I två texter på Facebook ger Frida Stranne sin syn på dels händelserna i Venezuela och dels på frågan vart USA är på väg. Här följer den första artikeln om Venezuela – med tillstånd av författaren.
Till att börja med: det heter inte ”tillfångatagits” – det heter kidnappats. Det kallas inte ”konflikt” – det kallas en olaglig militär intervention. Och om ett lands ledare saknar ”legitimitet” eller är någon vi ogillar – är i sammanhanget helt ovidkommande.
Därtill: agerandet skickar inte bara fel signaler till Ryssland och Kina – det hotar flera länder i Sydamerika som nu måste agera utifrån föresatsen att USA kan intervenera när som helst om de inte underställer sig amerikanska intressen.
Och för guds skull – ”den regelbaserade ordningen” är inte det som våra europeiska ledare ska försvara – för den har ingenting med FN-stadgan att göra. Begreppet är ett amerikanskt påfund av godtyckliga principer för att legitimera Washingtons excesser runt om i världen. Läs John Dugards (professor i internationell rätt) utmärkta artikel om detta: The Choice Before US: International law or a ‘rules-based international order’?
Med detta sagt går det hela däremot att förklara (not: inte försvara). För den som har tittat med öppen blick på världen de senaste decennierna så är det inte heller helt oväntat att USA skulle hamna där de nu är (med en president från High Chaparral famlandes efter sätt att försöka behålla en USA-ledd global dominans).
Och det tål att upprepas – för alla som inte vill se mönster och den stora spelplanen – att saker hänger ihop över tid.
Sedan 1945 har USA varit den aktör som både skrivit regelboken, varit lagledare och domare. Under kalla kriget utkämpades en visserligen en ideologisk strid med Sovjet men i praktiken var USA den starkare parten hela tiden. 1990 när man blev ensam kvarvarande supermakt hade man ett tämligen stort stöd i omvärlden och många hoppades på att bli fullt ut integrerade i västs ekonomiska struktur. Men Washington valde inte att hålla ihop världen genom att manövrera med i första hand diplomati och mjuk makt som man hade kunnat. Istället blev man en aggressiv och expansiv hegemoni som utökade antalet militära interventioner i omvärlden (USA har intervenerat i genomsnitt i 4,6 länder varje år [!!] sedan 1990-talets inledning – så snälla få inte den här senaste händelsen att verka unik).
De neokonservativa krafter, som numer även helt dominerar Europas politiska ledarskikt, uppfattade att USA inte behövde be om ursäkt för något, att dominansanspråk var helt rimligt och att man kunde ta sig rätten att försöka förändra regimer man ogillade med våld överallt där man fann det lämpligt. Noterbart för alla ”USA-vänner” (mig själv inkluderad) är att Washington hade kunnat välja en annan väg här, för långsiktig legitimitet och stabilitet.
Med kriget mot terrorismen släppte istället alla fördämningar och USA skrev om den internationella ordningen och vilka rättsprinciper som skulle gälla. Man upprättade således – i egenskap av supermakt – en spelplan i vilken andra skulle anpassa sig till.
Den här jakten på dominans har kostat USA åtskilliga miljarder dollar och inte minst har det kostat landet dess inrikespolitiska stabilitet till följd av att man urholkat sina resurser genom de ändlösa krig som blivit en konsekvens av denna politik. Att USA nu håller på att implodera är alltså ett resultat av den hybris som skapades under 1990-talet och den expansion av makt- och inflytandesfärer som man då började eftersträva. Det har således inte gynnat USA själva – och absolut inte Europa.
I ljuset av detta behöver man förstå att en lång rad politiska beslut – från Clinton till Obama – ledde till att Trump blev vald både 2016 och 2024 – men framför allt till att landets säkerhetspolitiska byråkrati nu blivit alltmer desperat i sina försök att inte förlora USA:s globala dominans. Vilket kan sägas helt logiskt – sett till systemet och hur spelplanen kommit att utvecklas. Ingen stormakt av USA:s rang överger sin särställning självmant.
Problemet vi behöver adressera är dock inte primärt hur USA agerat eftersom det följer ett mönster för imperiers uppgång och fall (läs Paul Kennedys bok), utan att Europas ledare naivt och blint följt efter utan att erbjuda något motstånd och inte verkat för att bryta detta mönster som oundvikligen leder till stormaktsrivalitet, kaos och nya stora krig som drabbar vår kontinent hårt.
Nu sitter vi alla i det sjunkande skeppet medan orkestern (media) högre och högre återger europeiska politikers desperation – allt för att vi inte ska kunna höra vilka alternativ som faktiskt finns bortom den hysteriska militarismen. Att försöka försvara systemet liknar mer fascism än något annat.
Några lästips:
Losing the Long Game, Philip H. Gordon (Obamas tidigare rådgivare)
The False Promise of Liberal Order, Patrick Porter
Washington Rules: America’s Path to Permanent War, Andrew J. Bacevich
Dirty Wars, Jeremy Scahill
Dying by the Sword: The Militarization of US Foreign Policy, Monica Duffy Toft & Sidita Kushi
Jag har ett par hundra till om någon vill ägna tid åt att läsa på om faktorer som av någon anledning helt hålls utanför varje svensk analys. /FS
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
”The boss” Donald Trump!
