Tusentals östberlinare trängs ovanpå Berlinmuren, nära Brandenburg Tor (Foto: Gerard Malie/AFP via Getty Images)
Jag plågas av ett pågående vansinne runt om mig. Därför måste jag samla ihop tankarna och försöka förklara för mig själv (och för Er läsare) hur jag (man) kan förstå vad som håller på att hända i världen och i vårt eget närområde. Så jag tar sats och…
Ukrainakriget har nu pågått i snart fyra år. Miljoner människor har dödats p g a kriget. Europas fred, ekonomi och inre säkerhet håller på att kollapsa inifrån. USA styrs av kognitivt insufficienta eller oberäkneliga presidenter. USA har även nått gränsen för vad de kan åstadkomma med sina ekonomiska och militära resurser och håller därför på att kapa bort sina 80 år gamla ekonomiska och militära åtaganden i Europa.
Sverige och Finland har samtidigt övergivit sina neutrala positioner och kastat sig i armarna på ett försvagat USA och blivit en del av ett Nato, krigsalliansen som inte längre kan hålla samman. EU är djupt splittrat i alla viktiga geopolitiska och ekonomiska frågor. Oenigheten går inte längre att dölja med stolta deklarationer och hotfulla uttalanden mot den store fienden i öster. Men det är å andra sidan det enda man har kvar, så man försöker.
Denne ”store fiende” i öster – Ryska federationen – är ingen nyhet, inte heller är den mer repressiv, odemokratisk eller diktatorisk än i sin tidigare skepnad som kommunistisk supermakt. Den är världens största land till ytan med enorma naturrikedomar, en rik kultur och en stor mångfacetterad befolkning. Trots sina brister – i gängse västerländsk statsvetenskaplig mening – har de säkerhetsintressen som måste beaktas. För världsfredens skull, vilket tidigare var en självklarhet.
Eftersom Västvärlden (med USA i spetsen) håller på att mista sitt ekonomiska världsherravälde och därför inte längre kan diktera villkoren för världshandeln via dollarn, handelsvägarna eller tillgången till strategiska råvaror (p g a att Kina, Ryssland, Indien, Brasilien m fl stigit fram som en konkurrent på alla dessa områden) ser man sig tvingad att som en sista utväg ta kontroll över hela Asien. Därför ses Ryska federationen och Kina idag som mycket farligare motståndare än när de var relativt fattiga kommunistiska kolosser. Då var grundkonflikten ideologisk, idag är den ekonomisk (fast man utmålar den som ideologisk).
Eftersom dessa uppstigande makter under det kalla kriget inte var något egentligt ekonomiskt hot kunde man respektera deras säkerhetsintressen (enligt folkrätten). Men i dagens värld är Ryssland och Kina ett direkt hot mot Västvärldens ekonomiska världsdominans. Det är därför vi fått Ukrainakriget inpå våra knutar. Det är också därför som Israel (med amerikanska vapen) nu genomför sitt folkmord i Palestina. Israel är ju Västvärldens proxy i det oljerika Mellanöstern.
Så, det var alltså inte Ryssland (Sovjetunionen) som skapade de politiska fientligheterna efter Berlinmurens fall 1989.
2022 – efter 33 år – fick Ryssland nog. Alla försök att stoppa Västvärldens säkerhetshotande framstötar mot Rysslands hjärta var i deras ögon då uttömda. Som vi vet är ju krig ett instrument för förlängning av politiken med militära medel (Carl von Clausewitz). I Ukraina fanns en röd linje för alla som inte var blinda och döva, som Ryssland mycket tydligt deklarerat, men som Västvärlden tog sig rätten att ignorera. De bevärdigade inte ens sin motståndare med ett enda samtal. Då tog Ryssland officiellt till vapen och invaderade Ukraina – i strid med folkrätten.
Sedan dess har kriget rasat. Alla västerländska försök att ekonomiskt sanktionera och militärt eskalera mot Ryssland har nu nått vägs ände. Ryssland är inte knäckt, snarare tvärt om. Man är militärt helt överlägsna det stackars Ukraina, som tvingats tjäna som bondoffer i denna enorma kraftmätning mellan Västvärlden (USA/EU/Storbritannien/Nato) och Ryssland där Ukraina blir allt mer förstört, mänskligt, politiskt och materiellt.
Hur det ska sluta är omöjligt att spå om, eftersom vår Västvärld inte förmår samla sig runt den grundläggande insikten att slaget mot Ryssland är förlorat, och att Ryssland endast försvarar vad de hela tiden sagt sig vilja försvara – sina fullt legitima nationella intressen.
Risken är att de europeiska ländernas ekonomier helt brakar samman under trycket av de enorma militära utgifter de tvingar på sig själva. De politiska följderna av denna rustningshysteri i Frankrike och Tyskland, där den gamla politiska och militära ordningen sedan andra världskriget snart kommer att krascha, kan sluta hur som helst. EU:s grundval – alliansen mellan Frankrike och Tyskland – kan mycket väl lösas upp och övergå i fientligheter.
Även i övriga Europa, inte minst i Skandinavien och Baltikum, är den politiska situationen helt förvirrad. Man kastar sig utan skyddsnät in i propagandakriget med Ryssland, i tron att man på så sätt ska få med USA och därmed räddar sig själva. Men att resurserna saknas, det verkar omöjligt för dem att ta till sig.
