Ingen här har väl missat att jag inte är någon vän av Maduro. Denna min inställning skall kompletteras med att Venezuelas problem bör lösas av venezolaner och inte genom USA-intervention under täckmantel av att det sker för demokratins skull, en inställning som nu stärkts av att María Corina Machado tilldelats Nobels fredspris. Machado är tydlig förespråkare för en intervention även om hon tydligen hoppas på att det skall ske under täckmantel av FN mot FN:s egna regelverk.
Nedan är en svensk översättning av brevet från María Corina Machado den 4 december 2018 till Argentinas president Macri och Israels premiärminister Netanyahu. Machado försöker här övertyga om att FN bör intervenera i Venezuela och störta regeringen. Men hon är väl medveten om att det enligt FN-stadgans artikel 2(7) så får FN inte ingripa i en stats interna angelägenheter, t ex politiska konflikter, så länge dessa inte hotar internationell fred och säkerhet.
Detta innebär att FN inte bara kan gå in i ett land för att störta en regim som är odemokratisk.
Varje stat har suveränitet (självbestämmande) över sitt eget styre. Hon försöker därför övertyga om att Venezuelas regering hotar internationell fred och säkerhet genom att hävda ett ”nära samverkan med Iran och extremistgrupper som, vilket vi alla vet, hotar Israels existens”.
Hon presenterar här inga bevis, utan litar på att världen är överens om vilka krafter som hotar Israel, medan hon självklart inte nämner vilka som hotas av Israel. Att Venezuela och Iran har handelsförbindelser är ju ingen hemlighet, bägge länderna tillhör ju den allt större international av sanktionerade länder som alltmer samarbetar för att rädda sin folk från svält.
Här kommer brevet:
”María Corina Machado
Venezuela
Caracas, den 4 december 2018Till
Herr Mauricio Macri, President för Republiken ArgentinaCasa Rosada
Balcarce 50, C1064 Buenos Aires, ArgentinaTill
Herr Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister3 Kaplan St. Hakirya 91950 Jerusalem, Israel
—
Det venezuelanska folket behöver internationellt skydd mot de omfattande och systematiska angrepp som regimen i Venezuela utsätter dem för. Detta bekräftas i rapporten daterad den 29 maj 2018, som Organisationen för Amerikanska stater (OAS) lade fram inför Internationella brottmålsdomstolen. Denna rapport har varit grunden för att nio stater, däribland Argentina, anmält regimen till nämnda internationella instans. Vi uttrycker vår djupa tacksamhet för denna åtgärd, som är avgörande för att få ett slut på den venezuelanska tragedin.
Det är viktigt att betona att det inte enbart är vårt folk som lider under den nuvarande regimens omfattande och systematiska angrepp. Dess kriminella natur, som är nära kopplad till narkotikahandel och terrorism, utgör ett verkligt hot mot andra länder – bland dem, och i synnerhet, Israel. Den nuvarande regimen, som håller Venezuelas regeringsfunktioner som gisslan, uppvisar en nära samverkan med Iran och extremistgrupper som, vilket vi alla vet, hotar Israels existens och har agerat på argentinskt territorium. Antisemitismens tragedier, såsom attacken mot AMIA 1994, ekar fortfarande över kontinenten, och deras efterklang når vårt land än i dag.
Jag är övertygad om att det internationella samfundet, i enlighet med doktrinen om ansvaret att skydda, är kallat att ge venezuelanerna det stöd som krävs för att åstadkomma det regimskifte som är nödvändigt för att återupprätta nationell och internationell säkerhet. Därför har jag nyligen skickat brev till flera av världens främsta ledare i syfte att uppmuntra FN:s säkerhetsråd att anta effektiva skyddsåtgärder för Venezuela genom att främja ett regimskifte – en åtgärd som nödvändigtvis skulle stärka den internationella säkerheten.
I dag vill jag be Israel och Argentina att bidra med sin expertis och sitt inflytande för att uppnå ett snabbt och välgrundat beslut i säkerhetsrådet.
Sådana åtgärder är nödvändiga mot ett centrum för hemisfärisk osäkerhet, såsom den nuvarande regimen som förtrycker Venezuela. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och Internationella organisationen för migration (IOM) har bekräftat att den pågående flyktingkrisen – venezuelaner som flyr landet – är den största i Amerikas historia. Argentina är ett exempel på denna kris genom att ha tagit emot hundratusentals av våra landsmän, en gest som venezuelanerna alltid kommer att vara tacksamma för. Men vi måste vara medvetna om att utan ett regimskifte i vårt land kommer den hemisfäriska och globala säkerheten att vara i fara.
