Filmvetaren Lena Israel disputerade i Lund på avhandlingen Filmdramaturgi och vardagstänkande för en herrans massa år sedan. Där hon, och jag kunde bara nicka instämmande, kritiserade amerikansk filmdramaturgi för att vara linjär.
Hennes kritik inkluderar iakttagelsen att förutsägbarhetsgraden när det gäller amerikanska filmer, eller TV-serier, är för hög. Dramatiken försvagas, eller uteblir, om man ganska snart kan räkna ut hur det ska sluta. Det är inte Israels ord, utan mina.
Är till exempel afroamerikaner inblandade, eller CIA, tar mångfaldsideologi i det första fallet, den nordamerikanska, antikommunistiska världsbilden i det andra, över.
Det konstnärliga innehållet reduceras till något sekundärt. Film inte främst som en konstart i egen rätt, utan som tjänande ideologiproduktion.
Man vet, genom att kika på rollistan, eller via en trailer, hur det kommer att sluta. Måste sluta för att inte finansiärerna och filmindustrin skall sätta sig på bakhasorna. Det ”goda” och det ”rätta” segrar alltid till slut. ”Kulturimperialism” sade vi när jag var ung.
Eftersom sjukhusserier är mitt och min närståendes stora intresse på ålderns höst, började jag att titta på en följetong om vita rockar vid namn New Amsterdam. Minns inte på vilken streamingtjänst.
Tilltalades av mannen i serien som var sjukhuschef, ingen ”chäf” som jag brukar kalla de för uppgiften olämpliga jag tvingades dela lokaler med under mitt högskoleliv, och hans ledarskap. Väl anpassat efter de professionella medarbetarna. Men en sak störde.
Samliga läkare på emergency room på New Amsterdam, förlaga akutsjukhuset Bellevue i New York, var släta som barnarslen, min mors barska men träffande uttryck, i ansiktena. Inte en rynka efter att plastikkirurger varit framme för att skära bort åldrandet.
Skyltdockor, jag menar skådespelare, utklädda till läkare. Även om det kan tyckas fånigt att reagera så som jag gör, de agerande är ju skådespelare, ändå omöjligt för mig att bortse från.
Det hjälpte inte att skådespelarna problemfritt behärskade den medicinska terminologin, att dialogen och ingreppen flöt på. Att de fick den hektiska verksamheten, hela tiden inkommande akut vårdbehövande patienter, att förefalla trovärdig och verklighetsnära.
Jag avbröt smått irriterad tittandet. Ännu en gång dessa skyltdockor! Inte en enda läkare med ett ”vanligt” utseende i personalen. Rekryterades de enbart efter sitt yttre?
Tacka vet jag serien Den som bär skuld i SVT Play som vi började titta på häromaftonen. Sex avsnitt, alla utlagda på ett bräde, som det skall vara. Inte otåligt behöva vänta en vecka på nästa avsnitt. Onödigt att hållas på halster.
Utspelar sig i Wellington, Nya Zeeland. Ett land jag vet nästan inget om. Exteriörerna får mig att försiktigt checka det hårt prövade saldot på banken. Kanske ett oväntat resmål för den rastlöse Ekstrand?
En pappa, spelas lysande av den infernaliske Peter Mullan, en av mina favoriter, utpekas som pedofil efter en händelse under en blöt fest. En försåtlig anklagelse följande talesättet ”ingen rök utan eld”. Hur rentvättar man sig från en sådan, går det överhuvudtaget?
Är mannen så oskyldig som han själv påstår – eller icke? Vad med hans hustru som till varje pris vill sätta dit honom? Är det en vendetta, som maken hävdar, eller har hon skäl för att bete sig som hon gör?
Hur det slutar är icke enkelt att förutsäga, såsom det skall vara för att hålla dramaturgin vid liv. Man kan bara spekulera eller gissa, vilket befrämjar ett aktivt tittande. Det blir både spännande och roligt att vara åskådare.
De agerande ser ut som vanligt folk. Inga skyltdockor. Medelålders kvinnokroppar som ingen kniv tillåtits röra vid för att sätta naturens lagar ur spel. Tunnhårighet och tjocka magar bland gubbarna.
Osökt tänker jag socialrealismens Ken Loach eller vår egen, högt prisade, Roy Andersson. Den sistnämnde använder uteslutande amatörer. Som ser ut som folk gör mest.
Jag tar TV-serier på största allvar. Fattas bara. Söker recensioner från de pennor jag hyser förtroende för. Fann Fredrik Sahlins i DN 250702. Jag anser honom vara Sveriges främste kritiker. En ordkonstnär som ingen annan i skrået. En gudabenådad stilist.
Men varför han övergivit SR för DN:s politiskt korrekta kultursidor vet jag inte. Mer prestigefyllt? Bättre lön?
Nå, hans analys av Den som bär skuld var vad jag brukar kalla lovande och därmed inbjudande till empirisk prövning som de säger på Uppsala universitet. Så det var bara för oss att slå oss ner i fåtöljerna med respektive dator i knäet och synkronisera tittandet mellan oss.
Milda maränger vilken bra serie! Den du, Lena Israel!
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Lasse E!
Min bild av det amerikansk film är att det är en ständig upprepning av ”the frontier myth” bäst beskriven i ”Gunfighter Nation: The Myth of the Frontier in Twentieth-Century America” av Richard Slotkin (1992) som är den tredje delen i hans inflytelserika trilogi om den amerikanska gränsmyten.
Bärande idè är att myten om den amerikanska västern och gränslandet (”the frontier”) har fortsatt att forma USA:s nationella identitet, kultur och utrikespolitik under 1900-talet. Vår hjälte som bringar ordning genom att döda de ”onda” – har blivit en grundläggande berättelse för att legitimera USA:s militära och politiska handlingar, både hemma och utomlands.
Frontierhjälten lever nära de vilda långt från de bekväma aristokraterna i London och Boston och förädlar den anglosaxiska rasen genom den ständiga kampen mot det vilda/onda. Vår hjälte som alltid är god måste ibland vidta onda åtgärder och bryta lagar, alltid i det godas intresse oavsett om det gäller indianer eller afghaner.
Men detta att härda vår ”ras” genom att ständigt leva nära de ”vilda” har sina risker, vår hjälte kan lätt gå över till andra sidan. Typexemplet är en cowboy som slåss mot indianerna men som ofta lever nära indianerna, klär sig delvis på samma sätt och överlever i det vilda på samma sätt. Senare utvidgades temat byggt på cowboys till att omfatta ingenjören, soldaten, detektiven eller läkaren som på samma sätt, på gränsen till det olagliga, fortsatte kampen mot det onda, inte längre i ”The Wild West”, utan i länder allt längre bort men även i en inre ”frontier”.
Formatet allt presenteras på är det tusenåriga gamla grekiska dramat. En kort kurs i filmvetenskap jag deltog i på 90-talet har för alltid förstört mitt film eller serietittande. Numera i stort sett kan jag klocka varje steg i dramat och letar alltid efter ”Tjechovs gevär” det gevär som enligt Anton Tjechov visas i första akten men som måste avfyras i den sista. Så med frontierhjälten, det grekiska dramat och Tjechovs gevär, simsalabim så har vi receptet på amerikansk film, serier och i stor utsträckning också nyhetsbevakning.
Så för min del är kritiken mot ”amerikansk filmdramaturgi för att vara linjär” fullkomligt både logisk och sann.