Zhou Enlai, Jan Myrdal och jag – IX

Anders-Persson-1-maj-1975

En stämningsbild från 1 maj 1975 i Kungsträdgården i Stockholm.

Ett av de mest gripande ögonblicken i mitt politiska liv var den 1 maj 1975 i Kungsträdgården. Dagen innan hade de amerikanska trupperna under förnedrande former tvingats utrymma Saigon och de nordvietnamesiska trupperna marscherat in. Kriget som plågat mig i över tio år var slut.

Men när alla vi i Kungsträdgården unisont stämde in i ”Befria Södern” anade vi att detta var Finalen. Trots all splittring hade de olika vänstergrupperna, åtminstone deras medlemmar på en individuell nivå, enats i övertygelsen att USA skulle lämna Vietnam. Denna paroll som 1965 varit mycket kontroversiell hade 1975 blivit självklart också långt in det borgerliga lägret.

Men nu var det slut. Kittet som hållit ”oss” samman var borta. Andra frågor skulle komma upp, och där var enigheten inte självklar. Men nu, våren 1975, kändes det, för att citera Jan Myrdal, som om ”morgondagarna sjöng”. Under de följande åren var det i denna stämning, i SKP:s intellektuella miljö, som jag kom att utvecklades som författare, vetenskapsman och människa.

Med tanke på att jag bara ett år tidigare haft ett högst tvivelaktigt rykte, kan det oreserverade förtroende som de flesta SKP:are visade mig bara förklaras med att de genom kineserna fått klart för sig att AP kanske var lite naiv, men ingen fiende. Tack vare Tsao Chun-chien och Chu Su-hua hade jag fått en fin start in i ett nytt politiskt liv.

Vi höll kontakten ett par år med ömsesidiga kort vid nyårstid. Vad det sedan blev av dem vet jag inte. Jag hoppas de har det bra och känner stolthet över att Kina utvecklats till ett av världens viktigaste länder och att Mao Tsetungs vision från 12 november 1956 till slut förverkligades:

”Det är endast fyrtiofem år sedan 1911 års revolution, men Kinas ansikte har helt förändrats. Inom ytterligare fyrtiofem år, det vill säga år 2001, i begynnelsen av tjugoförsta århundradet, kommer Kina att ha undergått en ännu större förändring. Det kommer då att vara ett mäktigt industrialiserat socialistiskt land. Och det är som det ska vara.

Vi bör dock vara blygsamma – inte bara nu utan också om fyrtiofem år och faktiskt alltid. I våra internationella relationer bör vi kineser beslutsamt, grundligt och helt och hållet göra oss av med stormaktschauvinism.” (Till minnet av Sun Yat-sen, 1956)

Jag är ganska säker på att Mao 1956 inte anade alla de bukter och krökar som låg framför landet och att det inte skulle bli hans politiska recept som förverkligade visionen utan Deng Hsiaopings.

Det stämmer till viss eftertanke att den politiska agendan i världen vid åtminstone två tillfällen har satts i Kina; först i slutet av 60-talet då entusiastiska rapporter om ”kulturrevolutionen”, sedan tio år senare om dess raka motsats. Jag har fortfarande en bandinspelning av Stefan Lindgrens rapport i radions Dagens Eko lördagen den 23 juli 1977 om Teng Hsiaopings återkomst till makten:

”Jag satt på tåget mallen Tsingyang och Peking i går kväll då en kvinnlig högtalarröst förklarade att ett viktigt beslut var att vänta klockan åtta.”

Det gällde valet av Mao Tsetungs efterträdare Hua Goufeng, som nu bekräftats av kommunistpartiets centralkommitté, att ”De Fyra” uteslutits ur partiet på livstid samt att Teng Hsiaoping återfått alla sina tidigare poster:

”Jag har rest runt i Kina i en dryg månad nu och vart jag än kommit har jag slagits av Tengs popularitet. Beslutet att rehabilitera Teng har folk här i Kina väntat på ända sedan De Fyra föll.”

