Det var Jan Myrdal som i mycket satte tonen i den intellektuella miljö som jag efter 1974 kom att utvecklas inom. Jag minns när vi hösten 1974 stötte ihop i Oktoberbokhandeln på Holländargatan. Allt gammalt groll var borta:
– Kom ska jag visa dig något, sade Jan.
Och så tog han mig bort till de mer exklusiva hyllorna. Där stod Torsten Schmidts nästan 400-sidiga praktverk om Strindbergs måleri. Den har sedan dess varit en av mina ”eviga följeslagare” liksom Myrdals egen minibiografi om August Strindberg:
– Han var inte galen, utan en helt vanlig svensk man. Skillnaden var bara att han skrev ner sina tankar, sa Jan!
När jag i slutet av 70-talet inför FiB/K:s reportagekonferenser ombads definiera mitt eget skrivande, sade jag att Jolo har lärt mig vikten av belysande detaljer, Jan Myrdal att vara politiskt rak och Sjövall–Wahlöö att skriva spännande. Men vid närmare eftertanke slog det mig att också Jan Myrdal hade fått mig att inse betydelsen av spänning – men på ett djupare sätt än deckarförfattarna.
Hösten 1974 hade han med Lars Gustafsson givit ut brevboken Den onödiga samtiden. Dess budskap var att vår samtid inte är ’nödvändig’ och att den därför öppnar möjligheter för aktiva val, medvetna handlingar. Hade inte min lärare i franska på gymnasiet när vi läste Sartre sagt något liknande? Detta grep inte bara in i min historisk-politiska verksamhet utan också i min meteorologisk-vetenskapliga.
Vid den här tiden hade meteorologen Edward Lorenz teoretiskt visat att det finns en övre gräns för hur bra och detaljerade väderprognoser man kan göra:”Fladdret av en fjärils vingar i Amazonas kan utlösa ett oväder i Texas”. Inte heller dagens väder är alltså ”nödvändigt”. Med lite andra vindförhållanden över Stilla havet den 21 september 1994 hade det en vecka senare, på grund av ”fjärilseffekten”, inte blivit en storm i Finska viken och Estonia hade inte gått under.
De insikter Jan Myrdal och Edward Lorenz på olika sätt gav mig åren 1972-74 påverkade mitt historiska författarskap och min meteorologiska karriär. Att ta hänsyn till tillvarons osäkerhet och de olika vägar utvecklingen kan följa är inte bara ärligare än att låtsas vara tvärsäker, det ger också större utrymme för både författaren och vetenskapsmannen att demonstrera sin skicklighet.
- Vid FiB/K:s reportagekonferens 1979 ställde jag begreppet ”spänning” emot den konventionella historie- och berättartraditionen, som ibland är tvungen att retuschera bort viktiga moment för att bevara intrycket av historisk oundviklighet. Historien är aldrig förutbestämd. För varje nytt steg öppnar sig hela tiden nya vägar framåt. Det lönar sig alltid att kämpa.
- Sedan mitten på 80-talet har jag för olika meteorologiska organisationer rest runt i världen och föreläst om hur man uttrycker prognososäkerheten genom sannolikheter. När ni läser det här i början av november 2014 är jag i England för ett hydrologiskt projekt, där jag bland annat fungerat som populärvetenskaplig kolumnist.
De matematisk-naturvetenskapliga diskussioner jag fört genom åren har fått mig att undra om Gustafsson, Myrdal och Sartre kanske missat något, nämligen slumpens betydelse – på gott och ont. När jag lyfter blicken och tittar tillbaka på Historien ser jag massor av ”fjärilar”:
– Tänk om Franz Urban, ärkehertig Ferdinands chaufför, inte kört fel i Sarajevo 28 juni 1914? Eller att biljetterna till filmen Bröderna Mozart på biografen Grand på Sveavägen i Stockholm varit slutsålda 28 februari 1986? Eller kallfronten med regn som passerade Dallas på morgonen den 22 november 1963 hade dröjt några timmar och tvingat presidentbilen att ha suffletten uppspänd?
Sant är att världen ligger öppen framför oss och att vi genom aktiva val och aktivt handlande kan forma den och vårt eget öde. Jag valde medvetet och aktivt att 1972 positionera mig i SKVf . Rena tillfälligheter som uppdraget att ordna en Tibetdemonstration, att leda en Kinakurs för läkarstuderande och att marknadsföra boken Tjäna Folket i Stockholms vänsterbokhandlar, kom att genomgripande påverka mitt liv.
Det var dock genom mitt ”medvetna val” av SKVf som just dessa typer av tillfälligheter hade större chans att inträffa än om jag till exempel gått med i ”Föreningen Verdandi” eller ”Unga Filosofer”.
Eller kanske inte? Ty Edward Lorenz och andra ”kaosteoretiker” har inte bara laborerat med ”fjärilseffekten” utan också med något som heter ”kaotisk attraktor” vilken är raka motsatsen: oberoende av vad du gör nu så blir resultatet detsamma!
Det blir att gå tillbaka och lusläsa Den onödiga samtiden!
Dock glöder än min låga,
det finns så mycket som återstår
att forska om och fråga,
så många dunkla föremål.
Min håg har blivit tänd att veta mer …
Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Persson, Den onödiga samtiden, Edward Lorenz, FiB/K, fjärilseffekten, Jolo, Lars Gustafsson, Sjövall-Wahlöö, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Jan Myrdal, Jean-Paul Sartre, kaosteori