Vidare är det viktigt att påpeka att den betydelsefulla judiska gemenskap som en gång bodde i landet – ett ljus av samarbete, allians och ömsesidig beundran – har minskat till ett mycket litet antal under de senaste åren. Venezuela var ett av de länder som den 29 november 1947, i FN:s generalförsamling, röstade för resolution 181, som ledde till skapandet av staten Israel den 14 maj 1948. Därför är det en del av våra drömmar att den judiska gemenskapen återigen ska blomstra i Venezuela och bidra till vårt fria samhälles utveckling, så som den gjorde under årtiondena av demokrati, tolerans och fredlig samexistens. Ett förnyat Venezuela, i välstånd och demokratisk tradition, kommer att odla en nära relation med Israel.
Mottag en hjärtlig hälsning från Venezuela, vars nationella territorium jag inte får lämna på grund av de restriktioner som den nuvarande tyrannin i mitt land påtvingar mig.
María Corina Machado
(Stämpel: Ambassaden för Republiken Argentina – mottaget den 5 december 2018)
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Årets fredspristagare 2025, den venezuelanska oppositionsledaren Maria Corina Machado, är fredlig eftersom hon får priset för sitt ”outtröttliga arbete med att främja demokratiska rättigheter” och sin ”fredliga kamp för en övergång från diktatur till demokrati”. Nobelkommittén framhåller att hon är en ”modig och hängiven fredskämpe” som arbetar för demokrati, vilket är en grund för varaktig fred, även under stora hot mot sitt liv.
Daniela E!
Bra om Machado kämpar för demokratin, men frågan är hur? Machado gör nu allt för att få stöd för ett militärt ingripande i Venezuela och igår gav Vita Huset också klartecken till att militärt ingripa i landet. Som ledare för Venezuelas opposition och numera också utsedd av Nobelstiftelsen som ledande representant för världens kamp för fred så borde hon istället öppet ta avstånd från alla försök till militär lösning av Venezuelas problem. Istället har hon blivit en förespråkare för en nästan Orwellsk syn på fred, d v s mer krig ger fred, en syn som nu praktiseras i Ukraina, Gaza och kanske nu också i Venezuela. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att stärka Maduro som nu framstår som patriot.
I övrigt:
Ökade slitningar mellan USA:s och Colombias presidenter och det faktum att den båt som senast sänktes av USA:s marin hade en besättning bestående av 6 colombianer gör att konflikten riskerar att utvidgas. Båten låg still på internationellt vatten och kunde lätt ha inspekterats för eventuell kontroll av droger. Troligtvis handlade det inte om droger, som f d DEA:s chef stationerad i Colombia sa, ingen liten knarkbåt har anledning att ha en så stor besättning.
Colombia väljer ny president 2026 och USA:s inblandning kommer därför troligen begränsa sig till inblandning i valprocessen. När det gäller Venezuela så innebär en militär inblandning eller hot om en sådan inblandning i Venezuela troligen att Maduro stärker sitt grepp, eftersom han då framstår som patriot jämfört med fredspristagaren Machado, som försöker locka USA till att angripa. Åtminstone om man skall tro venezolanska opinionsundersökningar enligt AI:
”Opiniónen bland venezolanska folket om en utländsk militär intervention i landet är starkt polariserad, men tillgängliga opinionsundersökningar pekar på att en överväldigande majoritet motsätter sig det. Enligt en undersökning från Hinterlaces i oktober 2025 är 94% av venezolerna emot en utländsk militär intervention, medan endast 4% stödjer det.
Samma undersökning visar att 83% är redo att försvara landet mot en invasion, och 89% tror att en sådan intervention skulle syfta till att störta president Maduro för att ta kontroll över oljan och andra resurser. Tidigare undersökningar från samma firma, som från september 2025, indikerar liknande siffror med 93% motstånd.”
Å andra sidan sprids påverkanskampanjer och desinformation, särskilt i oppositionella kretsar, som påstår att upp till 79–90 procent av venezolanerna stödjer intervention. Dessa påståenden baseras ofta på missvisande tolkningar av statliga TV-sändningar eller opålitliga källor, men faktagranskningar har visat att de är falska eller manipulerade. Till exempel har videoklipp från VTV cirkulerat där siffror som 79 procent mot intervention feltolkats som stöd för det. Oppositionella röster, inklusive exilgrupper, argumenterar ibland för intervention som enda utväg mot regimen, men detta återspeglar inte majoritetens åsikt enligt de tillgängliga mätningarna.
