I februari 1973 kom äntligen boken Tjäna folket ut från trycket. Min uppgift blev nu att sälja in den i de olika vänsterboklådor som staden var fylld av vid den här tiden.
Det blev en upptäcktsresa i kretsar som jag inte kommit i kontakt med förut. Det var lite chockerande att se hur dessa grupper, som på ett eller annat sätt syftade till att avskaffa det borgerliga kapitalistiska samhället och få Sverige att fungera under socialistiska förhållanden, hade så uppenbara praktiska svårigheter att hålla ordning på sig själva. Många av dem skulle inte kunna sköta en frimärksklubb.
Det fanns dock ett undantag, ett klart undantag: ”Röda Stjärnan”, KFML(r):s bokhandel på Söder. De uppskattade hur många böcker de skulle kunna sälja (ett 20:tal vad jag minns) och betalade allt kontant. Alla de andra boklådorna fick böckerna på kredit. Jag blev genast imponerad och stannade i butiken för att se vad litteratur de hade till försäljning.
Vid den här tiden, i början av 1970-talet, hade gruppen KFML(r), vilket stod för Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärna), brutit sig ut från det ursprungliga KFML (utan ”r”). Inom den dåtida ”vänstern” hade KFML(r) samma dåliga anseende som SD har idag i allmänpolitiken. Ingen lort var för skitig för att inte kastas på dem. De var inte bara ”våldsverkare”, ”revolutionsromantiker” och ”stalinister”, utan också ”agenter” för CIA, ”storkapitalet” och KGB. Som om detta inte räckte kunde man i KFML:s tidning Gnistan läsa en artikel av Jan Myrdal där han kallade (r)-arna ”agent provocateurs” och menade med det att de hade en homosexuell läggning. Jag kan minnas fel vad gäller de exakta orden, ty artikeln har jag inte återfunnit i hans samlade ”Skriftställningar” från den här tiden.
Men det som fick mig att plötsligt ”se ljuset” därinne i ”Röda Stjärnan” var deras satiriska tidskrift ”Röda Rappet”. KFML(r) hade ju sitt starkaste fäste och högkvarter i Göteborg, och ”Röda Rappet” (ursprungligen kallad ”Göteborgar’n”) präglades verkligen av detta. Innehållet var ytterst göteborgskt och skrivet på ett språk jag förstod, född som jag var på Masthugget och uppvuxen i Kålltorp vid spårvagnarna 3:ans and 5:ans ändhållplatser i Göteborgs östra stadsdelar. Min far hade som försäkringsman haft en del att göra med göteborgska kommunistiska hamnarbetare och hade stor respekt för dem.
Jag köpte några examplar av Röda Rappet och började hemma på mitt studentrum ”bläddra i bladen” likt Runebergs unge student, som just mött fänrik Stål:
Jag läste en rad, läste två,
mitt hjärta började slå.
Mitt öga flög från blad till blad,
jag velat kyssa varje rad.
Vad mod hos denna skara!
Min tanke genom rymder lopp,
som förr den aldrig spanat,
ett liv gick för mitt hjärta opp,
vars tjusning det inte anat.
Mycket handlade om klasskampen på varven, i hamnen, på Volvo och sjukhusen. Det fanns talrika intervjuer med garvade arbetare som talade ur egen erfarenhet: och kunde ge besked,
ty de hade varit med.
De hade stridit där klasskampen stått som hetast och
så många faror delat,
ej segrar blott, men nederlag,
vars sår tiden inte hade helat.
Så mycket, som världen glömt,
låg i deras minne gömt.
Dessutom skrevs Röda Rappet med en stor portion ”Göteborgshumor”, bland annat i den tecknade serien om arbetaren ”Gustav” och hans familj, som nog var överlägsen konkurrenten, den bohemiske ”Bellman”, i Folket i Bild/Kulturfront.
Min dag flög som på vingar bort,
ack vad tidskriften syntes mig kort!
Dock glödde än min låga,
jag fann så mycket som återstod att forska om och fråga,
så många dunkla föremål.
Min håg blev tänd att veta mer.
Så dagen efter gick jag tillbaka till ”Röda Stjärnan” och inhandlade Klasskampen, KFML(r):s teoretiska organ. Där stod allt det som jag redan anat och famlat efter i mitt teoretiska mörker.
KFML(r):s ledande teoretiker var vid den här tiden en läkarstuderande vid namn av Sigge Åkervall. I sin klassanalys utgick han självfallet från axiomet att Sverige styrdes av bourgeoisien. Men sedan blev han intressant. För detta ändamål höll sig bourgeoisien, enligt Åkervall, med tre politiska partier som var och en vädjade till tre olika politiska klasser: Först ”Högerpartiet”, eller som de kommit att kalla sig ”Moderaterna”, som vände sig till de rena borgarna, sedan ”Folkpartiet” som riktade in sig mot mellanskiktet, de liberala tjänstemännen, lärarna och akademikerna, samt slutligen ”Socialdemokraterna” som hade arbetarklassen som sin målgrupp.
Småbourgeoisien låg i viss motsättning till storbourgeoisien. De hade därför ”Bondeförbundet” eller, som det kom att kalla sig, ”Centerpartiet” som sitt uttalade intresseparti.
För att vinna arbetarklassen för småborgarnas intressen fanns dessutom ”Vänsterpartiet Kommunisterna” (VPK) och, ve och fasa, ”revisionisterna” i det förtappade KFML eller KMFL(s) som vi (r)-are gärna kallade det. Arbetarklassen hade alltså bara ett enda ärligt parti som företrädde deras egentliga intressen och det var KFML(r).
Sigge Åkervall kallade sig gärna, eller lät sig kallas, ”Sveriges Lenin”. Han blev året därpå utrensad för ”vänsterdeviationism” och försvann från det politiska firmamentet (jag tror han blev läkare), men hans klassanalys av det svenska samhället har jag haft svårt att frigöra mig ifrån (se Vad var det för fel på gamla DDR?).
Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X
Nästa avsnitt på söndag 26/10 kl. 23:59 GMT.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Persson, FNL-rörelsen, Jan Myrdal, Zhou Enlai, KFML(r), Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, Mao Tsetung, KFML, Runeberg, Röda Rappet, Röda Stjärnan, Sigge Åkervall, VPK, Fänrik Stål, VPK, Gnistan
