Yttrandefriheten bör ses som en inrikespolitisk fråga

Svensk tyckfrihetsexport till Kina?

Denna publikation (lindelof.nu) har liksom FiB/K tre paroller som ledstjärnor; för en folkets kultur, försvara yttrande- och tryckfriheten och antiimperialism. Innan man i FiB/K fastställde yttrandefrihetsparollen fördes en ingående diskussion om hur en ”rättighetsparoll” borde formuleras. I flera andra sammanhang valdes ”försvara de demokratiska fri- och rättigheterna”, vilket ju är en mycket vidare paroll, som dessutom innefattar till exempel den privata äganderätten som något okränkbart. Det var då en svårare sak att enas kring. Föreningen Ordfront valde den vidare rättighetsparollen till exempel minns jag.

Jag har alltid uppfattat att det framför allt gällt den svenska yttrande- och tryckfriheten med sina rötterna i 1766 års förordning och som är djupt förankrad i svenskt folkmedvetande. Den är på ett ganska unikt sätt stadfäst i svensk grundlag och har sina mycket speciella särdrag. Andra så kallat demokratiska länder har sin tryck- och yttrandefrihetslagstiftning utformad på andra sätt. I USA är press- och yttrandefriheten fastlagd i konstitutionens First Amendment (första tillägg), som tillkom 1791 och är också mycket stark.

Det här har inte på något sätt inneburit att vi som fria medborgare inte också kritiserat förhållandena på yttrandefrihetens område i andra länder. Vi hjälpte t ex dissidenter i Tjeckoslovakien under Pragvåren att sprida Sovjetkritiskt material.

I den tid vi nu genomlever ställs gamla värden på huvudet. Statsgränser ifrågasätts utan närmare eftertanke. Man ska nu tänka globalt, eftersom hela världen är sammanknuten med extremt snabba digitala kommunikationer på ett sätt som för kort tid sedan var ren science fiction.

De flesta svenska lagar stiftas idag av EU, vilket är en allvarlig inskränkning i svenskars demokrati. Världen tycks oss snart så liten att vi kan se allt på vår dataskärm eller i vår telefon. Det är en utveckling som både fascinerar och skrämmer. Men denna globala överblick tror jag är mycket av en synvilla.

Tryckfriheten och offentlighetsprincipen har vi dock kvar, trots flera framstötar för att nagga dem i kanten, med argument att de är gamla och bör moderniseras.

I den kommunikationsexplosion som följt med Internet och så kallade sociala medier – medier som inga stater kontrollerar eller med mycket stora besvär kan lagstifta mot – kommer vår gamla hederliga och långsamma yttrande- och tryckfrihet allt mer i skuggan. Den måste kanske regleras internationellt istället för i varje land för sig på samma sätt som klimatfrågorna, kriminaliteten och miljöfrågorna, som inte heller bryr sig om några landgränser. Jag tror detta är en ganska vanligt tankefigur.

Jan Arvid Götessons resonemang

Denna sajts medarbetare Jan Arvid Götesson – sedan många år bosatt i Canberra Australien, alltså med ett delvis annat perspektiv på världen än jag – menar i ett tidigare inlägg att det nu är dags att lyfta kampen för yttrande- och tryckfrihet (han vill även kalla det fri åsiktsbildning) till en ny nivå och se det som en överordnad princip för hela välden. Jan Arvid Götesson skriver:

”En stats inre frågor kan enligt min mening delas i två grupper. Det finns frågor som utomstående inte skall lägga sig i … Men den fria åsiktsbildningen tillhör enligt min mening det fåtal frågor varest statsledningar har rätt att med eftertryck söka påverka andra stater. Jag hävdar att frågan om fri åsiktsbildning inte är en intern angelägenhet för någon stat, ej heller för Folkrepubliken Kina.”

Vidare menar han att när nu diktaturen Kina stiger fram som världens nya supermakt måste Sverige som stat (riksdag, regering) kräva att det även inom Kina upprättas fri åsiktsbildning. Kolonialismen ska ses som en överspelad epok, och de avtal som slutits mellan Storbritannien och Kina ända sedan 1839 ska erkännas som folkrättsligt bindande. För vi ser ju vad som händer i Hongkong nu när man försöker försvara sin fria åsiktsbildning; Kina bryter mot ingångna avtal och stiftar en lag som sätter stopp för kritik av vad man anser vara uttryck för separatism.

Den vacklande supermakten USA har ju faktiskt en vidsträckt fri åsiktsbildning, som även vi i Sverige har stor nytta av. Men med Kina på toppen av världens gödselstack riskerar allt att bli mycket värre.

Så ungefär uppfattar jag Jan Arvid Götessons plädering.

Varthän skulle detta leda?

Men här finns – som jag ser det – åtminstone en stor rejäl hake. Det går an att tänka stort och vara principiell, men det är svårt att uppnå konkreta resultat med yviga gester och plakatpolitik. I vårt land tog det 250 år av kamp för att vi idag ska kunna åtnjuta rimligt stadfäst yttrande- och tryckfrihet. I Kina kan man inte sudda bort kolonialismen ur historien. Den finns där oavsett vad Storbritannien och vi än tycker om den saken. Man kan önska att alla folk ska leva med fri åsiktsbildning, men det är knappast svaret på hur stater bör agera i frågan med någon framgång.

