Palestinier i kö for för att få mat i Rafah för fem månader sedan. Redan då var det en kamp om att få tillräckligt med mat. Nu är FN:s matlaget tömda, och maten som var på väg till Gaza har börjat ruttna på egyptiska sidan aav gränsen. (Foto: Fatima Shbair/AP/NTB)
EU:s vägran att pausa handelsavtalet med Israel är ett ”grymt och olagligt förräderi”. Så sammanfattar Amnesty Internationals generalsekreterare Agnès Callamard besluat att tills vidare låta det för Israel förmånliga avtalet med EU löpa på som vanligt – trots de väldokumenterade brotten mot palestinierna och avtalets krav på ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” (artikel II). ”Europeiska ledaren hade chansen att principiellt stå upp mot Israels brott men valde istället att ge grönt ljus för fortsatt folkmord i Gaza…” säger Agnès Callamard.
EU har, ivrigt påhejat av bland annat Sveriges regering, tyckt sig se ”tecken” på att Israel skulle tillåta mer nödhjälp att komma in i Gaza. Men det här handlar inte om nödhjälp. Utan om Palestinas, och ytterst demokratins och det internationella rättssystemets, överlevnad.
I februari 2006 skriver den nyvalda palestinske premiärministern, och ledande Hamas-politikern, Ismail Haniyeh ett brev till USA-presidenten George W Bush. Hamas har just vunnit det palestinska valet – det enligt den svenska valövervakaren Carl Bildt dittills mest demokratiska i Mellanöstern! – och Haniyeh vill nu ha hjälp av USA att häva bojkotten från väst av Hamas, inleda förhandlingar och få till stånd en långsiktig fred med Israel med ett Palestina inom 1967 års gränser. Ärendet brådskar eftersom ”en fortsättning av den nuvarande situationen kommer att uppmuntra våld och kaos i hela regionen” skriver Haniyeh. USA-presidenten svarar aldrig på brevet.
Västvärldens svek mot palestinierna är monumentalt. Istället för att välkomna det palestinska folkets val och inleda förhandlingar om en permanent lösning av konflikten Israel-Palestina har man valt att bojkotta, isolera och mobba ut den palestinska demokratin, tillåta fortsatt israelisk ockupation och kolonisation av palestinsk mark, acceptera en förödande avspärrning och utsvältning av Gaza, fortsatt samarbete inom vetenskap, idrott och kultur, samt inte minst vapensamarbete med ockupanterna. Alla svenska regeringar, från höger till vänster, är medskyldiga till detta svek.
När nu Israel inlett vad den israeliska ministern Bezalel Smotrich kallar en ”slutlig lösning” av Palestinafrågan – med fördrivning, mord på eller förvisning till reservat av den palestinska befolkningen – står våra politiker fortfarande passiva och säger sig hoppas på att fortsatt ”dialog” med Israel ska avhjälpa situationen. Och ”experter” diskuterar i media hur ”vi” skall ”hantera” Hamas fortsatta närvaro i Gaza.
Men svaret är enkelt. Väst med sina politiker och experter skall inte ”hantera” någonting alls. Enligt FN-stadgans artikel 1 skall alla medlemmar ”i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål”. Världens regeringar har skyldighet att visa ”aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. Detta gäller i högsta grad Palestina.
De 146 länder, däribland Sverige, som erkänt staten Palestina har skyldighet att försvara landet och dess demokratiska valda ledning. Enligt FN:s högsta juridiska instans, den Internationella Domstolen (ICJ) i Haag, är den israeliska ockupationen av Palestina ”i sin helhet olaglig” och måste upphöra snarast. FN:s generalförsamling har satt deadline till september (!) i år, ICJ utreder Israel för misstänkt folkmord och den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) har efterlyst flera israeliska ledare för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten.
Men efter omkring 59.000 dödade palestinier, varav minst 18.000 barn (!), i Gaza, en stor del av områdets bebyggelse inklusive bostäder, skolor och sjukhus förstörda, sjukvårdspersonal och räddningsarbetare torterade och avrättade, patienter tvingade ut på dödsmarscher och senast framkallad svält där små barn börjat dö av hunger och över 900 personer mördats av prickskyttar när de desperat försökt få tag i mat – efter detta anser sig EU fortfarande inte kunna se att Israel säkert brutit mot associationsavtalet med EU eller att det som pågår i Gaza utgör ett folkmord. Enligt FN:s Folkmordskonvention artikel III skall följande gärningar vara straffbara (se min förra artikel):
Att som den svenska regeringen samarbeta med en folkmordsmisstänkt regim, förse den med vapen och genom indraget humanitärt bistånd bidra till en framkallad svältkatastrof är att definitivt passera en gräns då man själv gör sig medskyldig till förbrytelserna. Genom att inte följa FN-domstolarnas beslut – och fortsätta sitt stöd till ockupation och kolonisation – underminerar man det internationella rättssystemet och de demokratiska värderingarna man säger sig försvara.
