När jag kom till kinesiska ambassaden på Bragevägen 4 bjöds jag först på grönt thé av mina värdar, två unga diplomater Tsao Chun-chieh och Chu Su-hua, båda svensktalande vad jag minns. Efter lite artighetsprat kom de in på sitt första ärende. De beklagade att jag inte hade kunnat följa med läkarstudenterna på deras kinaresa tidigare den vintern, men det var nu så att den var enbart avsedd för medicinare, så tyvärr.
Jag sade att jag var helt införstådd med deras beslut. Det hade varit trevligt att få se landet, men eftersom jag ändå inte hade kunnat tillgodogöra mig besöken på sjukhus och laboratorier som förmodligen väntade, så var det bättre att jag såg fram emot ett annat tillfälle.
Efter denna öppning, var de tysta i några sekunder innan de kom in på vad som uppenbarligen var huvudanledningen till att de kallat på mig:
– Vad är det som försiggår inom KFML(r)?
Vad de speciellt var intresserade av var KFML(r):s inställning till enhetsfrontsarbete i allmänhet och med avseende på SKVf i synnerhet.
Innan jag gjorde ett försök att besvara frågan gjorde jag klart för dem att jag inte var medlem i KFML(r), bara organiserad ”sympatisör”. Jag hade dock, berättade jag, innan jag besökte dem, informerat Stockholmsavdelningens ordförande, Jan Tollin, en god vän och kamrat, om besöket.
Efter att ha sagt det gjorde jag ett försök att, så gott jag kunde, ge en bild av de politiska debatterna inom KFML(r). Vad gällde enhetsfrontspolitiken och SKVf så var situationen oklar. KFML(r) sade sig nu förorda ”enhetsfrontstaktik”, men snarast som ett taktiskt grepp i den inre revolutionära kampen i Sverige. Detta var något som vi i ”oppositionen” ansåg helt otillräckligt. Efter lite diskuterande fram och tillbaka med Tsao och Chu bestämdes att jag skulle sätta ihop en PM om läget och besöka dem igen följande vecka.
Så skedde också. Och varannan eller var tredje vecka – jag har ingen dagbok från perioden – besökte jag dem och avgav rapport om hur debatten utvecklade sig inom KFML(r). Mina rapporter författades i samråd med Tollin, å min sida med viss ”andakt”. Sverige var ju, trots sin litenhet, ett av de europeiska länder som hade en kommunistisk organisation, SKP, som KKP verkade ha förtroende för, mycket tack vare SKP:s skickliga enhetsfrontspolitik.
Dessutom, om nu Zhou Enlai hade gjort sig besväret att sätta stopp för min kinaresa så var han, och Mao Tsetung, kanske intresserade av vad som skedde i relationen mellan SKP och KFML(r). I mina fantasier såg jag hur Mao borta i Peking ringde på interntelefonen till sin premiärminister och undrade när nästa bulletin från AP i Sverige skulle komma. Detta inspirerade mitt skrivande och fick mig att noga väga varje ord och vara aktsam i slutsatserna.
Hur KFML(r):s inställning till SKVf skulle utveckla sig var fortfarande en öppen fråga. Jag fick av Tsao eller Chu intrycket, eller kanske hellre, jag bibringades intrycket att ett klargörande skulle kunna positivt påverka partirelationerna mellan KKP och KFML(r), åtminstone så att jag skulle kunna träda i bakgrunden och överlåta åt de ”riktiga” (r)-arna att föra förhandlingarna.
Så med Tsaos och Chus samtycke eller vetskap satte jag mig på morgontåget till Göteborg. Jag hade beställt tid för en audiens hos Frank Baude i högkvarteret i Marx-Engelshuset på Fjärde Långgatan. När jag kom dit var vad jag uppfattade som större delen av Politbyrån också närvarande. Det kändes lite nervöst när jag inför denna församling refererade mina diskussioner med kineserna. Men Baude och hans kompisar sade sig vara helt ointresserade av att börja tillämpa en korrekt enhetsfrontspolitik visavi SKVf, något som inte kom som någon total överraskning.
För mig var besöket viktigt, ty nu kunde jag utan känslomässiga hämningar förbereda min exit från KFML(r). Det skedde genom en privat skrivelse som jag och två andra medlemmar i SKVf gjorde till en mängd distriktsavdelningar av KFML(r). Det tog givetvis hus i helsike på Fjärde Långgatan och i ett nummer av Proletären i oktober blev vi tre utskällda av Frank Baude personligen. Jag kallades ”otålig småborgare”, vilket kanske inte var helt fel.
Dock, två tredjedelar av Stockholmsavdelningen var på samma sida som jag. Det var ett fint gäng. Förutom ordföranden Jan Tollin så fanns där Anders Fänge, Viktoria Strand, Anders Bodegård och Hans Isaksson.
På vårvintern 1975, den 21 april närmare bestämt, skedde den definitiva brytningen. Från det protokoll jag förde vid tillfället framgår att när Viktoria oroade sig för om ungdoms- och studentavdelningarna hörde till ”oss” eller ”dom”, blev hon nervöst avbruten av ordföranden Jan Tollin. Denne hade just fått veta att Sveriges Radios utsände Göran Rosenberg var på väg och skulle inkomma om tio minuter. Samma kväll gick nyheten om sprängningen av KFML(r) och intervjun med Tollin ut i Dagens Eko. Vi hade äntligen ”korsat Rubicon”.
Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Tsao Chun-chieh, Anders Persson, Chu Su-hua, Frank Baude, Göran Rosenberg, Hans Isaksson, Jan Tollin, Marx-Engelshuset, Proletären, Anders Fänge, Anders Bodegård, Viktoria Strand
