En efter en av dem som påverkat ens teoretiserande om samhället och förstärkt det i kritisk riktning försvinner in bland skuggorna. Nu hör jag till min sorg att tysken Claus Offe (1940–2025) anslutit sig till de döda. Hans namn förknippar jag med Frankfurtskolan, en stolt samhälls- och kulturkritisk tanketradition, med föregångare som Theodor Adorno, Max Horkheimer och andra. Den fråga som jag inspirerats av via Offe, och som upptagit mig i många år lyder: hur kan vi samtidigt verka inom och mot kapitalismen? Det vill säga för att inte förvandlas till utopister utan praktisk, politisk betydelse. En risk ”ärrarna” löper, ute på en politisk ökenvandring. I drömmen om ett framtida paradis, förlåt, ett socialistiskt samhälle. Eller till reformistiska socialdemokrater som ”slukas” av systemet.
Det är här medborgarlönen som politisk idé träder in. För mig innebar den en gång i tiden en tankefrigörande idé när jag tyckte att jag kört fast i marxistiska, materialistiska förklaringsmodeller som begränsade handlingsutrymmet under en övermäktig kapitalism med en integrerad arbetarklass.
Ännu inte hade det inte börjat talas om ett prekariat. Eller om gig-arbeten, den senmoderna tidens daglönare. En upplöst arbetsmarknad med otrygga anställningsförhållanden för allt fler.
I Sverige har det bildats ett parti som i sitt namn använder termen ”basinkomst” istället för medborgarlön, men den termen har jag alltid undvikit. Den konnoterar bidrag, det riskerar att lukta ”allmosa” från staten och det är det absolut inte frågan om. Utan en ovillkorad rättighet.
Med en generell medborgarlön, en ekonomisk grundtrygghet, möjliggörs ett bättre liv, innebärande större valmöjligheter, framför allt ett minskat lönearbetsberoende.
Och det öppnas för en potentiell samhällsinsats.
Tid frigörs. Därför döptes också min första bok om medborgarlön till Den befriade tiden (1995) Uppföljaren (1996) gavs namnet Arbetets död och medborgarlön, med den förpliktigande undertiteln En essä om det goda livet.
Det slår mig att så många år gått och vi inte kommit ett steg på vägen. Oavsett färg på sittande regering är det tvånget framför friheten som betonas. Medborgaren skall behållas omyndig. Tummen i ögat.
I den andra boken om medborgarlön dristade jag mig till att tillhandahålla en tämligen okvalificerad ekonomisk beräkning i polemik mot alla som hävdade att ”vi har inte råd”. Mot dem invände jag och fortsätter att göra det: ”vi har inte råd att låta bli”.
Kostnaderna för nuvarande samhällsförhållanden är för stora.
Det goda livet förutsätter att den förkättrade arbetslinjens hegemoni försvagas. Det är en nödvändig men inte tillräcklig betingelse. Sedan är det upp till den enskilde individen att ta ansvar för och göra något av sitt liv.
Att nedtona arbetets, nota bene lönearbetets, roll är väl förklaringen till att socialdemokratin och delar av vänstern, arbetslinjens försvarare, har svårt att föreställa sig en medborgarlön. Arbeit macht frei.
Claus Offe, André Gorz och vår egen Gunnar Adler-Karlsson har förespråkat denna inomkapitalistiska reform – med kapitalismen transcenderande möjligheter. Det senare icke att förglömma.
Offe låg bakom grundandet av BIEN, Basic Income European Network, där E:et kom att stå för Earth med en global ambition.
Mycket inspirerades jag av hos den sociologiskt vassa Offe. Medborgarlönsidén är nog den viktigaste ”knuffen”, så hoppbringande!
Vila i frid, Claus Offe!
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Basinkomst!
En fördel skulle vara att alla de olika typer av bidrag som, genom diverse mer eller mindre byråkratiska utredningar utdelas utefter kriterier som kan vara helt olikartade, slipper närmare utredas. Jämför exempelvis de kriterier som krävs för tillgång till olika former av arbetsmarknadsstöd, med de helt annorlunda som krävs för olika former av sjukkassa, förtidspension, och vidare försörjningsstöd, bostadsbidrag etc. Resultaten av dessa helt olika grunder för statens och kommunernas transfereringar är ändå ofta ungefär desamma och hamnar därför någonstans i närheten av den så kallade ”socialbidragsnormen”.
Istället för att den enskilde skall tvingas prestera provanställningar, läkarintyg och diverse andra krav, som samhället vill att han uppfyller, så kommer alla att ha tillgång till en basinkomst och slipper egna besvär, samt att stora delar av samhällelig byråkrati kan monteras ned (åtminstone i teorin).