Svaret från oss medborgare måste bli att – liksom många redan gjort – polisanmäla vår regering för medhjälp till folkmord (”complicity to genocide”) enligt Folkmordskonventionens artikel III. Den som inte gjort detta bör göra det redan idag. I slutändan riskerar svenska politiker också att hamna inför ICC.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Hustrun och jag har polisanmält Sveriges utrikesminister och regering för MEDHJÄLP TILL FOLKMORD. Sverige har inte gjort allt de kan, t ex bryta handeln med Israel och skapa internationellt tryck mot regimen i Tel Aviv. Istället fortsätter Sverige bl a handel med Israel och tillåter ett israeliskt vapenföretag att vistas i Sverige (Göteborg) – och producera militärutrustning för Israels krigföring i Gaza och Västbanken.
Sverige är med i Nato och därmed är politikerna bundna vid att följa USA:s utrikespolitik som i sin tur styrs av Israel.
En liten fråga till Sven Orup:
Var i Nato-fördraget framgår att svenska politiker skulle vara bundna till USA:s utrikespolitik och att denna styrs av Israel?
Men visst är det så att Nato har en stor påverkan när det gäller Sveriges möjligheter att agera inom såväl utrikes som försvarspolitik. Och inte har vi blivit friare i det avseendet med tanke på vem som för tillfället innehar vår regeringsmakt.
Även genom att vara medlem i EU begränsar oss i våra möjligheter att stå fria som ett självständigt land. Och då inte mist vad avser fredsfrågan som var ett av skälet till att vi valde att ingå i denna union, som dessvärre nu rustar för krig.
Just det, Olle P!
Att gå med i en ”regelbaserad världsordning” utan några stadfästa regler om hur och av vem reglerna bestäms borde ju vara en styggelse. Ett nationellt samarbete mellan länderna med i huvudsak handelspolitisk karaktär borde inte vara något avgörande problem. Blev vi därmed lurade med i EU redan på 90-talet vore det något att ha i minnet. Historien har ju ännu inte någon slutpunkt!
Dennis Z!
AI svarar så här vilket ger en del att tänka på:
1. Militära samarbeten och avtal
Nato (partnerskap och anslutning 2024):
Sverige blev fullvärdig medlem i Nato 2024. Nato leds till stor del av USA och styrs av det strategiska koncept där USA:s säkerhetsprioriteringar väger tungt. Som medlem förväntas Sverige bidra till gemensamma militära operationer och rustningsmål.
Bilaterala avtal med USA:
Sverige har tecknat flera bilaterala försvarsavtal med USA, t ex Host Nation Support Agreement (2016), som möjliggör amerikansk militär närvaro i Sverige. Ett nytt försvarssamarbetsavtal (DCA, Defense Cooperation Agreement) undertecknades 2023 och innebär tillgång för amerikansk militär till baser på svensk mark.
Gemensamma övningar och interoperabilitet:
Sverige deltar regelbundet i militärövningar som leds av USA eller Nato. Det svenska försvaret är också starkt interoperabelt med amerikansk teknik och kommandostruktur.
2. Politisk och säkerhetspolitisk samordning
Gemensamma ställningstaganden:
Sverige brukar anpassa sig till EU:s och ibland även USA:s linje i internationella konflikter, t ex i fördömandet av Rysslands invasion av Ukraina, Kinas agerande i Sydkinesiska havet och sanktionspolitik mot Iran.
Påverkan genom Nato:s strategiska dokument:
Nato:s strategiska koncept (senast 2022) är starkt präglat av USA:s syn på globala hot (Ryssland, Kina, cyberhot etc.), och som Nato-medlem förväntas Sverige förhålla sig till dessa prioriteringar.
3. Ekonomiska beroenden och teknologiska kopplingar
Handel och investeringar:
USA är en viktig handelspartner för Sverige, särskilt när det gäller teknik, försvar och innovation. Svenska företag är ofta exponerade mot amerikansk marknad och regelverk.
Exportkontroll och sanktioner:
Sverige följer ofta USA:s exportkontroller och sanktionslistor, t ex mot vissa kinesiska företag eller ryska oligarker. Detta påverkar t ex vilka bolag svenska företag kan göra affärer med.
Teknologiskt beroende:
Sverige är beroende av amerikansk teknologi inom IT, försvar (t ex radar, flygplanskomponenter), kommunikation och cybersäkerhet.
4. Intelligence och underrättelsesamarbete
Signalspaning och delning av underrättelser:
Sverige samarbetar nära med USA genom bl a Five Eyes-nära samarbeten (även om Sverige inte är medlem), och genom Försvarets radioanstalt (FRA) som har samarbetat med NSA. Detta innebär ett ömsesidigt beroende i frågor om cyberförsvar, terrorism och hybridkrigföring.
5. Värderingar och diplomatiskt stöd
Demokratifrämjande och USA-ledda allianser:
Sverige har ofta deltagit i USA-ledda initiativ som syftar till att främja demokrati och mänskliga rättigheter, vilket binder Sverige politiskt till vissa amerikanska prioriteringar – t.ex. kritik mot auktoritära regimer.
När det gäller fråga två ”USA:s utrikespolitik styrs av Israel” så är det svårt att säga vem som styr vem. Det verkar ju omöjligt att göra politisk karriär i USA utan att vara sionist.