Min tid som sympatisör, gatuagitator och tidningsförsäljare för KFML(r) 1973-74 var politiskt bland de mest berikande i mitt liv. Jag tillhörde ”Kungsholmscellen” och eftersom namnet tolkades geografiskt generöst var flera av oss tilldelade Vällingby som försäljningsplats. Ibland fick vi dock rycka in på andra ställen i stan och jag minns hur jag en gång hade ett skift med Klas Eklund på Odenplan. Han tillhörde cellen för centrala Stockholm. Intelligent och kunnig kille – vad blev det av honom?
Men mest var det Vällingby som gällde. Varje lördag träffades vi på ett fik och gick igenom den nyss anlända Proletären. Sedan vi fått klart för oss innehållet och de viktigaste agitatoriska budskapen spred vi oss runt om i Vällingby centrum.
Den bästa platsen var utanför Systemet. Där kunde man råka på Olof Palme och om han var på humör kunde det bli någon kort vass replikväxling. Annars var det givetvis vanligt folk som vi kom i snack med. Eftersom ”vanligt folk” var en samhällsklass som jag som medelklasstudent hade haft lite kontakt med, var det oerhört givande att ta del av vad som rörde sig i ”folkdjupen”. Kontakterna fördjupades när vi under någon av veckans andra dagar gjorde hembesök hos folk i Vällingby vi fått kontakt med på lördagarna.
Efter att Systemet stängt klockan 13 samlades vi på fiket igen och gick igenom vad som hänt under försäljningen, i synnerhet vad som diskuterats. I vanliga fall sålde vi kanske 10-15 tidningar, så kommersiellt var det ingen större affär. Men vi trodde att ”ju färre desto bättre” och det gällde ju att nå ut till de ”klassmedvetna arbetarna”.
Vi var inte ensamma om att sälja tidningar. Jag minns att jag ofta hade konkurrens från en slank mörkhårig flicka som sålde Gnistan, huvudorgan till SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), som KFML hastigt och lustigt döpt om sig till inför riksdagsvalet 1973. Hon var lite blyg och inte lika frejdigt gåpåaraktiga som vi (r)-are. Någon berättade att hon hette Anna och var en av Ingemar Bergmans många döttrar.
Vi drog gärna, för att egga upp oss själva och psyka Gnistanförsäljarna, den apokryfiska historien om den ”klassmedvetna arbetaren” som kommer fram till (r)-aren och frågar:
– Den där ”Proletären”, är det en kommunistisk tidning?
– Jovisst, svara (r)-aren glatt varpå den ”klassmedvetne arbetaren” vänder sig till försäljaren av Gnistan
– Är det där en kommunistisk tidning?
– Oh nej, inte alls, svarar Gnistanförsäljaren förskräckt.
– Jaha, men då ska jag ha Proletären.
Med vår ”leninistisk-åkervallska” klassanalys av det svenska samhället, vårt idoga arbete och förmåga att, som vi själva tyckte, tala politik på de ”klassmedvetna arbetarnas” språk, förväntade vi oss stora framgångar i valet 1973. Men när valaffischerna anlände från högkvarteret i Göteborg var det många som tappade lite av sin entusiasm.
Inte bara att affischerna var konstnärligt undermåliga, de utmålade arbetarna som tungt beväpnade grobianer. En och annan av oss drog, helt korrekt och i överensstämmelse med vad bland andra Jan Myrdal hävdade i FiB/K, jämförelser med valaffischerna under Hitlerfascismens tidiga år med grovt huggna ”ariska” fysionomier hos brutala SA-män.
Samtidigt hade ensidigheten i KFML(r):s politik blivit alltmer uppenbar. Alla klasser utom arbetarklassen ansågs som lika reaktionära. Sant var att KFML(r) vällovligt vinnlade sig om att vinna arbetare, men andelen proletariserade studenter var omöjlig att dölja. Tjänstemän som jag räknades dock som ”intellektuella” men fick vänligt men bestämt känna av att vi var en andra klassens anhängare. Så här i efterhand framstår KFML(r):s inriktning på de ”klassmedvetna arbetarna” som ett försök att återskapa de politiska och kulturella förhållanden som rådde i det svenska kommunistpartiet på 30-, 40- och 50-talet. Det lilla (r):et stod nog inte bara för ”revolutionärerna” utan också för ”romantikerna”.
Av Sigge Åkervalls klassanalys följde ju dessutom inte automatiskt slutsatsen att ”arbetarklassens parti” skulle kämpa ensamt och att varje allians var ”revisionism”. En ledande (r)-are, Anders Lundström, hade året innan förordat en mer smidig politik, men blivit utsatt för en politisk svartmålning snarlik den som drabbade ”revisionister” i den kommunistiska världsrörelsen. Medan dessa ofta avrättades, fick Lundström tack vare den svenska borgerliga demokratin behålla livet.
Valet den 16 september föregicks av Norrmalmstorgsdramat i slutet av augusti, Pinochets amerikastödda kupp i Chile den 11:e och kung Gustav IV Adolfs död dagen före valet. Resultatet blev en stor besvikelse för både SKP och KFML(r). SKP fick 4‰ av rösterna, lika mycket som 1970, medan KFML(r) bara fick hälften 2‰. SKP gjorde bäst ifrån sig i Stockholmsregionen och Norrbotten med 5-8 ‰ medan KFML(r) var störst i Västsverige med 3-8 ‰. VPK fick i genomsnitt i hela landet 53‰.
Jag beslöt nu ta en ”time out” från politiken. Men den varade bara tre veckor, ty då utbröt ”Oktoberkriget” när Syrien och Egypten överraskande anföll Israel. Ett par veckor senare anhölls Jan Guillou och Peter Bratt för den så kallade IB-affären, en historia som KFML(r) för övrigt inte visste hur de skulle förhålla sig till. Att de blev arresterade var ju helt vad man som (r)-are kunde vänta sig, att tro något annat var ju att sprida ”småborgerliga illusioner” om klassamhällets natur.
Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Persson,
Klas Eklund, Proletären, KFML(r), Olof Palme, SKP, Gnistan, KFML, Ingemar Bergman, sekterism, Slansky, valet 1973, Jan Guillou, Peter Bratt, IB-affären
