Ett av de mest gripande ögonblicken i mitt politiska liv var den 1 maj 1975 i Kungsträdgården. Dagen innan hade de amerikanska trupperna under förnedrande former tvingats utrymma Saigon och de nordvietnamesiska trupperna marscherat in. Kriget som plågat mig i över tio år var slut.
Men när alla vi i Kungsträdgården unisont stämde in i ”Befria Södern” anade vi att detta var Finalen. Trots all splittring hade de olika vänstergrupperna, åtminstone deras medlemmar på en individuell nivå, enats i övertygelsen att USA skulle lämna Vietnam. Denna paroll som 1965 varit mycket kontroversiell hade 1975 blivit självklart också långt in det borgerliga lägret.
Men nu var det slut. Kittet som hållit ”oss” samman var borta. Andra frågor skulle komma upp, och där var enigheten inte självklar. Men nu, våren 1975, kändes det, för att citera Jan Myrdal, som om ”morgondagarna sjöng”. Under de följande åren var det i denna stämning, i SKP:s intellektuella miljö, som jag kom att utvecklades som författare, vetenskapsman och människa.
Med tanke på att jag bara ett år tidigare haft ett högst tvivelaktigt rykte, kan det oreserverade förtroende som de flesta SKP:are visade mig bara förklaras med att de genom kineserna fått klart för sig att AP kanske var lite naiv, men ingen fiende. Tack vare Tsao Chun-chien och Chu Su-hua hade jag fått en fin start in i ett nytt politiskt liv.
Vi höll kontakten ett par år med ömsesidiga kort vid nyårstid. Vad det sedan blev av dem vet jag inte. Jag hoppas de har det bra och känner stolthet över att Kina utvecklats till ett av världens viktigaste länder och att Mao Tsetungs vision från 12 november 1956 till slut förverkligades:
”Det är endast fyrtiofem år sedan 1911 års revolution, men Kinas ansikte har helt förändrats. Inom ytterligare fyrtiofem år, det vill säga år 2001, i begynnelsen av tjugoförsta århundradet, kommer Kina att ha undergått en ännu större förändring. Det kommer då att vara ett mäktigt industrialiserat socialistiskt land. Och det är som det ska vara.
Vi bör dock vara blygsamma – inte bara nu utan också om fyrtiofem år och faktiskt alltid. I våra internationella relationer bör vi kineser beslutsamt, grundligt och helt och hållet göra oss av med stormaktschauvinism.” (Till minnet av Sun Yat-sen, 1956)
Jag är ganska säker på att Mao 1956 inte anade alla de bukter och krökar som låg framför landet och att det inte skulle bli hans politiska recept som förverkligade visionen utan Deng Hsiaopings.
Det stämmer till viss eftertanke att den politiska agendan i världen vid åtminstone två tillfällen har satts i Kina; först i slutet av 60-talet då entusiastiska rapporter om ”kulturrevolutionen”, sedan tio år senare om dess raka motsats. Jag har fortfarande en bandinspelning av Stefan Lindgrens rapport i radions Dagens Eko lördagen den 23 juli 1977 om Teng Hsiaopings återkomst till makten:
”Jag satt på tåget mallen Tsingyang och Peking i går kväll då en kvinnlig högtalarröst förklarade att ett viktigt beslut var att vänta klockan åtta.”
Det gällde valet av Mao Tsetungs efterträdare Hua Goufeng, som nu bekräftats av kommunistpartiets centralkommitté, att ”De Fyra” uteslutits ur partiet på livstid samt att Teng Hsiaoping återfått alla sina tidigare poster:
”Jag har rest runt i Kina i en dryg månad nu och vart jag än kommit har jag slagits av Tengs popularitet. Beslutet att rehabilitera Teng har folk här i Kina väntat på ända sedan De Fyra föll.”
I en andra rapport från miljondemonstrationerna i Peking samma lördagskväll berättade Stefan Lindgren (med cymbalmusik i bakgrunden) att affärerna hade sålt slut på fyrverkerier och sprit, men …
”torgets ende polisman hade inga problem med ordningen.”
Så det var inte Margret Thatcher och Ronald Reagan som var först med att lansera den marknadsinriktade ”nyliberala” politiken – utan kineserna! Hoppas nu bara att sista meningen i Maos vision från 1956 inte kommer att överges …
Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Persson, 1 maj 1975, Befria Södern, DFFG, Jan Myrdal, Tsao Chun-chien, Chu Su-hua, Sun Yat-sen, Stefan Lindgren, Teng Hsiaoping, Hua Goufeng, De fyras gäng, Margret Thatcher, Ronald Reagan