Kompletterande information till förra inlägget. Hinterlaces som jag refererade till ovan är ofta anklagade för att publicera resultat som främjar regeringen Maduro. Däremot är Datanálisis kända för sin oppositionstendens och relativt höga tillförlitlighet. Enligt Luis Vicente León, VD för Datanálisis, stödjer endast 3 procent av venezoelerna en utländsk militär intervention. Detta framkom i en intervju på Globovisión, där León betonade att majoriteten föredrar demokratiska och förhandlade lösningar för politisk förändring, snarare än våldsamma eller externa ingripanden. León hänvisade till nationella enkäter som visar att venezolerna söker förändring med fred, integration och utan risk för inbördeskrig, med hänvisning till historiska exempel som Irak och Libien.
Sven A!
Du skrev: ”Istället har hon [María Corina Machado] blivit en förespråkare för en nästan Orwellsk syn på fred, d v s mer krig ger fred, en syn som nu praktiseras i Ukraina, Gaza och kanske nu också i Venezuela. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att stärka Maduro som nu framstår som patriot.”
Vi vill ha fred. Vi vill, att främmande makt inte skall ha väpnade styrkor på främmande staters mark.
Alltså: inga väpnade styrkor från Förenta staterna i Venezuela.
Inga väpnade styrkor från Israel i Gaza (som får anses vara främmande territorium, eftersom Sverige med flera har erkänt den palestinska staten).
Inga väpnade styrkor från Ryska federationen på Ukrainas territorium av 1991. Ovillkorligen ut genast.
Och Volodymyr Zelenskyj ”framstår som en patriot” när han försvarar Ukrainas gränser av 1991, trots sina brister (stora enligt dig, små enligt mig, men det är oväsentligt, enligt ditt resonemang).
Är inte min tillämpning av dina utsagor logiskt felfri?
Jan Arvid G!
Du ställer en logiskt felfri fråga. När det gäller Gaza och Venezuela så är frågan enklare att besvara därför fokuserar jag på Ukraina.
Putin borde aldrig ha invaderat Ukraina utan borde ha respekterat FN-stadgan. Det hade inte hindrat Ryssland att ge vapenstöd till den etniskt ryska befolkningen i östra och södra Ukraina som plågats av attacker från Kievregeringens nazitrupper sedan 2014. Man hade då blivit tvingad att fortsätta ge en massiv flyktinghjälp för att främst skydda kvinnor, barn och gamla precis som tidigare, UNHCR:s statistik anger att 1,212,585 ukrainare från Donetsk, Luhansk och andra regioner är “registered” i Ryssland som flyktingar eller “displaced persons”.
Hade Ryssland fortsatt med sitt stöd åt den ryska minoriteten utan att invadera hade man besparat världen mycket av de senaste årens problem. Bästa alternativet hade varit ett FN-ingripande men tyvärr var detta omöjligt p g a bristen på enighet i säkerhetsrådet.
Rysslands oro för en inringning av Nato hade man fått leva med, en inringning som man envist försöker uppnå även vid Rysslands södra gräns samt via samarbetsavtal de asiatiska Stillahavsländerna. Kanske hade det då gått att undvika en anslutning av Finland och Sverige till Nato. Rysslands nervositet när det gäller inringningen hade man kunnat bota med hjälp av egna militärallianser samt en massiv upprustning med kärnvapen pekande mot varje viktig stad inom Nato + allierade.
När det gäller Krim så tyder det mesta på att de inte ville ingå i Ukraina, utan istället valde i första hand autonomi och i andra hand autonomi inom ryska federationen.
1. 1991 – Folkomröstning om återupprättad autonom republik
Fråga: “Vill du att Krim ska bli en autonom sovjetrepublik inom Sovjetunionen?”
Resultat: ca 93 % ja.
2. 1991 (december) – Sovjetunionens upplösning
I Krim: ca 54 % röstade ja till att stanna i ett självständigt Ukraina
Konsekvens: Krim blev Autonoma republiken Krim inom Ukraina.
3. 1994 – Lokalt initiativ om större självstyre. Krim höll val där Jurij Mesjkov vann på löftet om närmare band till Ryssland. Det planerades en ny folkomröstning om självständighet eller återförening med Ryssland, men den stoppades av Ukraina.
4. 2014 folkomröstning om anslutning till Ryssland. Officiellt resultat: 96,7 % ja till Ryssland.
