Zhou Enlai, Jan Myrdal och jag – II

Anders-Persson-han-suyin

Den belgisk-kinesiska författarinnan Han Suyin (1919-2012) räknas till en av de stora engelskspråkiga författarna. Skimrande dagar (A Many-splendoured thing) filmades och gav upphov till sången Love is a splendoured thing.

När jag i början av 1972 anslöt mig till ”vänstern” och satte på mig FNL-märket hade jag mycket dunkla begrepp vad alla de otaliga vänstergrupperna stod för. Trots att min generation fått en intensiv inskolning, inte bara i ”kommunismens förbannelser” utan också om allt vad Stalin skall ha gjort, så hade ändå stora delar av denna generation blivit, inte bara ”kommunister”, utan dessutom ”stalinister”. Ty de två största grupperna, Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML) och den ”revolutionära” utbrytargruppen KFML(r) hade nämligen Stalin som en av sina politiska vägvisare.

För att skaffa mig någon slags överblick över den politiska terrängen gick jag med i Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet (SKVf) uppmuntrad av studenthuskamrater som studerade kinesiska vid universitetet. Jag lånade massor av kinalitteratur, i synnerhet böcker om och av Mao Tsetung. En av Maos dikter tilltalade mig speciellt:

Så många gärningar ropar på att bli utförda
Det brådskar med dem alla.
Jorden snurrar,
Tiden flyr,
Tiotusen år är en evighet;
Grip dagen
Timmen!

Efter SKVf:s Stockholmsavdelnings årsmöte den 26 februari och sedan dess kongress 8-9 april blev jag indragen i arbetet i Stockholmsavdelningen. Det gällde att översätta engelskspråkiga artiklar till svenska, att sälja böcker om Kina i anslutning till den stora miljövårdskonferensen och i september, förbereda ett möte på Åsö gymnasium med den uppskattade författarinnan Han Suyin.

Min affisch till mötet granskades och gillades av SKVf:s arbetsutskott (AU) och i synnerhet av Jan Myrdal, föreningens ordförande. På kvällen den 21 september var Jan Myrdal och Gun Kessle och alla vi som jobbat med mötet inbjudna att träffa Han Suyin vid en middag på kinesiska ambassaden. Jag råkade ha ambassadörens hustru vid min sida, men på grund av språksvårigheter tror jag inte vi talade så mycket. Paret Myrdal satt mitt emot med Han Suyin, men jag hörde inte mycket av vad de talade om.

En av maträtterna var några slags jätteräkor, som kineserna stoppade hela i munnen och sedan skalade med tungan. Jag begrep inte hur de bar sig åt, men ambassadörskan uppmuntrade mig att försöka – och det gick riktigt bra!

Efter en angenäm afton lämnade vi i anständig tid. Därute på gatan vidtog en massa eftersnack. Vad som verkligen chockerade mig var att Jan Myrdal med myndig stämma förkunnade att vad som nu gällde var att söka samarbete med moderaterna! En månad tidigare hade det irriterat oss yngre att han och AU tagit kontakt med Olof Palme och Rune Johansson för att få någon av dem att tala på Kinas nationaldag 1 oktober. Det var illa nog, men det där med moderaterna var värre. Vore inte den garvade marxist-leninisten Nisse Holmberg från KFML:s ledning ett bättre alternativ, undrade vi unga?

Mötet med Han Suyin dagen efter gick jättebra. 400 personer kom och vi sålde böcker för 600 spänn. Sedan var det eftersits med henne: ”det var mycket trevligt och hon var mycket charmfull och intelligent” skev jag i min dagbok.

Men arbetet för SKVf var inte bara att äta middagar med förtjusande kinesiska damer. Veckan innan hade jag fått som uppgift att ordna demonstrationer utanför Tekniska Museet på Djurgården. Där hade man på ”Teknorama” ordnat en ”Tibetvecka” med en mot Kina fientlig utställning. Under AU:s och Jan Myrdals överinseende skrev jag ihop ett flygblad att dela ut utanför.

Men den förste utdelaren blev bortkörd. Från juristen Erik Göthe fick jag alla de juridiska argument jag behövde och gav mig ut för att snacka med polisen. Det ledde till att vi fick stå utanför entrén. Men det gillade inte museiledningen och högste chefen Sigvard Strandh kom ut på trappan och skällde ut oss. Det kändes lite konstigt, ty åtta år tidigare hade samme Strandh och jag haft de bästa relationer när jag deltagit i tävlingen ”Unga Forskare” på Teknorama. Som väl var kände han nu inte igen mig.

Polisen blev efter detta mindre samarbetsvillig och det blev svårare att hålla ställningarna utanför muséet. Men nu hade ryktet spridit sig och vi fick stöd från likasinnade besökare, bland andra Katarina Taikon och Carlo Derkert.

Inspirerad av denna min första politiska strid skrev jag ihop en artikel om Tibet åt Aftonbladet. Tre veckor senare (!) fick jag ett brev från AB:s kulturchef Karl Vennberg: ”[Tibetartikeln] är för lång till vad som sägs, men framförallt alltför sen. Försening är alltid en mycket allvarlig sak i en dagstidning”. Jo, tänkte jag, men hade AB verkligen behövt tre veckor för att inse denna enkla sanning?

Jag hade nu blivit alltmer rebellisk och en misstanke att Jan Myrdal var en ”högerrevisionist” (ett ord jag just hade lärt mig) började ta form i mitt medvetande.

Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

  1 kommentar for “Zhou Enlai, Jan Myrdal och jag – II

  1. Svante Hoogland
    2014-10-24 kl. 7:38

    Intressant berättelse. Mycket levande återblick. Jan Myrdals liv och verk har jag följt och läst sedan jag fick boken “Samtida” av min far någon gång på 1960-talet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.