(Foto: Björn Langhammer)
Jag trodde tills helt nyligen att jag hade Katarina Taikons första bok i min bokhylla. Sen utgivningen år 1967 har ju Zigenare är vi stått där. Men nu vet jag bättre och har just fått hem nyutgivningen av boken Zigenerska. Första gången publicerad år 1963.
Boken öppnade sig på ett uppslag med ett kort kapitel under rubriken ”Samtal 4”. Jag fastnade för ordet glassbar i texten och läste genast hela kapitlet. Det berättar om ett kort samtal mellan Katarina och två unga pojkar, stamkunder på hennes glassbar. Två knappa sidor som visar hennes klokhet och mognad.
Livserfarenhet hade Katarina Taikon mer än de flesta. Men det som förvånar mig när jag läser boken är hennes språkkänsla och breda kunnighet. Fram till 1958, vid tjugosex års ålder, var hon vuxenanalfabet. Blott fem år senare skriver hon boken Zigenerska och avhandlar politiska och kulturella frågor som om hon aldrig gjort annat.
Hon skriver med stolthet om sitt ursprung och med glädje över den värld som öppnades för henne genom tillgången till läsandets och skrivandets verktyg. Hon gör en klassresa men hon vill inte göra den ensam. Hon tar med sig sitt folk och kämpar för att samma möjligheter också skall öppnas för dem.
I kommentarer till ett tidigare inlägg på den här bloggen har socialläkaren John Takmans roll diskuterats med både positiva och kritiska synpunkter på hans arbete. Det är därför befriande att läsa Katarina Taikons egna uppskattande ord om sitt samarbete med Takman och den stora betydelsen av hans insatser.
I filmen om Katarina Taikon berördes Ivar Lo-Johansson arbeten och åsikter i zigenarfrågan. Katarina Taikon ger i sin bok en fyllig redogörelse av hur hon såg på Ivar Lo. Hon beundrade honom som författare och för hans insatser för statarsystemets avskaffande, men var djupt kritisk till hans åsikter i zigenarfrågan.
Själv har jag råkat ut för samma kluvenhet i tankarna på min uppskattade lärare Allan Etzler, som jag berättade om i texten ”Ut med blondinerna”. När jag läste boken Zigenare fick jag veta att han 1944 disputerade till filosofie doktor med avhandlingen Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige och var författare till den nära sex sidor långa texten under uppslagsordet Zigenare i 1955 års upplaga av Svensk Uppslagsbok.
Katarina Taikon var mycket kritisk till vad Etzler skrivit och jag blev djupt besviken över vad jag fick erfara. Men en människa har många olika sidor och det är mycket få förunnat att kunna ta ett steg ut ur sin egen tid. Vad Etzler gjorde var att sammanfatta de tankar och åsikter som var allmängods under hans tid, men som vi i dag med lika stor självklarhet ser som fördomar.
Katarina Taikons storhet var att hon förmådde ta steget ut ur sin tid och sina levnadsförhållanden och ge Sveriges romer möjlighet att följa med till ett värdigt liv. En imponerande livsgärning. Du får följa med på den resan när du läser hennes bok.
Bland annat skrev Etzler ”Zigenare tåla det stränga svenska klimatet, bättre än svenskar själva. Dom hemsökas endast av få sjukdomar såsom smittkoppor och mässling. Zigenarnas begär att stjäla är någonting medfött, något som redan finns som anlag hos zigenarbarnet. Zigenare rodnar aldrig. Zigenarnas skönhet är av flyktig art och zigenare leva endast i flock …”
Vad Etzler skrev i uppslagsverket har också uppmärksammats i en recension i SvD.
Ja det är förskräckliga saker Etzler skriver. Men han fick sin avhandling godkänd och blev som ledande expert på området inbjuden att medverka i Sveriges största uppslagsverk. Andra upplagan av Svensk Uppslagsbok.
Vi bör inte förhäva oss. Vår tid är också full av absurda idéer som är helt comme il faut.
Visst är det tungt att läsa kloka människors (i efterhand konstaterade dumheter). Vår käre Ivar Lo lät ju 1955 (!) boken Zigenare komma ut igen (första upplagan 1929) på folkrörelseanknutna Rabén & Sjögrens & Vi:s förlag. På s 18: ”Ett av zigenarnas typiska rasdrag är käkpartiet, det som brukar kallas ’zigenarkäften’. Likaså har zigenarna en raslukt. Den tycks utströmma inifrån kroppen.”
På s 31 under stor bild av Katarina Taikon: ”Blandäktenskapen har sällan blivit lyckliga.”
Detta var ju Katarinas Taikons stora mod, att röra (och gifta sig) MELLAN kulturer. Det var ”mellan” som var det löftesrika. Eller som Jan Myrdal uttrycker det: ”Läs samman! Arbeta samman! Ät samman! Gift samman!” (Skriftställning 19 s 260)