Tanken om medborgarlön innebär dock att alla blir bidragstagare. Den som lever på bidrag har ingen makt. Den som lever på bidrag tvingas att anpassa sig till maktens villkor och att förringa denna fara tjänar endast etablissemangets intressen. Med medborgarlön tvingas du in i ett beroendeförhållande till staten, som blir din husse.
Att, som LE indikerar, man genom att föredra begreppet ”medborgarlön” framför ”basinkomst” skulle förändra något i sak, är naturligtvis inte fallet. För övrigt är ju begreppet ”medborgarlön” från början en felaktigt använd term, direkt vilseledande, då den ju inte är tänkt att ges som lön. Detta eftersom en lön definitionsmässigt endast förtjänas genom någons arbetsprestation och delas ut efter detta. Såvitt jag förstår så skulle ”medborgarlönen” delas ut utan villkor och själva poängen med denna ”medborgarlön” skulle då vara att den kan uthämtas oberoende av vare sig arbetsprestation, eller att individen skulle behöva fylla några av de övriga krav som, idag ställs, för att gå tillgång till andra typer av bidrag.
För att det inte skall bli en ”allmosa från staten” hävdar LE att det måste vara en ”ovillkorad rättighet”. Problemet är att det kan aldrig garanteras att inte den ”ovillkorade rättigheten” övergår i ”villkorad allmosa från staten”.
I dagsläget ser vi att vår överhet lagt sig till med ett antal moraliska påbud och föreskriver oss önskade beteenden. Vi skall äta mindre kött, vi skall inte röka, vi skall inte missbruka alkohol, vi skall resa mindre, vi skall inte köra bensinbilar. Vi skall återvinna, tilläggsisolera, vi skall överhuvudtaget leva ”hållbart”.
Om jag då vill köpa sprit, bensin och en dubbelt så stor julskinka som anses nyttigt och flyga söderut på semestern. Om jag vill stoppa min pipa med tobak och slänga saker i soporna som tanten von der Leyen i EU vill att jag skall återvinna, kommer jag då att kunna göra det? Om jag hävdar att jag vill ha yttrandefrihet och rätt till information och därför blir avslöjad med att ha tittat på ”förbjudna sidor, typ RT” på nätet, kan jag göra det och ändå få min medborgarlön ograverat utbetald? Hur troligt är det? Jag, den bidragstagande medborgaren, har inget att sätta emot.
Bidragssamhälle med ”medborgarlön” skulle leda till ofrihet snarare än frihet som det eventuellt klingar om. Vem ska bestämma villkor och storlek. Vilka motkrav ställs. Skulle det få samhället att backa ekonomiskt socialt. Vad är det för fel på lön efter prestation och utbildning och samtidigt skapa en skattebas (progressiv) som skapar offentlig välfärd. Ja frågor hopar sig, jag tror frågorna blir fler än vettiga svar!
Ulf Roland Carlsson!
Bakom mitt terminologiska val, jag använder inte termen ”basinkomst” utan föredrar ”medborgarlön”, ligger en medvetet polemisk och offensivt syftande ambition.
Liksom att använda ordet ”lön” – vanligtvis kopplat till en lönearbete.
Bakom valet av termen ”medborgare” i begreppet ligger ambitionen att hävda att du är en sådan även om du inte lönearbetar. Du måste inte stå till en godtycklig arbetsmarknads förfogande för att ”räknas” och få finnas till.
Särskilt viktigt i en samtid med daglönare och gigjobb, och när anställningsotrygghet utbreder sig. Allt fler hamnar bland dem som Guy Standing kallat prekariatet.
Valet står, som alltid, mellan tvång och frihet. Ett starkt tema i Kommunistiska manifestet. Och det är folket, du, som ytterst väljer vad det ska bli.
Medborgarlönen utgör en nödvändig men inte tillräcklig betingelse för ett friare liv.
I praktiken kan den utformas på olika sätt, med eller utan krav på inslag av samhällsarbete. André Gorz, mannen bakom uttrycket 2/3-samhället, skrev intressant om detta.
Nämnas bör att jag länge var motståndare till idén om en medborgarlön, satt fast i en tankefigur. I Berlin hösten 1993 blev verkligheten bästa pedagogen som man säger, arbetslinjens tankefigur började att spricka när jag bevittnade utvecklingen runt om i Europa. 1995 kom min första bok om medborgarlön, jag skrev den efter en föreläsning där jag bombarderades med invändningar.