Skriverier om det mer personliga, dock ej det privata.
Jag har sedan 40 år varit prenumerant på tidningen Proletären. Tidningen är organ för Kommunistiska partiet. Tidningen är bra ibland och dålig emellanåt, alltså varierande kvalitet. Men det är inte tidningen jag upprörs över, det är vart partiets ordförande Robert Mattiasson tagit vägen.
När jag var liten åkte vi om somrarna upp till Ångermanland där min far vuxit upp. Först bodde min två år äldre syster och jag några år hos vår faster Greta i Moliden där hon arbetade på kontoret för Norrlands yllefabrik. Vi fick då göra några korta besök på släktgården i Flärke på vägen mot Bredbyn och Mellansel.
Har länge tänkt att besöka Jan Myrdal-biblioteket. Kontaktade därför Jan Myrdal för ett par veckor sedan och frågade om han var på plats måndagen den 26 augusti, då jag skulle passera Varberg på väg mellan Göteborg och Skåne. Försökte också ringa. Men något svar kom inte, så den 25:e hade jag nästan givit upp.
Detta är andra artikeln om Roland Pettersson, typografen och byggnadsarbetaren från Norrköping. Den behandlar hur han under några år som partiledare för det lilla SKP pratade bordtennis med Zhou Enlai, träffade både Hua Guofeng och Deng Xiaoping, samt till sist var med och räddade Kolmårdens vårdcentral…
På Eniro finns 788 Roland Pettersson. I Östhammars kommun finns två, en i Östhammars tätort och en i Gimo. I vissa avseeneden är Roland P här i Östhammar mycket ovanlig, det vågar jag påstå. Han är 87 idag (född 1932), opererad tre gånger för cancer och hans jämngamla fru Marianne och han har nyligen tvingats flytta från Norrköping – där de båda är födda och där de båda har bott hela sitt liv – till Östhammar. Norrköping kunde nämligen inte ordna en dräglig bostad åt dem. Marianne är rörelsehindrad idag.
Skolplikten är nu ifrågasatt, tyvärr med goda argument. Patrik Engellau på den antiglobalistiska bloggen (eller vad man nu ska kalla den), Det goda samhället, funderar över om inte en avskaffad skolplikt skulle kunna lösa skolans problem…
Det finns TV-serier som likt den realistiska berättartraditionen inom litteraturen bemödar sig om att beskriva mänskligt liv och leverne. Liksom jag har vissa favoriter bland författarnas böcker har jag det bland TV-serierna. Men kommer dessa att leva vidare likt klassikerna inom litteraturen? Äldre böcker bevaras genom åren av bibliotek, antikvariat och i många privata bokhyllor. Jag har en liten roman av Balzac, tryckt hos L. J. Hjerta år 1839…
Det är i dagarna exakt fem år sedan jag började medarbeta här på lindelof.nu. Det stämmer till eftertanke och de senaste dagarna har jag funderat på hur det hela började. När jag gick i pension vid juletid 2011 bodde min hustru och jag i Kontiolahti i Norra Karelen, en timmes bilresa från ryska gränsen…
För två år sedan skrev jag om En gammal passion. Det var efter att ha varit i Ljungdalen där min framlidna hustru har sina rötter. Huset där hennes mormor föddes tronar fortfarande lika majestätiskt på Liden. Min fascination är orubbad. Jag dras till detta slott av sten, trä, och mästerligt hantverk, särskilt när jag är ensam och ingen stör mig.
Har just kommit in efter att ha plockat blåbär i Stovretaskogarna. Fick ihop över två liter på lika många timmar – eller var det tre? Jag vet inte så noga ty det fina med bärplockning är att man kan, medan fingrarna jobbar, låta hjärnan syssla med annat. Som att fundera på det här med Ukraina…
Rubrikens fråga ska jag inte försöka svara på, jag ska bara försöka resonera lugnt och sakligt. Jag ska också fundera lite omkring vad jag läst och lyssnat till om olika ståndpunkter i frågan om klimatet och försöka komma till slutet av denna artikel utan att riskera att stämplas som varken klimatskeptiker/-förnekare eller klimataktivist.
