskamrater. Så, visst är läget mörkt, men än är allt ej förlorat.
Hörde idag på Lunchekot i P1 att Liberalerna, KD och SD(!) tycks ta avstånd från regeringens framstöt. Dock på lägre nivå, partiledarna har ej uttalat sig. Moderaterna tiger f n och MP vill vänta på utredningsdirektiven. Den här heta tryck- och yttrandefrihetspotatisen lär inte bli helt lätt för dem att hantera. Få se hur det finare kommentariatet ställer sig, är ej alltför optimistisk där. Här finns dock en möjlighet att som den döende Strindberg skrev Fredrik Ström 1912: ”Splittra splittrarna, ena folket!”
Varen försiktige, given ej lastarenom rum*!
* Red: Var tvungen att slå upp. Ett uttryck som Strindberg lägger i munnen på Svente Sture i dramat Etik XIV.
”Lastarenom” är bestämd form dativ av ”lastare” – bakdantare, anklagare, alltså djävulen. Verbet ”giva” styr casus dativus; se rektion.
Obestämd form: nominativ lastare; ackusativ lastara; dativ lastara; genitiv lastara.
Bestämda slutartikeln var ursprungligen ett fristående ord som hade adjektivisk böjning och stod efter substantivet: nominativ lastare enn; ackusativ lastara enn; dativ lastara enom; genitiv lastara ens.
Sedan smalt substantivet och artikeln ihop. Om fornsvenska tagit samma väg som isländska skulle det blivit: nominativ lastarenn; ackusativ lastarann; dativ lastaranom, genitiv lastarans.
Men i fornsvenska blev det ofta så här: nominativ lastarenn; ackusativ lastarenn; dativ lastarenom, genitiv lastarens.
Ordböjning i alla svenska språkliga varieteter från alla tider är folkets kultur. En inledning till varför det är som det är har jag skrivit på Wikipedia. Den artikeln går inte fram till fornnordiska och nyare tungomål, men det gör denna.