I en andra rapport från miljondemonstrationerna i Peking samma lördagskväll berättade Stefan Lindgren (med cymbalmusik i bakgrunden) att affärerna hade sålt slut på fyrverkerier och sprit, men …

”torgets ende polisman hade inga problem med ordningen.”

Så det var inte Margret Thatcher och Ronald Reagan som var först med att lansera den marknadsinriktade ”nyliberala” politiken – utan kineserna! Hoppas nu bara att sista meningen i Maos vision från 1956 inte kommer att överges …

Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

  4 kommentarer for “Zhou Enlai, Jan Myrdal och jag – IX

  1. 2014-10-31 kl. 8:59

    Att Kina skulle vara särskilt nyliberalt är en tes som nyliberaler gärna skriver under på, eftersom dom då kan ge sin egen politik äran för Kinas otroliga tillväxt. Men mer fel kan det inte bli.

    Att Kina har haft en sådan framgång beror på att de fortfarande tillämpar en form av statliga initiativ som är så gott som utdömda i resten av världen, med fokus på produktion istället för marknad. Man skulle kunna kalla det “blandekonomiskt”, ungefär som Sverige eller Frankrike på 50-talet (när ju faktiskt även vi hade en fantastisk tillväxt). Men nyliberalt är det minst av allt.

  2. Bo Persson, Piteå
    2014-10-31 kl. 17:06

    Jan W!
    Hur mycket skulle Kina kunnat producera om inte den nyliberala globalismen gett dem tillträde till hela världens marknader?

    Anders P!
    Hur förklarar du att så få i FNL-rörelsen sedan följde med till Svenska Afghanistankommittén och sedan ännu färre till Afghanistansolidaritet?

  3. Anders Persson
    2014-10-31 kl. 19:29

    Bo Persson!
    Som jag antydde i avsnitt 10 så var den antiimperialistiska vänstern redan 1975 i kraftig och accelererande upplösning, mycket på grund av den debatt som redan året innan startat om Sovjetunionens imperialism.

    Sedan kom de tvära kasten i Kina 1976 vid Zhou Enlais och Mao Tsetungs bortgångar. Vietnam anföll Kampuchea och Kina gick över gränsen till Vietnam medan USA ett tag stödde de Röda Khmererna efter principen att våra fienders fiender är våra vänner.

    Nu har vi kommit till 1979 och när Sovjetunionen invaderade Afghanistan av ”humanitära skäl” (låter bekant, var har jag hört det senare?) var det inte många som fortfarande stod upprätta under de antiimperialistiska paroller som väglett DFFG.

    Så det var inte heller många som hade något emot att Margret Thatcher våren 1982 slog vakt om Brittiska Imperiets sista utposter i Sydatlanten … o s v tills S, MP och V (fd VPK) 2011 beklagar att norska flygplan får bomba Tripoli men inte svenska.

  4. Bo Persson, Piteå
    2014-11-01 kl. 23:28

    Anders P!
    Kan man inte också säga att vi var lite naiva 1975? Den enda som då reste ett varnande finger, som jag minns det, var Jan Myrdal. Läs t.ex. hans bidrag till segerboken ”FNL i Sverige. Reportage om en folkrörelse under 10 år”. Men det är klart att en antiimperialistisk rörelse i vilken många – kanske de flesta – inte är med av antiimperialistiska utan av ideologiska skäl, inte kan hålla ihop i längden.

    Och om vi inte förstod det tidigare så gjorde vi det 1979 då många av våra vänner från Vietnamtiden hamnade på den motsatta sidan och vi på vår kant fick ett tillflöde av människor, som vi haft mot oss under Vietnamåren.

    Och sedan kollapsade Sovjetunionen och vi var tillbaka till tiden före första världskriget. Det vill säga det blev på nytt “Den vite mannens börda” för hela slanten. Eller som du säger, alla sörjde härom året för att de inte fick vara med och bomba Libyen.

    Å andra sidan, finns det något som talar för att “Den vite mannens börda”-körets nya liv kommer att bli särskilt långt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.