Att försöka växla upp vår medborgerliga kamp för yttrande- och tryckfrihet till något mer övergripande statligt agerande – för hela världen – är sannolikt en fallgrop. Det vi har, det har vi, så länge vi underhåller och försvarar det vill säga. Utsvävningar till andra länder, kontinenter, kulturer, religioner, ekonomier och världsdelar med våra idéer om krav på global fri åsiktsbildning har jag mycket svårt att tro kan ge förtryckta folk något reellt. Snarare tror jag att det skulle bidra till en utvidgad internationell sanktionspolitik med nya bombmattor över råvarurika och militärstrategiskt bosatta fattiga människor. Vi har ju facit på hur det gick när man försökt bomba fram ”demokratiska fri- och rättigheter” (kvinnors rättigheter, HBTQ-frågor, synen på Förintelsen, rasismen…). Alla riskerar att få bomber i skallen – utom Israel och Saudiarabien – verkar det som. Varför skulle det bli annorlunda med ”fri åsiktsbildning”?

Det kan rimligen inte vara västerländska regeringar som ska välja vad kineser ska tycka är viktigast för sig. Det måste de avgöra själva. De har sina traditioner för hur de gör uppror mot sin överhet, som skiljer sig mycket från hur vi brukar hantera vårt missnöje. Kinas kommunistparti har makten så länge de uppfyller folkmajoritetens primära behov. I den meningen kanske KKP idag är ”mer demokratiskt” (har bredare folkligt stöd i Kina) än den svenska regeringen är i Sverige. Men det sker på ett sätt som är främmande för vår demokratiska tradition med fria val, där nu ett högerpopulistiskt parti erövrat 18-20 % av väljarkåren, vilket de övriga partierna har svårt att hantera inom vedertagna demokratiska ramar.

Kommunikationerna har exploderat

Visst har kommunikationerna och Internet förändrat världen. Visst har vi ställts inför nya problem på grund av detta. Men om yttrandefriheten – och därmed ett rimligt demokratiskt styrelseskick och rättsväsen – ska kunna bevaras tror jag att just yttrande- och tryckfriheten måste fästas i lag i land efter land och försvaras av sina egna länders medborgare. Det finns få genvägar till demokrati och folkinflytande.

Ända sedan boktryckarkonsten uppfanns har spridandet av det skrivna ordet varit ett gissel för överheten. Idag är det den digitala tekniken (Internet) och så kallade ”alternativa medier” som ställer till det för dagens överhet. Den fria åsiktsbildningen har exploderat och tar sig delvis extremt vulgära uttryck. Att denna åsiktsfrihet blivit alldeles för fri är en mycket vanlig åsikt i våra gamla och etablerade kulturmedier som fortfarande trycks på papper, eller förmedlas via public service.

Via Internet och den nya tekniken har också kommersiella entreprenörer svingat sig upp till en global maktställning som ingen kunde förutse. Zuckeberg, Jobs, Gates, Bezoz… har med hjälp av sina smarta digitala plattformar växt samman med det globala kapitalet och klivit fram som dess mest betydande aktörer. Över dessa medie- och försäljningsgiganter råder ingen upphöjd princip om åsiktsfrihet. Där härskar endast ägarnas profithunger och artificiella intelligens (AI) i form av styrande algoritmer.

Men hoppet finns

Dock, en liten men mycket väsentlig rännil på Internet är de sant fria ”alternativa medierna”. Det ”alternativa” är inte främst deras åsikter utan att de är enkla och billiga att starta, billiga att driva och kan nå helt nya medborgargrupper vid sidan av de tunga spelarna i den gamla mediebranschen. Det nya hotar det gamla, som idag är strikt vinstdrivna eller lever på statliga subventioner, lider av en sviktande annonsmarknad och har en tung personalkrävande överbyggnad. Samtidigt är publiken på väg från papper till Internet, vilket ytterligare sänker lönsamheten.

8 dagar, Bloggen antropcene, Clartébloggen, Det goda samhället, fib.se, Global Politics, NewsVoice, Nya Tider, Nyheter idag, steigan.no, SwebbTV, denna sajt… och alla övriga tusentals fria informations-, debattsajter och mer eller mindre personliga bloggar är exempel ur denna nya och värdefulla medieström i Sverige. Det fina är att i Sverige råder fortfarande klassisk yttrandefrihet för alla med utgivningsbevis (för några tusenlappar). Det som produceras och lagras på svenska servrar sorterar under svensk lag. Hur det är i andra länder har jag inte fördjupat mig i. Att publicerat materialet även enkelt kan läsas i stora delar av världen är ännu en enorm fördel. För att inte tala om hur värdefullt det är för oss i Sverige att kunna läsa alla alternativa medier och betydande press i andra länder.

Bakom denna utveckling finns förstås den eviga strävan efter informationsfrihet (i vid mening) med rötter i upplysningen i franskt 1700-tal. Dessa idéer är levande – även i Kina – och kommer inte att slockna.

Att kampen för yttrande- och tryckfrihet främst gäller det egna landet är med säkerhet det bästa sättet att – som goda exempel – föra idén vidare till fler delar av världen. Att inte respektera länders integritet och självbestämmande blir med stor säkerhet fel även när det gäller kampen för ”fri åsiktsbildning”.