Slutsats: Krimborna har relativt konsekvent visat att de betraktar sig som något annat än ukrainare, därför autonomi. Efter 2014 års antiryska lagar visas en förstärkt vilja att skilja sig från Ukraina trots problem med hur folkomröstningen genomfördes. Så vitt jag förstår så har Krims befolkning som betraktar sig som något annat än Ukrainas folk (autonomi) rätt till självständighet enligt FN:s Resolution 1514 (XV):
“Alla folk har rätt till självbestämmande; genom denna rätt kan de fritt bestämma sin politiska status och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.” Flera andra regioner i Ukraina borde ha samma rätt sedan de enligt Ukrainas minoritetslagstiftning inte längre betraktades som en skyddad minoritet eftersom de talar ett språk som är huvudspråk i andra länder. Det gäller t ex ryssar, ungrare och rumäner i Ukraina.
Daniela Acevedo!
Först beskrev Svenska freds Maria Corina Machado som ett ”överraskande och värdigt val”. Ett dygn senare kallades fredspristagaren ”problematisk”. Omsvängningen kritiseras nu från flera håll: ”De förstår inte kontexten”, säger forskaren Leon Poblete.
Lättnaden var stor i Svenska freds när det stod klart att Nobels fredspris inte gått till Donald Trump utan utan till Maria Corina Machado, mångårig frontfigur i Venezuelas demokratirörelse.
Jan Arvid G!
Du ställer en logiskt felfri fråga. När det gäller Gaza och Venezuela så är frågan enklare att besvara därför fokuserar jag på Ukraina.
Putin borde aldrig ha invaderat Ukraina utan borde ha respekterat FN stadgan. Det hade inte hindrat Ryssland att ge vapenstöd till den etniskt ryska befolkningen i östra och södra Ukraina som plågats av attacker från Kievregeringens nazitrupper sedan 2014. Man hade då blivit tvingad att fortsätta ge en massiv flyktinghjälp för att främst skydda kvinnor, barn och gamla precis som tidigare, UNHCR:s statistik anger att 1,212,585 ukrainare från Donetsk, Luhansk och andra regioner är “registered” i Ryssland som flyktingar eller “displaced persons”. Hade Ryssland fortsatt med sitt stöd åt den ryska minoriteten utan att invadera hade man besparat världen mycket av de senaste årens problem. Bästa alternativet hade varit ett FN ingripande men tyvärr var detta omöjligt pga bristen på enighet i säkerhetsrådet. Rysslands oro för en inringning av Nato hade man fått leva med, en inringning som man envist försöker uppnå även vid Rysslands södra gräns samt via samarbetsavtal de asiatiska Stillahavsländerna. Kanske hade det då gått att undvika en anslutning av Finland och Sverige till Nato. Rysslands nervositet när det gäller inringningen hade man kunnat bota med hjälp av egna militärallianser samt en massiv upprustning med kärnvapen pekande mot varje viktig stad inom Nato + allierade.
När det gäller Krim så tyder det mesta på att de inte ville ingå i Ukraina utan istället valde i första hand autonomi och i andra hand autonomi inom ryska federationen.
1. 1991 – Folkomröstning om återupprättad autonom republik
Fråga: “Vill du att Krim ska bli en autonom sovjetrepublik inom Sovjetunionen?”
Resultat: ca 93 % ja.
2. 1991 (december) – Sovjetunionens upplösning
I Krim: ca 54 % röstade ja till att stanna i ett självständigt Ukraina
Konsekvens: Krim blev Autonoma republiken Krim inom Ukraina.
3. 1994 – Lokalt initiativ om större självstyre. Krim höll val där Jurij Mesjkov vann på löftet om närmare band till Ryssland.Det planerades en ny folkomröstning om självständighet eller återförening med Ryssland, men den stoppades av Ukraina.
4. 2014 folkomröstning om anslutning till Ryssland. Officiellt resultat: 96,7 % ja till Ryssland.
Slutsats: Krimborna har relativt konsekvent visat att de betraktar sig som något annat än ukrainare, därför autonomi. Efter 2014 års antiryska lagar visas en förstärkt vilja att skilja sig från Ukraina trots problem med hur folkomröstningen genomfördes. Så vitt jag förstår så har Krims befolkning som betraktar sig som något annat än Ukrainas folk (autonomi) rätt till självständighet enligt FNs Resolution 1514 (XV):
“Alla folk har rätt till självbestämmande; genom denna rätt kan de fritt bestämma sin politiska status och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.” Flera andra regioner i Ukraina borde ha samma rätt sedan de enligt Ukrainas minoritetslagstiftning inte längre betraktades som en skyddad minoritet eftersom de talar ett språk som är huvudspråk i andra länder. Det gäller t ex ryssar, ungrare och rumäner i Ukraina.