I ett slag med sitt basebollträ ändrar Trump, hur lätt folkrätten kan köras över! Därmed har han satt standarden hur övriga globala stormakter kan agera. Om de nu vågar agera helt fritt?
Trump räknade med att ingen skulle kunna stoppa honom. Han har hittills haft rätt. Trump blir allt mer självsäker i allt han gör.
Kanske den mest klargörande analysen av Venezuelas situation hittills. Temir Porras är en venezuelansk diplomat, politisk analytiker och tidigare högt uppsatt rådgivare inom Chavismen, som senare tog avstånd från Nicolás Maduros regering.
Knut L och Sven A!
Enligt mina kontakter sedan många år i Iran pågår just nu en revolution i Iran. Jag har följt landet på avstånd under många år genom medarbetare. När personer jag litar på, och med insikt, säger att det är en revolution som pågår så finner jag det troligt. Situationen är antagligen kaotisk och svårbedömd.
En ny test för Putin och hans FSB, naturligtvis. En svårare uppgift än hans specialområde, att plåga civila i Ukraina och jaga spöken i Ryssland.
Ni har kanske annan information?
Mats L!
Har ingen information om protesterna i Iran. I princip stöder jag varje rörelse för demokrati, frihet och social rättvisa, men jag har också anledning att misstänka att flera av dessa rörelser är betalda och organiserade av utländska makter. Typ kuppen i Kiev. Så jag ligger lågt tills jag vet mer. Klart är att USA velat störta regimen i Iran sedan 1979 med alla medel. Min enda nära iranska kontakt har nu blivit Israelvän, så vi har vissa problem med kommunikationen. Det verkar vara ett allt vanligare fenomen.
Inressant observation:
På lindeof.nu och andra bloggar förekommer ständigt kritik mot MSM. Men när det blir skarpt läge, och då menar jag inte en andrahandsfigur som Maduoro, utan Iran. Visst, en meningslös maskinöversättning av Moon of Alabama på GP, som uppenbarligen har epsilon insikt i Iran (fråga Mats Parner om epsilon).
Följande frågor som jag inte har hört ens på svensk P1-radio:
– Är det första gången de mäktiga basarägarna i Theran vänt sig mot regimen? Det är mitt intryck, och något nytt.
– Kommer Irans-Azerbaijan att separera från Iran?
– Hur kommer de beväpnade kurderna att agera?
– Vad gör Putin? Har försökt utröna från ryska vänner, men hittills ingenting.
Putin verkar helt handlingsförlamad.
– Hur kommer USA/Israel att agera?
Som jag skrev i min förra kommentar, situationen är, som jag ser det, mycket svår att överblicka, men noterar den totala handlingsförlamningen på lindelof.nu. Skribenterna på lindelof.nu verkar oförmögna att ens ställa relevanta frågor.
Intressant att jämföra hur DN, press, tv och Global Times rapporterar från Iran. Verkar precis som att de bevakar olika saker.
Finns det nån som har en bekant i Iran som sett eller hört nåt om landsomfattande demonstrationer till stöd för styret (i detta läge) och mot utländska makter uppviglande agenter i Iran?
Andra uppfattningar som går isär; DN: Irans militära svaghet och oförmåga demonstrerades under tolvdagarskriget.
Pepe Escobar på MOATS (George Galloways pod): Israel bönade (minns inte för vem) att Iran skulle avbryta raketskjutandet, under tolvdagarskriget.
Vad jag själv inte finner överdrivet osannolikt, men, vet vet, är att demonstrationerna började som legitima angående försämrade villkor med fallande valuta m m, inte minst till följd av sanktioner. Demonstrationerna kapades av mossad och CIA, i alla fall, som sände in våldsverkare för att urarta demonstrationerna och fungera som en anledning att attackera.
Lite sjukt att se DN i detta läge på jorden hoppas på, som jag uppfattar det, krig mot Iran, anfört av Trump och Israels premiärminister.
I Tel Aviv demonstreras det för avsättandet av premiärministern. De demonstranterna verkar inte lika tjusade av tanken med krig mot Iran. Vet vem det kanske skulle tycka mindre om ett sånt än om ”kriget mot” Hamas?
För mig ringer det en varningsklocka när alla de vanliga ”demokratikämparna”, Netanyahu, Trump, EU-byråkratin, världspressen och Zelenskyj åter samlas och enas kring något. Som vanligt inga kritiska röster i vanliga media. Jag tvivlar inte på att på att venezolaner, iranier etc har anledning att uttrycka sitt missnöje mot auktoritära regimer, men för det första så nämns aldrig sanktioner i sammanhanget som är ekonomisk krigföring och att en invasion är den mest odemokratiska aktion som ett land kan utföra mot ett annat.
För en annorlunda version av Iranhändelserna se denna videon. Jag säger inte att den beskriver sanningen men den ger hjärnbarken lite gymnastik:
Svårt att ogilla en intervju med Chavez fd rådgivare där hon nästan bokstavligen säger det som jag tycker och tänker angående den politiska teater som vi alla erbjudits sedan USA:s invasion av Venezuela