Det enda som kan rädda oss från ett europeiskt storkrig är folkliga massrörelser emot detta pågående vansinne. Det blir min tillkämpat optimistiska slutsats.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jag är inte insatt i detalj i den politiska situationen. Men när Europeiska ledare och massmedia gör tolkningar utan att prata med eller fredsförhandla med Ryssland, så kan det skapa missförstånd och det är inte bra.
Jag såg på SVT:s intervju (30 minuter) med Rysslands Sverigeambassadör. Reporterns kommunikation är strategisk och bestämd utan lyhördhet, nyfikenhet eller resonemang.
Skapar det inte ett instabilt säkerhetsläge när man inte kommunicerar med varandra, alltså lyssnar, talar och förhandlar? Eller sker det samtal bakom kulisserna i massmedia? Och vet Europas och Rysslands ledare något som vi vanliga medborgare inte vet, och därför är säkra på vad de gör och vad som kan bli konsekvenserna?
Detta tänker jag på som vanlig svensk medborgare.
De europeiska politikerna har förvandlats till killar som ska på fest ”alla har samma färg på kläderna” de europeiska politkerskrået rapar samtidigt på kommando. Idag hörde jag att Finlands president Stubb ska tillsammans med Zelensky (för vilken gång i ordningen) prata politik och hur ska Stubb kunna bidraga med något – istället förstärka Zelenskys grammafonskiva och Stubb rider på att han är ”vän” med Trump efter en golfrunda, han inbillar sig saker som skolgossen som får klapp på axeln av rektorn. Trump kommer förmodligen inte ge ett lillfinger till de två nämnda, båda tillhörande det politiska b-laget som alla ledande politiker iofs hör till, oförmögna att lösa egna landets problem. Istället denna kladdiga soppa som kostar Europas folks välfärd i olika omfattning!
Knut Lindelöf skriver:
”Ryska federationen och Kina idag som mycket farligare motståndare än när de var relativt fattiga kommunistiska kolosser. Då var grundkonflikten ideologisk, idag är den ekonomisk (fast man utmålar den som ideologisk).”
Inte ”var grundkonflikten ideologisk” den var reell. Den huvudsakliga motsättningen stod mellan USA-imperialismen och de koloniserade (både av ”gammal”– och neokolonialismen) förtryckta folken. Otaliga var USA:s stödda kupper och och militära ingripande.
Bandungkonferensen var ett försök att från bland annat tredje världen på statlig nivå ta itu med detta. För USA gällde det att försöka förhindra Sovjet att få inflytande och öka sitt imperialistiska herravälde som man lyckats få efter Andra världskriget.
George F Kennan skrev i hemligt PM den 24 februari 1948:
”Vi har ungefär 50% av världens rikedom, men bara 6,3% av dess befolkning. Denna skillnad är särskilt stor mellan oss själva och Asiens folk. I denna situation kan vi inte undgå att bli föremål för avund och förbittring. Vår verkliga uppgift under den kommande perioden är att utforma ett mönster av relationer som gör det möjligt för oss att upprätthålla denna ojämlikhet utan att positivt skada vår nationella säkerhet. För att göra det måste vi göra oss av med all sentimentalitet och dagdrömmeri; och vår uppmärksamhet måste överallt koncentreras på våra omedelbara nationella mål. Vi bör sluta tala om vaga och overkliga mål som mänskliga rättigheter, höjning av levnadsstandarden och demokratisering. Dagen är inte långt borta då vi kommer att behöva hantera raka maktbegrepp. Ju mindre vi då hindras av idealistiska slagord, desto bättre.”
Kenneth L!
Du har förstås rätt. Vad jag försökte förenklat beskriva var att i början av det kalla kriget fanns en begriplig ideologisk skrid mellan USA och Sovjet/Kina, den mellan liberal kapitalism och kommunistisk planekonomi. Nu när också Ryssland/Kina har kapitalistiska ekonomier har den motsättningen liksom förångats. Det har därför blivit svårare att dölja den grundläggande motsättningen med ideologiska argument, varpå det blivit lättare att genomskåda bluffen (demokratier mot autokratier). Därför har den ideologiska kampen blivit mycket hårdare, yttrandefriheten inskränks, medierna blir enstämmiga, demokratierna blir allt mer auktoritära etc.
Dan Kotka skriver ”… denna kladdiga soppa som kostar Europas folks välfärd i olika omfattning!”
Läste ”välfärd” som ”värdighet”. Kanske en freudiansk ”felläsning”. För håller vi i Europa inte på att förlora vår värdighet också. Trump raljerar och har Europas ledare som följare. Putin håller sig lugn och väntar.
Knut Lindelöf är värd en eloge för sitt inlägg ovan.
Det stör mig alldeles förfärligt, att jag idag i de nordiska länderna upplever tongivande vänsterpolitiker, som likt de vandrande gesällerna under skråväsendets dagar, ränner kring vägarna i Europa för ett utropa segern för proxykrigaren i den pågående väpnade konflikten i Ukraina. Som om det vore fråga om ett lokalderby i ishockey.
Det är här inte alls fråga om ett lokalderby. Det är fråga om död, lemlästning och enorm materiell förstörelse. Detta är inte vänsterpolitik!