Montage Redax
År 1968 var jag en sökande 17-åring. Vad jag sökte var jag inte medveten om, men jag sög efter något meningsfullt, något större- det är svårt att rekonstruera tankar efter nära 60 år. Men visst kände jag något upproriskt. Jag var som många unga då påverkad av omständigheterna i världen. Det fanns tecken på att kolonialismen höll på att dräneras i världen. Tongångar i västvärlden gick inte kolonialmakternas väg längre. Högre signaler ljöd mot kolonialstyren.
Medan vi i väst räknar framgång i nya bilar och teveapparater svälter människor, och frihetsledare i syd samlar befrigörelsetrupper. Nordafrika och Algeriet, mellersta Afrika, med Rhodesia, och Kongo jäste av befrielserörelser som ville kasta av sig det koloniala oket.
I i början av 1960 talet pågick ett begrielsekrig i Vietnam först mot Frankrike som slutade i katastrof i slaget i Diem Bien Phu. Signalerna mot kolonialismen i världen fortsatte i tredje världen hela 1960-talet.
Tondöva USA beslutade att ärva Vietnamkriget från fransmännen – trots fransmännens totala nederlag i Indokina. Frihetsledare i Indokina hade studerat i Frankrike – det var en generell regel att använda kolonialmaktens skolor för universitetsutbildning.
I Indien på 1930-talet hade Mahhatma Gandhi studerat till advokat i hemlandet och senare i London – en folkledare som satte sin prägel på Indiens kommande självständighet, som kom 1947.
Englands sorti som stormakt och kolonisatör nalkades slutet, och saltmarchen mot Englands tvång att köpa engelskt salt blev en signal mot kolonialstyret, och mot våldsamheterna under engelska kolonialstyret i Indien under 1930- och 40-talet.
Själv föddes jag 1951 i Österbotten i Finland. Finnarna hade slagits mot Sovjet – i mitt hem fanns motståndskänsla och som jag växt upp med. Mitt letande efter mening i slutet av 1960-talet tog sig uttryck i att jag sökte mig till 1968-rörelsen. Läste marxstiska häften från Danelius bokhandel på Kungsholmen.
Vietnamkriget gjorde mig upprörd. Jag engagerade mig i FNL-rörelsen och samlade namn mot Indokinakriget. ”Erkänn PRR”, ”USA ut ur Indokina” stod det på namninsamlingen.
En dag i juni 1970 promenerade jag och en kompis över Stureplan. Vi gick förbi nattklubben Alexandra, klubben med stort K i Stockholm, och kompisen tittade på mig och frågade utmanande: Törs du gå in på Alexandra med namninsamlingen?
Sagt och gjort: Visst, svarade jag, och gick uppför några trappor, köpte en biljett, gick in i härligheten och halade fram namninsamlingen från axelväskan. Jag gick från bord till bord. Vid ett bord satt en känd amerikansk sångartist med sitt entourage. Jag räckte fram namninsamlingen. Alla skrev på utan pinsamheter.
Kriget i Indokina hade nått kokpunkten 1970 i USA, såväl som i Sverige. Särskilt bland ungdomar. I USA var myndigheterna hårdare, och polisbrutaliteten grymmare än här.
Min vän som väntade på trottoaren blev lite förvånad över min aktion på kändiskrogen, som tog ganska lång tid.
Alexandra Charles von Hofsten med sin nattklubb Alexandra har nu fått en egen film. Hon drev klubben med sin man från 1970 till 1989. Krogen hade besökts av landets och utlandets jetset, med en del skandaler och beskyllningar om kokain på sluttampen. 1989 beslutade de att stänga ned Alexandra.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
