Zeke ger aldrig upp!

Disneykollage: K Lindelöf

Kanske är jag en konstig en, slår det mig plötsligt. 

I Kalle Anka, som jag varje vecka flitigt läser, jämte Hemmets veckans definitiva höjdpunkt – nå, den tjatiga trollpackan Magica de Hex med sina poffbomber och ideliga förklädnadsnummer för att komma åt girigbuken Joakim von Ankas först intjänade krona hoppar jag över – förekommer ibland Zeke Varg. 

Ständigt hungrigt på jakt efter Bror Duktig och de andra knorrförsedda grisarna. Slickar sig vällustigt om munnen vid tanken på de läckra kotletter han skall tillaga när han väl knipit Duktig och hans syskon.

Men i sista stund undkommer de – alltid. Och inte sällan är tragiskt nog Zekes egen son den som listigt hjälper grisarna undgå att förvandlas till mat och hamna på Zekes tallrik. 

Det händer att gossen får assistans av den storvuxne Bror Björn som mer än gärna dunkar Zeke i huvudet med en grov kvist, framkallande en svällande bula på Zekes arma knopp.

Och så är det bara för den nederlagsdrabbade Zeke att slokörat dra sig undan och slicka såren. Tills han försöker på nytt. För han kan inte låta bli. Jaga grisar är hans natur. Och hoppet är det sista som överger en utsvulten varg som vägrar bli vegetarian. 

Är jag konstig, återvänder till inledningsfrågan, som oreserverat lägger all min sympati hos Zeke – och inte hos den lille snälle sonen som vill alla väl? Icke minst de lättskrämda grisarna som till råga på allt är hans bästisar. 

Vad känner jag igen av mig själv i Zeke, finns svaret här, som gör att jag utan minsta tvekan sympatiserar och känner med honom? Är han ett identifikationsobjekt som terapeuterna skulle säga?

Är det det, om jag försöka sätta fingret på en enda sak, att han aldrig någonsin kastar in handduken och ger upp, trots att han gång på gång snuvas på konfekten, jag menar de aptitretande grisarna? 

I den meningen liknar han Kalle Anka, platsar därmed självklart i tidningen. 

Kalle, den oförtröttlige och entusiastiske entreprenören med alla sina mer eller mindre fantasifulla projekt. Hugger alltid i sten och häcklas av de bortskämda brorsönerna, men försöker på nytt, kan inte låta bli. Påhittig som få andra ankor.

Nå, om någon är konstig så är det väl Zekes grabb, stora stygga vargens eget kött och blod. Inte för att han är så himla illojal mot farsan, sina dagars upphov, sträcker sig till att plåstra om honom när han åkt på smörj av björnen eller skadat sig under grisjakten. 

Utan det verkligt konstiga är att sonen helt förlorat sin instinkt, han borde ju om han drevs av denna delta i farsans grisjakt. 

Han är inte mer gris än varg, men mer människa än gråben, så framställs han av Walt Disney som tagit vargens själ ur honom. Undra på att Zeke från och till kan sucka högt över att äpplet i detta fall ramlat långt från päronträdet. Jag förstår honom, lider med honom – farsan. 

Vad har han gjort för ont för att få en sådan son? 

Och, förresten. Var är Zekes hustru, sonens mor? Är det hennes bortavaro som förklarar vargpojkens beteende? Söker han förlorad kärlek hos grisarna?

Jag misstänker att det ligger en symbolik djupt förborgad i denna berättelse om vargarna och grisarna, men att med tolkningsglasögon ge mig på denna får anstå till en annan gång. Säkert har någon akademisk forskare inte kunnat hålla fingrarna borta.

... är läst 324 gånger!

  3 kommentarer for “Zeke ger aldrig upp!

  1. Gunnar Eriksson skriver:

    Rolig tänkvärd/tänkvärd analys! I den verkliga djurvärlden upphör jag aldrig att förvånas. En uppsatt nattkamera filmade en gepard som alltid varje natt lade sig bredvid en tamko. För att sussa tillsammans antar jag. Ja, jo, nattlig samvaro vill vi alla ha oavsett djur eller människa och förhoppningsvis är samvaron långvarig i det att må bra.

  2. Leif Strandberg skriver:

    Lasse E!
    Ibland kramades Bamse och Brummelisa ”extra länge”, och snart utökades Bamsefamiljen med småbjörnar (Brum, Teddy, Nalle-Maja och Brumma). Walt Disney’s värld däremot är kemiskt ren från konceptionsögonblick och tillhörande släktband där läsaren kan ana att ”dom där måste ha gjort’et”. Figurerna tillhör osynliggjorda släkten; morbröder, mostrar, farbröder, fastrar och kusiner på landet. Farmor Anka finns, men inte farfar Anka. Därför kommer du aldrig att kunna hitta den lille vargens mamma. Det är faktiskt nog sensationellt att han har en far. Så var det med Disney. Den råa kapitalismen, sadismen, mobbningen, entreprenörskapet och odlarmödan – ja. Bada i pengar-ja, bilda fackföreningar-nej. Flirt-ja, sex-nej. Han var konsekvent den gode Disney.

    Det var väl därför det i puberteten var läge att lägga undan Kalle Anka och titta på något annat.

  3. Gunnar Eriksson skriver:

    Nå i den realistiska djurvärlden blir symbios mellan olika djurarter kompisar, viket förvånar mig. En panter (rovdjur) natta sig varje natt med en tamko. Nattkamera avslöjade relationen. Ibland förundras jag vissa relationer inom djurvärlden! Nej, jag har inte kunskap att sprida vidare filmen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.